Jag tar min plats genom fackspråket

örstaspråk. Min fru talar finlandssvenska. Jag skriver juridiska texter och opinionstexter på svenska. Tanken att språket en gång kändes främmande, till och med fel, är märklig: ett minne av någon jag en gång var men som jag inte längre är.

”Den som någon gång upplevt den pinsamma situationen när en svensk som blandar umgängesspråk med högtravande ord ska konversera med en brittisk akademiker är nog mindre imponerad av svenskarnas språkliga färdigheter.”

I min nya språkliga kontext finns vissa förhållningssätt till språket som jag upplever som missriktade eller rent av felaktiga. Ett är att språkriktighet, med formella regler, inte är så viktigt ens för svenskan, än mindre för andra språk. Ett annat är att det räcker med att kunna tala engelska: Det kan ju ”alla”, och sådana knöliga språk som tyska eller franska behövs därför inte.

Ett tredje är att svenskarna nästan är som modersmålstalare på engelska, eftersom filmer och TV inte dubbas här. Den som någon gång upplevt den pinsamma situationen när en svensk som blandar umgängesspråk med högtravande ord ska konversera med en brittisk akademiker, eller som bevittnat de sociala missförstånden mellan en svensk och en tysk som inte lyckas möta varandra i ett samtal på knackig engelska, är nog mindre imponerad av svenskarnas språkliga färdigheter. 

Språket som identitet

”Modersmålet lämnar en inte, och så snart jag öppnar munnen vet infödda svenskar att svenska inte är mitt förstaspråk.”

Språket ligger nära den egna personligheten och att förflytta sig mellan språk under sitt liv är på många sätt en märklig upplevelse. Modersmålet lämnar en inte, och så snart jag öppnar munnen vet infödda svenskar att svenska inte är mitt förstaspråk. Efter tre decennier av möda har jag kommit till insikten att jag inte kan göra något åt det: Jag hör inte längre mina egna felaktigheter. Jag har nått gränsen för min förmåga på svenska. Eftersom mitt liv, både det privata och det offentliga, kretsar runt att tala (och skriva), kommer jag alltid att befinna mig lite utanför. Det är inget jag bekymrar mig över i vardagen, men det är ett fenomen som alltid finns där, som skaver emellanåt och som ibland (om än mycket sällan) skämtsamt eller allvarligt vänds emot mig.

Annat är det på tyska, men helt friktionsfritt är det inte där heller. Jag talar förvisso som en infödd, men efter tre decennier i Sverige är min tyska föråldrad. Jag minns ett tillfälle då jag i ett samtal med vänner använde en skämtsam ordvändning som jag tyckte passade bra. Det uppstod en tystnad som bröts när en av mina vänner sade: ”Den där formuleringen har jag inte hört på säkert 15 år”. Främlingskap på tyska också, alltså. Det förstärks av att svenskan numera förstås är dominerande i mitt huvud. Alltså talar jag ibland som en svensk som kan bra tyska. Det bekräftande ”absolut” som svenskar använder sig av, låter – har jag upplysts om – som en konstig anglicism på tyska (”absolutely”). Lik förbaskat far det ur mig med jämna mellanrum.

Språkligt har jag alltså inte något säkert fotfäste: På svenska är det fonologin (uttalet), på tyska pragmatiken (hur man uttrycker sig) som är problemet. Men med förlusten kommer också vinster.

”Den filterbubbla som en nationell kultur ofta är blir ett aktivt val, inte resultatet av någon oförmåga.”

