Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Krönika |

Politiker borde slippa ha en personlighet

Personfixering i politiken kan överskugga sakfrågor. Hans von Corswant

Medieträning har gjort det lätt att bli nostalgisk. I en tid då politiker slipas till opersonlighet, men med ständiga krav på att vara personlig är en partiledarutfrågning från 1968 en snuttefilt. Är det helt fel att vara ointresserad av Magdalena Anderssons personlighet när hon ska bli Sveriges mäktigaste person, frågar sig Johan Svensson i denna krönika.

Av Johan Svensson | 19 september 2021
Johan Svensson är praktikant på Kvartal och journaliststudent vid JMK.
Stöd KvartalLästid 5 minSkärmläsarvänlig
I korthet

Det verkar bli Magdalena Andersson, eller som hon nu skildras – den arga, långsinta och envisa kvinnan Magdalena Andersson – som ska komma att bli Socialdemokraternas nästa partiledare, och därmed Sveriges statsminister. Är det helt fel av mig att vara ointresserad av Magdalena Anderssons personlighet när hon ska bli Sveriges mäktigaste människa?

Jag har alltid varit förtjust i begreppet språkrör. Språkrör, ett rör för språket, en partipolitikens förlängda arm. Begreppet signalerar varken något ledarskap eller att politikern på posten skulle ha, eller ens behöva ha, personlighet. Nej, ett språkrör, i ordets bokstavliga mening, tar partiets språk genom det rör som är hela dennes professionella väsen och delar det med väljarna. Det är en beskrivning av en partipolitisk utopi. En värld där sakpolitiken står i fokus.

Men i frågan om huruvida Magdalena Andersson är statsministermaterial domineras debatten av kommentarer och spekulationer om hennes lynne. Är hon för envis, för långsint, för arg?

Läs mer Visa mindre