”Lita aldrig på en folkpartist”, muttrade generationer av moderater. Nu, med höghastighetstågen, är det de rödgrönas tur.

Nyamko Sabuni har hållit en relativt låg profil sedan hon vann partiledarstriden i Liberalerna, men nu verkar det vara slut på den saken. På sistone har hon dels skapat viss uppståndelse (och munterhet) genom att utse sig själv till statsministerkandidat, men framför allt har hon kastat ut fyrpartisamarbetet mellan S, MP, C och L i dess första riktiga storbråk.

Saken gäller en riktig surdeg i svensk politik: Planen på nya stambanor för höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg respektive Stockholm och Malmö. I en intervju i Dagens industri avfärdade Sabuni hela idén, och menade samtidigt att ska det komma på fråga måste Moderaterna vara med på finansieringen. Vilket Moderaterna inte är, med visst eftertryck.

Miljöpartistiskt raseri

Detta har fått Miljöpartiet att gå i taket. Att höghastighetstågen ska byggas står faktiskt i januariavtalet! Liberalerna kan inte backa ur med mindre än att hela samarbetet kapsejsar, rasar källor i Expressen.

Infrastrukturminister Eneroth (S) delar MP:s inställning, men uttrycker sig mer diplomatiskt.

Liberalerna visar dock inga tecken på ånger. Nyamko Sabuni står fast vid sitt uttalande och hennes hållning har stöd i januariavtalet, meddelar partiet.

Avtalstext med tolkningsutrymme

Okej. Vad står det egentligen i det där avtalet? Exakt såhär står det, under punkt 28:

”Nya stambanor för höghastighetståg ska färdigställas så att Stockholm, Göteborg, Malmö och regioner och städer längs med och i anslutning till banans sträckning bättre knyts samman med moderna och hållbara kommunikationer. Det ska ske fortsatt utbyggnad av järnvägen i norra Sverige och planeringen för att bygga Norrbotniabanan i sin helhet ska intensifieras. Den breda finansieringsdiskussionen mellan sju riksdagspartier ska återupptas och utgöra utgångspunkten för det fortsatta arbetet med projektet.”

Miljöpartiet hänvisar alltså till den inledande ska-satsen, medan Liberalerna stödjer sig på skrivningen om diskussionen med de sju riksdagspartierna.

MP har rätt – men…

Ska man tolka ”avtalet” efter dess anda är det lätt att dra slutsatsen att Miljöpartiet har rätt. Det hjälper dock inte, eftersom politik inte är juridik. Januariavtalet är inget ”avtal”, det är en politisk överenskommelse. Därtill skriven mellan partier med sinsemellan ofta mycket olika mål, och uppenbarligen också olika tolkningar av vad de egentligen kommit fram till.

Den enda skiljedomstol som existerar är Sveriges riksdag, och där kan alla rösta precis som de vill.

Nyamko Sabuni har själv beklagat bristen på en ”gemensam vision” i den styrande koalitionen. Kanske är det den hon försöker illustrera här.

Är man oense om bensinskatten kan man uppenbarligen både höja och sänka den, samtidigt, men man kan inte både bygga en stambana och inte bygga den.

Vem lurar egentligen vem?

När januariöverenskommelsen ingicks var det många, inte minst på politikens högerkant, som pekade på Socialdemokraternas mästerliga maktspel: Jojo, det kanske står en massa om liberala reformer i den där uppgörelsen, men de sluga sossarna kommer att begrava det mesta i utredningar och sedan styra efter eget huvud. Centern och Liberalerna är lurade!

Det är visserligen fortfarande tidigt i mandatperioden, men hittills tyder utvecklingen snarare på att det motsatta gäller.

Titta bara på Liberalerna. Deras främsta skalp i överenskommelsen, den avskaffade värnskatten, genomförs nu till årsskiftet. Samtidigt börjar man svaja, inte bara om Miljöpartiets älskade snabbtåg utan också om den ”breda skattereform” som skulle ”utjämna dagens växande klyftor” – citat från januariöverenskommelsen – och därmed potentiellt vara Socialdemokraternas främsta kort när samarbetet väl utvärderas.

Och vad ska S och MP göra åt saken? Kasta ut Liberalerna? Då är det parlamentariskt godnatt.

Ömsesidig bitterhet

”Lita aldrig på en folkpartist!” har varit ett mantra bland generationer av bittra moderater, som åter kom på modet i samband med att Liberalerna släppte fram Stefan Löfven i vintras.

Kanske kan Ulf Kristersson finna viss tröst i att känslan nu börjar bli mer utbredd, på bägge sidor av den gamla blockgränsen.