Den okända bakgrunden till Sveriges erkännande av Palestina

Förvånande nog finns inget diariefört som kan beskrivas som beslutsunderlag. Den enda handling av potentiellt intresse (som finns) är en bilaga (Lines to take – Sweden recognizes the State of Palestine, bilaga till UD-2014-68817), som är daterad efter regeringsbeslutet. I detta allmänt hållna dokument fastställer regeringen att den palestinska myndigheten ”entydigt förpliktigat sig för tvåstatslösningen, för ett erkännande av Israel och att lägga våldet åt sidan”. Det kan vara lämpligt att lägga denna formulering på minnet.

Inget offentligt beslutsunderlag

I diarierna finns i övrigt ingen form av offentligt beslutsunderlag och ingen hänvisning till hur palestinierna själva ser på tvåstatslösningen, vilket föranleder mig att undersöka vilka skrivningar i denna fråga som finns i de palestinska stadgarna, the Palestinian National Charter.

Stadgarna reviderades senast 1968, och det är just dessa stadgar som finns tillgängliga när man finkammar internet. Dessa förespråkar Israels utplåning och att kampen från palestinsk sida ska ske med våld. Frågan vi ställer oss är vilka förändringar som skett efter 1968 och var dessa nya stadgar kan lokaliseras.

Förhandlingshistoriken nådde en viktig punkt 1993 då den israeliske premiärministern Yitzhak Rabin och PLO-ledaren Yassir Arafat ingick Osloavtalet. Kärnan i avtalet är begreppet ”ömsesidigt erkännande”. Rabin och Arafat hade nått en överenskommelse som bröt ett historiskt dödläge.

Det finns dock inget som pekar på att handuppräckningen i Gaza ledde till att nya stadgar klubbades och ersatte de gamla.

I konfliktlösningar är den utsträckta handen ingen oviktig handling. I slutändan är det dock det juridiskt bindande som egentligen räknas. Det som avtalades i Oslo behövde ratificeras hos israelerna och hos palestinierna.  I det israeliska fallet skedde detta efter en omröstning i Knesset i november 1993. Men hur blev det med de palestinska stadgarna? Hur tar sig tanken om en tvåstatslösning uttryck i de reviderade palestinska stadgarna?

Palestinierna gavs en frist fram till den 7 maj 1996 för att omformulera stadgarna. Två veckor innan fristen gick ut 1996 meddelade PLO att man avsåg att genomföra ändringar av ett antal paragrafer och att en juridisk kommitté tillsatts för detta ändamål. Trots denna utfästelse skedde inget 1996.

Handuppräckning men inga nya stadgar

Den 14 december 1998 arrangerades så ett möte i Gaza, där USA:s president Bill Clinton medverkade. Meningen var att slutligen sätta punkt för stridigheterna om PLO:s stadgar, som nu funnits på agendan under mer än fem år. En församling av palestinier visade genom handuppräckning att de stödde beslutet att de anti-israeliska paragraferna skulle försvinna ur stadgarna. Clinton prisade Arafat och de samlade palestinierna för deras insats för freden.

Det finns dock inget som pekar på att handuppräckningen i Gaza ledde till att nya stadgar klubbades och ersatte de gamla. Det är även tveksamt om mötet uppfyllde de mycket strikta formella kriterier som stadgarna uppställer för förändringar och huruvida det faktiskt var det palestinska nationella rådet som var samlat.

I augusti 2009 i samband med Fatahs sjätte generalkonferens bekräftade centralkommittéledamoten Azzam Al-Ahmad att de palestinska stadgarna ”förblir som de var, utan några ändringar”.

Att döma av uttalanden från ledande palestinier skedde inget de kommande åren. Det palestinska nationella rådets chef för internationella frågor, Zuhari Sanduka, intervjuades 2002 och meddelade: ”Inga andra stadgar har skrivits”. Och två år senare bekräftade PLO:s utrikesminister Farouk Kaddoumi i en intervju att stadgarna aldrig hade reviderats. Han menade också att tvåstatslösningen i vilket fall endast var en temporär lösning, ”längre fram i tiden kommer det bara att finnas en stat”. Vid Arafats död fick Kaddoumi rollen som ordförande för Fatah.

Emellertid ger svaret från ambassaden ingen information om hur de femton modifierade paragraferna lyder.

Det framstår så här långt som att den palestinska myndigheten har förhalat det mest naturliga av formella åtaganden, en revidering av 1968 års stadgar. Dessa stadgar går helt enkelt inte ihop med den svenska regeringens uppfattning om den palestinska myndighetens eftergifter. Det finns faktiskt ingenting som pekar på att den palestinska myndigheten entydigt skulle ha förpliktigat sig att följa principerna om tvåstatslösningen, om icke-våld och erkännande av Israel.

När jag når denna punkt i min research inser jag att jag bör inhämta en kommentar från palestinierna själva; det kan inte uteslutas att vi har missat något viktigt dokument. Finns det någon tvekan rörande deras inställning till tvåstatslösningen?