En sådan vinst är det större perspektivet: Svenska, tyska och engelska berikar varandra. Ord som annars måste läras fristående från varandra har motsvarigheter på åtminstone något av de två andra språken och blir lättare att komma ihåg (som kniv i förhållande till engelskans knife; det tyska Messer är ju helt tydligt av annan härkomst). Antikverade ord på ett språk blir plötsligt levande genom de andra språken (tyskans byråkratiska zum Behufe var alltid något av en gåta för mig, till dess jag lärde mig svenskans behov, vilket då också gav en brygga till det på engelskan antikverade behove). Jag skämtar ibland om att jag kan ”germanska”. Jag har inga problem att läsa i stort sett vilken tidning som helst inom det germanska språkområdet: Med svenskan följer de andra skandinaviska språken, och dessa tillsammans med tyskan och engelskan (och en smula språklig fantasi) gör det flamländska språkområdet tillgängligt. Sju språk till priset av ett modersmål och två förvärvade språk!

På grund av biografiska tillfälligheter kan jag dessutom portugisiska och läser därigenom spanska och lite italienska. Franska hade jag i skolan, liksom latin (mitt första främmande språk, faktiskt, på en statlig skola). Plötsligt står hela Västeuropa öppet lingvistiskt! Det möjliggör till exempel att jag kan skumma en mängd tidningar och tidskrifter som behandlar aktuella händelser från olika perspektiv. Den filterbubbla som en nationell kultur ofta är blir därmed ett aktivt val, inte resultatet av någon oförmåga. 

Men genom åren har jag märkt att allt detta har konsekvenser. En är relativ isolering. Även om jag själv kan tillgodogöra mig en mängd olika texter, kan andra inte det. Jag kan alltså inte tala om allt med alla, utan måste ta hänsyn till att andra, utan egen förskyllan, har begränsningar som jag inte har. Jag måste välja vilket språk jag kan, och när.

Dessutom kan jag som sagt inget språk helt och hållet. Min tyska är gammalmodig, mina förvärvade språk oundvikligen bristfälliga när det gäller uttal eller pragmatiskt språkbruk, och många av de språk som jag bara läser är just det: passiva språk som jag inte kan tala. Jag är alltså aldrig helt säker. Rätt som det är har jag glömt ödmjukheten och med elegant träffsäkerhet gjort mig till åtlöje. Den språkliga vaksamheten är emellanåt ansträngande.

Vikten av språkriktighet

Men i allt detta finns ett område där det som utlänning är möjligt att glänsa: grammatiken i skrift. Även den som bryter i tal kan framstå som en infödd när han eller hon skriver. Även den som emellanåt använder en konstig ordvändning kan åtminstone göra det grammatiskt korrekt. Här finns chansen att vara med på riktigt. Mina språkligt stoltaste ögonblick har varit när en läsare förvånats över att jag inte är infödd, eller då min handledare på universitetet i England sade att det inte gick att se att min uppsats inte var skriven av en engelsman.

Mitt eget ämne juridik belönar dessutom den formella riktigheten och exaktheten i uttrycket. Detta leder dock även till att min svenska på ett sätt blir fattig. Jag skämtar ibland om att jag inte kan vardagssvenska (vilket inte helt stämmer): Jag kan bara byråkratsvenska. Varför? Jo, just för att mitt yrke premierar kunskap i den byråkratiska idiolekten och för att det är den idiolekt där jag inte behöver tillhöra urberget för att smälta in i omgivningen. Även för infödda svenskar är kanslisvenskan ett förvärvat språk. Där är jag med i det språkliga gänget.

”Man gör för det första inte inflyttade svenskar som mig någon tjänst genom att ha överseende med våra språkfel. Tvärtom försvårar man den enda väg jag kan se till att verkligen tillhöra språkgemenskapen, åtminstone i skrift.”

Men vad gör man då när det omgivande samhället nedvärderar både korrekt grammatik, kanslisvenska och kunskap i flera språk? När så många anser att det räcker med att kunna engelska, att det viktiga är vad som sägs, inte hur det sägs, och att det är för ansträngande att dechiffrera en text skriven med den exakthet som bara går att åstadkomma på byråkratspråk?

Som inflyttad svensk är jag inte del nog i språkgemenskapen för att ha något större inflytande över dess vägval. Jag kan bara hålla fast vid mitt, framhärda i att bli irriterad över grammatiska fel och göra det åtminstone delvis till en dygd att jag oftast förmår säga exakt det jag menar, även om det låter styltat. Det är nog migrantens lott.

