Islamism är en del av dagens Sverige

Sedan år 2000 har jag, i olika sammanhang, argumenterat för att det islamiska riksförbundet ingår i en bredare transnationell social rörelse med organisatoriska förgreningar i flera europeiska länder. För den som samtalar med muslimer i olika organisationer, jämför olika typer av dokument och läser in sig på den forskning som finns att tillgå, är det rimligare att formulera slutsatsen att IFiS är en del av MB:s nätverk än att så inte är fallet. I sakfrågan formulerar Egyptson således den mest plausibla konklusion som kan dras av det material han analyserat. Det betyder inte att alla problem är lösta.

Ordet islamism

Ett problem som ofta dyker upp i den här debatten rör termen ”islamism”. För forskare är detta en förhållandevis neutral term som används för att göra en skillnad mellan de grupper som anser att islam har politiska konsekvenser och de muslimer som uppfattar religionen på ett mer pietistiskt sätt.¹

Att tala om islamism är med andra ord ett sätt att undvika tankefelet att omtala muslimer som en enhetlig grupp där alla troende föreställs vara stöpta i samma religiösa form. Som Eli Göndör har uttryckt det², att precisera att det är islamism som är i fokus, skonar alla andra muslimer från att dras in i de stereotypa föreställningar som ofta uttrycks både till vänster och till höger.

I den svenska offentligheten upplever många att det är kontroversiellt att beteckna svenska islamiska organisationer som ingående i en islamistisk rörelse. Bland muslimer är det annorlunda. Många av dem som bott och verkat i Sverige i några år vet hur den ideologiska strukturen ser ut bland islamiska föreningar, både lokalt och nationellt. Det är ingen slump att Nalin Pekgul kan erbjuda initierade beskrivningar av hur islamister agerar i utsatta områden. Den som tillbringar lite tid i svenska förorter, och i samband med det samtalar med dem som bor och arbetar i området, lär sig ganska snabbt vilka grupperingar som dominerar i olika föreningar och moskéer. För muslimer är detta en självklar kunskap och inte förknippat med att formulera kontroversiella påståenden.

Rörelsen beskrivs kort och gott som ”brödraskapet” (Ikhwan) av muslimer i förorterna, som den Malmöbaserade imamen Saeed Azam påpekar i Sydsvenskan.

Sett i förhållande till de nästan 2 miljarder muslimer som finns på jordklotet är islamisterna i minoritet.

Ett annat problem i den svenska debatten är att många alltför snabbt associerar ordet islamism med grupper som företräds av al-Qaida och Islamiska staten, det vill säga grupper som anser att det går att legitimera våldsanvändning med hänvisning till de religiösa källorna. MB i Europa står i grunden för en icke-våldsbejakande islamistisk ideologi. Som Egyptson påpekar i sin avhandling, menar rörelsen att den praktiserar ”medelvägens islam” (wasatiyya): en juridisk anpassning som konstruerats av rörelsens intellektuella för att göra det enklare för muslimer i minoritet att behålla sin islamiska livsstil.³

Rörelsen är i grunden, som Khalil Al-Ananis beskrivning visar, en stor missionsrörelse med sektliknande drag där varje aktivist förväntas viga sitt liv åt att sprida islam.⁴

Islamister i minoritet

Sett i förhållande till de nästan 2 miljarder muslimer som finns på jordklotet är islamisterna i minoritet. Håller vi oss bara till kategorin islamism utgör MB en av de mest inflytelserika ideologiska inriktningarna vars idéer sedan 1930-talet har inspirerat många som arbetat politiskt i Afrika, Asien och Mellanöstern.⁵ Sedan 1960-talet har MB:s ideologi även cirkulerat i böcker, tidskrifter, pamfletter, predikningar och diskussioner i den muslimska diaspora som etablerats i Västeuropa.

Att avfärda eller på andra sätt vägra att diskutera MB-associerad islamisk verksamhet är att ställa sig på en kunskapsfientlig plats. Vi talar trots allt om världens första och största islamistiska rörelse som genom åren påverkat ett mycket stort antal muslimer både innanför och utanför rörelsen.