Sex paragrafer oförändrade, eller…?

Min mejlväxling med Palestinas ambassad i Stockholm inleds den 3 juni 2022. Jag får svar från en hjälpsam tjänsteman på ambassaden, som meddelar att de palestinska stadgarna visst har ändrats. Faktum är att av de 33 paragraferna från 1968 års stadgar är tolv helt raderade och femton modifierade. Med andra ord är endast sex paragrafer oförändrade, vilket tyder på att en total översyn gjorts av 1968 års stadgar. Detta står i direkt kontrast till de ovan nämnda uttalandena av palestinska ledare.

Samtidigt erhåller jag inte en ny uppsättning av stadgar (”1998 års stadgar”) utan ett långt mejl som upprepar samtliga ”1968 års stadgar” med ett kort tillägg, i vilket ambassaden listar de paragrafer som ska ha ”raderats” och ”modifierats”. Det ter sig onekligen egendomligt att inkludera alla uttjänta paragrafer i svaret till mig i stället för att skicka den reviderade samlingen.

Vi bör kunna dra slutsatsen att de mest extrema delarna i 1968 års stadgar nu är raderade, som att ”väpnad kamp är enda sättet att befria palestinierna”, ”befrielsen av Palestina syftar till avlägsnandet av sionismen i Palestina” och att ”bildandet av staten Israel är helt och hållet illegalt” (paragraferna 9, 15 och 19).

Emellertid ger svaret från ambassaden ingen information om hur de femton modifierade paragraferna lyder. Vi vet faktiskt ingenting om hur palestinierna valt att omformulera nyckelparagrafen nummer två i 1968 års stadgar: ”Palestina är med de gränser det hade under det brittiska mandatet, en odelbar enhet”. Denna är speciellt viktig, då den inte är kompatibel med talet om en tvåstatslösning.

Jag känner mig kort sagt inte övertygad; svaret som ambassaden givit leder till fler frågor än klarlägganden. Jag väljer nu att koncentrera granskningen till de femton modifierade paragraferna. Kan jag erhålla den nya lydelsen till dessa blir det möjligt för mig att själv rekonstruera de nya stadgarna.

Raka besked från Ramallah

Ambassaden i Stockholm rekommenderar mig att skicka min förfrågan till ”NAD, the PLO Negotiations Affairs Department” i Ramallah. Den 4 juli skickar jag en begäran till denna förhandlingsavdelning om att få den fullständiga texten till de modifierade paragraferna. Om nu stadgarna verkligen reviderades 1998 bör min begäran vara relativt lätt att uppfylla.

Den palestinska myndigheten har inga av dessa modifierade paragrafer i sina akter.

Den 14 juli klockan 18.55 signalerar det från min inbox; det har kommit ett svar från Ramallah: ”Tyvärr har vi inga förändrade paragrafer i våra akter’”. Jag stannar upp inför meningen, som ordagrant lyder ”unfortunately, we do not have the amended articles in our records”.

Meddelandet från Ramallah är i sin helhet artigt och korrekt hållet, vilket inte förtar det ytterst anmärkningsvärda i svaret. Den palestinska myndigheten har inga av dessa modifierade paragrafer i sina akter. Den ovannämnda paragraf 2, som utesluter en tvåstatslösning, finns med andra ord inte i en modifierad form. Regeringens bedömning att palestinierna uppvisat en entydig förpliktelse till Osloavtalet och tvåstatslösningen vilar därmed på lös grund. Och till yttermera visso, källan till denna information är den palestinska myndigheten efter en rak förfrågan.

Den här granskningen borde rimligen ha genomförts av UD för åtta år sedan. En genomgång av de palestinska stadgarnas status kan inte betraktas som ett orimligt krav. Man kan ju faktiskt stödja det palestinska folkets rätt till en nation och samtidigt kräva att de som part infriar enkla formaliakrav, i synnerhet ett oomtvistligt ställningstagande för en tvåstatslösning utan dimridåer.

Jag frågar mig när jag hunnit så här långt varför det så länge varit fullt acceptabelt att tolerera en osäkerhet kring de palestinska stadgarna. Palestinierna har trots allt haft 24 år på sig att trycka nya stadgar, att se till att samtliga presentationer av stadgarna ger den riktiga versionen och att säkerställa att 1968 års stadgar inte refereras till som de giltiga stadgarna.

Kanske vore det på sin plats att regeringen nu begär ut de 21 paragrafer som ska ha antagits 1998 och kräver att dessa ska presenteras i sin helhet som ”1998 års stadgar”. Med detta skulle den svenska regeringen säkerställa att stadgarna är förenliga med en tvåstatslösning, ett erkännande av Israel, ett avståndstagande från våld och inte minst viktigt, någorlunda överstämmande med det som angivits som förutsättningar för ett svenskt erkännande av Palestina. Det finns ännu tid.