Men stämmer verkligen detta? På lång sikt, kanske. Men på kort sikt, nej. Förra året avled enligt Socialstyrelsen, som ansvarar för dödsorsaksregistret, en (1) person i Sverige i en badkarsrelaterad händelse. Shiva Ayoubi, statistiker på Socialstyrelsen, bekräftar denna siffra. Samma år dödades 124 personer i dödligt våld, enligt Brå, däribland en 12-årig flicka som träffades av förlupna kulor, och samma år rapporterades dessutom exempelvis om skottlossning utanför en förskola där små barn befann sig.
Badkaret är en allt säkrare plats att vistas i.
Och enligt kriminologen Joakim Sturup har minst 46 utomstående personer dödats eller skadats de senaste tio åren. Av dem avled 14 personer. Många av dessa brott mot utomstående är dessutom inte uppklarade.
Hala badkar var alltså under förra året knappast ”en betydligt större fara” än de beväpnade kriminella gängen. Lägg där till de svårmätbara effekterna av otrygghet och hot som de återkommande skottlossningarna och bombdåden medför. Inte många människor reagerar på liknande sätt inför åsynen, eller ens tanken, på ett badkar.
Sant är dock att badkarsdöden var mer frekvent för ett antal år sedan – men den långsiktiga trenden är tydlig: Badkaret är en allt säkrare plats att vistas i.
För ett antal år sedan hade alltså Jan Guillou rätt: Badkaren var farligare, och skottlossningarna på offentliga platser var synnerligen ovanliga.
Men trenden är uppenbar: Landets gator och torg är allt mindre säkra på grund av ökande bombdåd, fler skottlossningar, ökat antal ungdomsrån och på grund av terrorhot. Till och med arbetsplatserna är otryggare. Medan allt färre personer slutar sina liv i badkaret.
Fallolyckor svårmätbara
Sedan blir det svårare att följa Jan Guillou: ”Ungdomsligorna i Stockholms förorter har under de senaste fem åren dödat 98 människor” följs av påståendet att våra ”förluster i människoliv är årligen 200 gånger större till följd av fallolyckor i hemmet”.
Enligt Socialstyrelsen kan man dock inte skilja fallolyckor i hemmet från fallolyckor på andra platser.
Här blir statistiken knivigare. Jan Guillou jämför Stockholms förorter under fem år med årliga fallolyckor i hemmet på nationell nivå. Enligt Socialstyrelsen kan man dock inte skilja fallolyckor i hemmet från fallolyckor på andra platser. En bit över 100 personer dör årligen på grund av att de ramlar från sängar, stolar, möbler, rullstolar, trappor eller från stegar – oklart om det fatala fallet från rullstolen, trappan eller stegen sker i hemmet eller utomhus.
Om Jan Guillou syftar på 98 dödade i gängkonflikterna de senaste fem åren, så ger det ett årligt snitt på runt 20 dödsfall. Om fallolyckorna i hemmet dödar 200 gånger fler så skulle det betyda cirka 4 000 döda årligen. Men enligt Socialstyrelsen dör cirka 1 000 personer om året i samtliga typer av fallolyckor – här ryms fall på skridskor, från träd, utför stup, från byggnadsställningar, på lekplatser och så vidare. Dock sker enligt Socialstyrelsen en viss underrapportering av dödliga fallolyckor – men sannolikt inte så kraftig att Jan Guillou skulle ha rätt.
Anledningen till att medier och politiker fokuserar på just skjutningar snarare än på badkar är enligt Jan Guillou flera: ”Brist på empati och fantasi är bara två av de skälen. Blåbrun människosyn är ett annat skäl.”
En annan orsak skulle ju kunna vara att människor, fullt rationellt, faktiskt är mer rädda för de allt vanligare kringflygande kulorna än den minskande och försumbara risken att dö i badkaret.
Halkande jämförelse
Frågan om badkarsdöd kontra mord och terrordåd dök upp i den liberale författaren Johan Norbergs bok Framsteg från 2017. Sedan år 2000 har cirka 400 personer dött av terrorism i OECD-länderna varje år, mestadels i Turkiet och Israel, skriver han, men ”fler européer drunknar i det egna badkaret”.1 Länken till referensen WHO är dock numera död.
Jag kontaktar WHO:s presstjänst utan resultat för att höra vad som ligger i detta, men jämförelsen är ändå otydlig. Johan Norberg skriver först om OECD-länder, där ett antal ickeeuropeiska länder som Japan, Sydkorea, Mexiko, Israel och USA ingår, och jämför sedan med européer. En rätt märklig metodik.
”Fler européer dör i sina egna badkar och av de egna möblerna än av terror”, skrev han även häromåret i en debattartikel, denna gång utan källhänvisning.
Slutligen kan man, helt oavsett siffrorna i sig, fråga sig varför människor tenderar att vara mer rädda för terrorister och kriminella gäng som beskjuter och bombar varandra på offentliga platser än för badkar. Kanske för att de flesta inser skillnaden mellan olyckor och brutal hänsynslöshet.