Jag hoppar av klassresan

När man hälsar på hemma hos folk, framför allt i Stockholm, så är det designermöbler och fina viner och det är inte så  konstigt att man tror att en sådan där ful stol som jag har verkligen inte går att ha. Att folk har så fina möbler beror inte på att de är så himla rika tror jag, utan för att de har en identitet som medelklass, som de skuldsätter sig för att vara i. Och jag har själv trott att det är dit man ska. Jag har trott att jag är på väg. I en intervju med Sydsvenskan² pratar den franske författaren Édouard Louis om rätten att förändras, apropå hans bok om sin klassresa, med titeln: Att förändras: en metod. I ett samhälle med växande klassklyftor har man såklart rätt att försöka rädda sig själv över till den sidan som det går bra för.

Det är bara det att detta att ständigt vara på väg någonstans är stressande, speciellt när det inte går så fort framåt. Man får känslan av att hela ens liv är ett minus som en dag ska bli ett plus, vilket gör en olycklig.

Medelklassens intressen står i vägen för gemenskap

Jag bor i en skånsk by där jag inte känner så många så det är inte ofta någon ser hur det ser ut hemma hos mig. Men varannan måndag blir jag och barnen hembjudna till grannarna på middag, och hemma hos dem ser det inte ut som i en Svenssons i Lammhult-katalog. Maten är jättegod men den hade lika väl kunnat vara jätteäcklig, för det är ändå det mysigaste hemmet jag varit i. Och jag är glad att de inte verkar känna kravet på sig att det ska vara som i en katalog för då hade de kanske inte orkat eller haft råd att ordna middag varannan måndag, och jag hade varit mycket mer ensam än vad jag är nu.

Min känsla är att det blivit ovanligare att bjuda hem folk, kanske för att man samtidigt måste visa upp sitt hem, och det blir en för stor ansträngning. Vi verkar ha glömt att gemenskap är viktigare än hög status.

Det gör mig glad att sångaren Joakim Thåström berättar i en DN-intervju³ att han är ointresserad av lyx och har fram tills nu bara köpt viner för 70 kronor. För att medelklassen ska ha något att göra så hittar de ju på medelklassiga intressen, som vin eller design, sådant som även Édouard Louis behövde lära sig på sin resa från den franska arbetarklassen till kultursocieteten. Det är för att särskilja sig från pöbeln, och det kan de väl få hålla på med, men jag kommer inte längre delta i charaden. Varför skulle det finnas designermöbler hemma hos mig? Det vore onaturligt. Jag är inte på någon klassresa. Jag står och stampar i samma kulturarbetarklass/undre medelklass som jag kommer ifrån, och så är det med det. Och den där stolen jag köpte behöver inte bytas ut, den är vad den är, en ful stol, och så är det med det. Édouard Louis pratar om rätten att förändras, men jag skulle vilja påminna om rätten att inte förändras.

Den som har gott om pengar kan väl stå och vela på Systembolaget mellan en flaska rött och en annan flaska rött som antagligen, om vi ska vara ärliga, smakar rätt lika, medan jag och Thåström bara tar den billigaste flaskan, förslagsvis en som heter Monterosso och har ett rött streck på sig. Kolla efter den nästa gång, den är så billig att du kan köpa två stycken och bjuda in grannen.