Det är alltså frågan om, för att låna en term från kunskapsteoretikern Ludwik Fleck, ett ”tankekollektiv”⁶ där deltagarna delar det grundläggande antagandet att islam är ett så kallat ”allomfattande” system.⁷ Kärnan i deras ideologi är att människor och samhällen ska underkasta sig innehållet i Koranen och det som kallas Haditherna (historiska exempel ur Muhammeds levnad).

Detta är den grundläggande dogmen, själva utgångspunkten för islamisternas projekt. Men islamistisk ideologi är inte formulerad i de religiösa källorna. Det är inte möjligt att skaffa sig kunskap om MB:s ideologi genom att läsa Koranen. Ideologin är konstruerad av människor som valt att tolka innehållet i källorna på ett sätt som passar deras syften.

MB:s ideologiska skola är ursprungligen utformad av rörelsens grundare, Hassan al-Banna, i 1930–40-talets Egypten.⁸ I hans efterföljd har sedan andra intellektuella och ledare tagit vid och fortsatt att förmedla och bygga vidare på den ideologiska idéhistoria som al-Banna lämnade efter sig. En av de mest kända sentida efterföljarna av MB:s skola är Yusuf al-Qaradawi. Han är, sett med svenska ögon, en ultrakonservativ tänkare som har en imponerande bokutgivning bakom sig. Han är också, tillsammans med andra MB-associerade aktivister i Europa, upphovsman till organisationen European Council for Fatwa and Research (ECFR) med säte hos IFiS broderorganisation Islamic Cultural Centre of Ireland i Dublin, Irland.

Den uttalade målsättningen med ECFR:s verksamhet är att formulera regler för europeiska muslimer som är grundade i sharia (familjelagarna). Det är dock oklart i vilken utsträckning muslimer utanför ”brödraskapets” organisatoriska nätverk följer ECFR:s juridiska råd.⁹

Skiljelinjen mellan olika islamistiska grupper handlar i första hand om strategiska överväganden kring hur man ska arbeta för att övertyga omvärlden att det egna projektet är legitimt. I det här avseendet intar MB-inspirerade aktörer en viss särställning på så vis att de är organisatoriskt skickligare än andra grupper. I Egypten etablerade rörelsen en egen offentlighet som var sammansatt av företag, vårdcentraler, idrottsföreningar, skolor, moskéer, massmedier och islamiska kulturföreningar. Rörelsen stod här för mycket av den välfärd staten inte lyckades leverera.¹⁰

Ett liknande organisatoriskt mönster är det möjligt att observera även i Sverige kopplat till IFiS. Det islamiska riksförbundet står bakom etableringen av flera organisationer, ett studieförbund och skolkoncernen Framstegsskolan. Jag har kallat detta för att rörelsen strävar efter att bygga upp en islamiskt organiserad enklav. Rörelsen i Sverige har valt att kalla det för det muslimska civilsamhället. Yusuf al-Qaradawi uppmuntrar rörelsen att bygga upp ett ”muslimskt ghetto” för att skydda muslimer från kulturell västernisering.

Även om de här tre begreppen betecknar ungefär samma fenomen finns inga klara belägg för att rörelsen i Sverige har inspirerats av al-Qaradawis strategiska tänkande i det här avseendet. Eller om det är den statsbidragsorganiserade ”mångkulturalismen” som uppmuntrat rörelsen att vilja särskilja muslimer i ett parallellsamhälle.

Skräddarsydda budskap

Det är väl känt i forskningen att rörelsen utvecklat en god förmåga att skräddarsy budskap i förhållande till den publik som ska påverkas. Rörelsen är känd för att vara flexibel och pragmatisk till möjligheterna i olika politiska sammanhang.¹¹

När den haft för avsikt att vinna sympatier hos en liberal medelklass har den betonat begrepp som ”demokrati” och att den är ett ”offer” för olika former av förtryck. När den velat påverka muslimska åhörare har den istället framträtt som en gudomligt orienterad rörelse med stark förankring i de religiösa källorna.¹² Ett problem för rörelsen i den svenska kontexten är att den måste förhålla sig till två olika publika sammanhang. Å ena sidan har rörelsen gjort sig beroende av att framstå som legitima representanter för islam och muslimer i svenska myndigheters och politikers ögon. Å andra sidan anser sig rörelsen ha ett ”profetiskt” uppdrag att bevara, skydda och utveckla muslimers islamiska identitet och livsstil.