Men i dessa tankar ligger två budskap till modersmålstalarna: Man gör för det första inte inflyttade svenskar som mig någon tjänst genom att ha överseende med våra språkfel. Tvärtom försvårar man den enda väg jag kan se till att verkligen tillhöra språkgemenskapen, åtminstone i skrift. Den formella grammatiken är förvisso i viss mån godtycklig och avspeglar sociala maktförhållanden (nutidens formella svenska grammatik sammanfaller med Mälardalssvenskans, och denna blev det formella högspråket för att rikets maktcentrum ligger i Mälardalen), men dess tydliga regler ger utbölingen en möjlighet att spela på samma planhalva som de infödda. 

Om jag inte ens vet vad jag strävar efter är jag vilse i språket eftersom ingen givit mig någon karta. Överseendet med grammatiska och andra fel i uttal och pragmatik som migranter gör sig skyldiga till, lämnar dem vind för våg. (Detsamma gäller förresten enligt min mening också i förhållande till de grupper som är infödda i Sverige men som inte har med sig det språkliga kapitalet hemifrån. Men det är en annan diskussion.)

”Tysklands problem att efter det senaste valet få ihop en bärkraftig politisk koalition ligger nog betydligt närmare den svenska vardagen än Trumps senaste uttalande på Twitter, men de flesta svenskar kan inte ens skaffa sig någon uppfattning om dessa problem.”

Det andra budskapet är bredare och avser främmande språk i allmänhet. Sverige är litet till befolkningen, och det är därför – inte av något annat skäl – som det inte lönar sig att dubba filmer och TV-serier. Det har medfört att svenskarna i jämförelse med andra är ypperliga andramålstalare på engelska (vilket som sagt betyder långt mycket mindre än vad svenskar i gemen tror att det betyder). Men det räcker inte.

”Vetenskapliga rön – i synnerhet inom humaniora och samhällsvetenskap – går oss förbi om de inte uppmärksammas i engelskspråkiga andrahandskällor. Sverige gör sig mindre än vad det skulle behöva vara.”

Medan den förlåtande inställningen till det egna språket tenderar att stänga ute den som kommer utifrån, innebär det svenska samhällets enögda fokus på engelskan att det stänger ute sig självt från allt det i världen som inte sker på engelska. Tysklands problem att efter det senaste valet få ihop en bärkraftig politisk koalition ligger nog betydligt närmare den svenska vardagen än Trumps senaste uttalande på Twitter, men de flesta svenskar kan inte ens skaffa sig någon uppfattning om dessa problem. Macrons försök att bryta fackens grepp om järnvägarna i Frankrike har med stor sannolikhet återverkningar på EU-samarbetet och därmed på Sverige, men det står inget eller mycket litet om det i svenska tidningar – för att svenska journalister i likhet med så många andra svenskar inte kan franska. Kulturella impulser förmedlas på omväg via Storbritannien och USA, snarare än direkt från ursprungslandet. Vetenskapliga rön – i synnerhet inom humaniora och samhällsvetenskap – går oss förbi om de inte uppmärksammas i engelskspråkiga andrahandskällor. Sverige gör sig mindre än vad det skulle behöva vara.

Jag vet att jag är en udda fågel, och att de tillfälligheter som lett till mina språkkunskaper inte är generaliserbara. Men jag är bekymrad över att min sort, trots alla migrationsströmmar även inom Europa, tycks vara på väg att bli utrotningshotad i Sverige. Det skulle inte behöva vara så. Men Sverige har gjort ett val: att nedvärdera sitt eget språk och att prioritera engelska som främmande språk. Detta val försvårar både migranters möjligheter att orientera sig i det svenska samhället, och Sveriges möjligheter att som land och samhälle orientera sig i världen. Vi är för få för att låta det fortgå.