Det är svårt för rörelsen att förena de här två världarna då den måste övertyga de två publikerna med olika budskap. I förhållande till svenska myndigheter och politiker lyfter ledare i rörelsen fram värden som de vet har en positiv klangbotten hos flertalet sekulära svenskar. Här tänker jag närmast på ord som ”demokrati” och ”jämställdhet”; två ord som ofta används när aktivister från rörelsen deltar i offentlig debatt och som är nödvändiga att betona om man ansöker om statsbidrag. När åhörarna/läsarna är sammansatt av muslimer är det religiösa budskap med tydligt konservativ prägel som förmedlas.

Även om rörelsen tycks ha accepterat någon form av demokratiskt styrelseskick handlar det inte om att den tagit till sig liberala västerländska idéer om demokrati.

Ett exempel på svårigheten att förena budskapen uppstod i samband med att TV4 uppmärksammade att IFiS i Göteborg propagerade för den globalt spridda boken New Muslim Guide: en påkostad skrift där rörelsens islamiska värdegrund exponerades. När Magnus Ranstorp påpekade att flera av värderingarna i guiden var ”extremt problematiska och förkastliga ur ett jämställdhetsperspektiv och i direkt konflikt med våra demokratiska fri- och rättigheter”, drog IFiS tillbaka skriften. Det betyder inte att rörelsen ändrat uppfattning. Rörelsens värderingar är, i likhet med många andra ortodoxa trosuppfattningar, påtagligt avvikande i förhållande till dominerande sekulära värderingar om jämställdhet mellan kvinnor och män.

När rörelsen för fram att den står för jämställdhet menar den att kvinnor och män är jämställda i Guds ögon men inte när det gäller hur det sociala jordelivet ska organiseras mellan könen. I grunden är det rörelsens uppfattning om sharia som ska ligga till grund för relationer mellan kvinnor och män.

I avhandlingens grundläggande sakfråga formulerar Egyptson den mest rimliga slutsatsen.

Även om rörelsen tycks ha accepterat någon form av demokratiskt styrelseskick handlar det inte om att den tagit till sig liberala västerländska idéer om demokrati. Shadi Hamid, Brookings Institution, menar att islamister av MB:s typ står för en ”illiberal democracy” (ungefär ”inskränkt demokrati”) som inte liknar andra kända auktoritära ledares ideologier, till exempel Vladimir Putin eller Hugo Chávez. ”Islamister har”, som Hamid uttrycker det, ”ett distinkt intellektuellt och ideologiskt projekt. Det är därför de är islamister”. Projektet bygger på andra än västerländska liberala värderingar, något som indikeras av rörelsens syn på sharia och jämställdhet och av rörelsens inställning till yttrandefrihet och religion. Gör man tankeexperimentet att rörelsens ideologi någon gång skulle bli statsbärande i ett samhälle så hade detta samhälle förändrats i grunden.¹³

Alla doktorsavhandlingar öppnar sig för metodologiska och teoretiska invändningar av olika slag. Egyptson har på kort tid fått utstå mer av den varan än många akademiker utsätts för under en hel karriär. Det är dock viktigt att understryka, att i avhandlingens grundläggande sakfråga formulerar Egyptson den mest rimliga slutsatsen.

Samtidigt återstår det mycket arbete för forskare och journalister med fördjupade studier i vad detta innebär för samhället på kort och lång sikt. Globaliseringen av politisk islam har pågått i flera decennier och det har blivit dags att inse att MB och annan islamism är en del av den politiska och religiösa mångfalden även i Sverige.