Dansk Folkeparti har gått från att ha varit betraktat som något icke rumsrent, till att sätta dagordningen för den danska politiska debatten. Etablerade partier – Socialdemokraterna, liberala Venstre och Konservative Folkeparti – dansar nu efter Dansk Folkepartis pipa. Lars Dencik om vilka lärdomar den danska processen bär med sig för Sverige efter valet.

Sverigedemokraterna har en radikalt annan bakgrund än Dansk Folkeparti. Medan Sverigedemokraterna, som grundades som parti år 1988, har sina rötter i den rasistiska och nazisympatiserande politiska organisationsfloran i Sverige under 1980-talet, har Dansk Folkeparti utvecklats ur Mogens Glistrups radikalliberala etablissemangkritik och den folklighetsfilosofi som formulerats av den mycket inflytelserike danske prästen och nationalfilosofen N. F. S. Grundtvig (1783 -1872). 

Sedan några år har Sverigedemokraterna också lyckats etablera samverkan med Dansk Folkeparti i EU-parlamentet och inför det stundande svenska riksdagsvalet får partiet uppbackning av Dansk Folkeparti. 

På senare år har partierna dock i hög grad närmat sig varandra, huvudsakligen genom att Sverigedemokraterna alltmer anammat och söker efterlikna Dansk Folkepartis profil. När Sverigedemokraternas partiledare ombads att för programmet Mitt Sverige i Sveriges Radio (10/4) välja en plats som säger något om det egna partiets politik, valde han förorten Hvidove i Danmark.

Både Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti är i dag uttalat nationalistiska, EU-fientliga, invandrings- och främlingsfientliga, aggressivt kritiska mot islam, socialkonservativa och omhuldar idén om en social välfärdsstat, typ Folkhemmet. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har ett foto av den legendariske socialdemokratiske partiledaren och statsministern under 1930 och början av 1940 talet, Per Albin Hansson upphängt hemma (meddelat av honom själv i en intervju i Sveriges Radio 16/8). I kraft av folkhemsidén kunde Per Albin, enligt Åkesson, hålla ihop landet.

Dansk Folkeparti har aldrig varit nazistiskt eller som Sverigedemokraterna haft öppet antisemitiska företrädare – tvärtom ser de sig vid högtidliga tillfällen som en förlängning av den danska motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen. 

”Jag tycker att Jimmie Åkesson gör ett bra jobb” uttalade Dansk Folkepartis nuvarande partiledare Kristian Thulesen Dahl efter ett möte med Jimmie Åkesson i Rosengård i Malmö i våras. Sedan några år har Sverigedemokraterna också lyckats etablera samverkan med Dansk Folkeparti i EU-parlamentet och inför det stundande svenska riksdagsvalet får partiet uppbackning av Dansk Folkeparti. 

Första världskriget är inte över än

Vad har fått Sverigedemokraterna att överge sin ursprungligen rasistiska och nazistflirtande politiska plattform till fördel för en plattform snarlik den som är Dansk Folkepartis? Försvar för den nationella kulturen (”danskheden”) och ihärdigt avvisande av ”de fremmedes” rätt och möjligheter att komma in i och få uppehålla sig i landet.

Dansk Folkeparti har aldrig varit nazistiskt eller som Sverigedemokraterna haft öppet antisemitiska företrädare – tvärtom ser de sig vid högtidliga tillfällen som en förlängning av den danska motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen. 

Kanske ryms svaret i ett påpekande förmedlat av författaren till boken Efter Europa (Daidalos 2018), Ivar Krastev: “Andra världskriget är slut. Men första världskriget är inte riktigt över än” (Podcast av danska tidningen Information 6/7 2018).

Med Tredje Rikets kollaps låg också det nazistiska tankegodset, legitimiteten för herrefolksfantasier, idén om rasåtskillnad och rasöverhöghet i ruiner. Att som de unga sverigedemokraterna återknyta till dessa ideologiska fantasterier, som lett fram till både andra världskriget och Förintelsen, var en politiskt dödfödd idé. Andra världskriget var definitiv slut.

Dansk Folkeparti har aldrig varit nazistiskt eller som Sverigedemokraterna haft öppet antisemitiska företrädare – tvärtom ser de sig vid högtidliga tillfällen som en förlängning av den danska motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen. 

Vad som började med de tre stora multinationella imperiernas – det habsburgska, det osmanska och det brittiska – sönderfall som följd av första världskriget, fortlever i dag i andra former i den våg av nationalism, etnisk fraktionering, regional separatism och xenofobi som i dag sköljer över världen.

Genom sitt ihärdiga värnande om ”danskheden”, sin kamp för att hålla den danska nationen utanför EU och helst också andra internationella konventioner, liksom i sin kamp mot den kosmopolitiska kulturradikalismen, återknyter de däremot till de nationalchauvinistiska stämningar som ledde fram till första världskriget. Efter de första årtiondena efter andra världskriget inriktade på att bygga upp universella konventioner och internationella allianser och under intryck av en alltmer ingripande globalisering, har sedan ett par årtionden nationalistiska stämningar återigen splittrat länder i allt mindre och allt mer etniskt homogena nationella enklaver. Under de senaste årtiondena har vi således kunnat bevittna sönderfallet av f d Jugoslavien, upplösningen av republiken Tjeckoslovakien, och uppdelningen av det som en gång var Sovjetunionen. Men därutöver även starka tendenserna till separatism efter etniska, regionala eller språkliga linjer i länder som Spanien, Italien, Belgien, Storbritannien, etc.

Vad som började med de tre stora multinationella imperiernas – det habsburgska, det osmanska och det brittiska – sönderfall som följd av första världskriget, fortlever i dag i andra former i den våg av nationalism, etnisk fraktionering, regional separatism och xenofobi som i dag sköljer över världen, och som Dansk Folkeparti var en tidig exponent för. En våg som nu också Sverigedemokraterna rider på. Första världskriget är, som det verkar, inte riktigt över än.

Slående likheter mellan SD och Dansk Folkeparti

Har de två partierna olikartade bakgrund betydelse för deras politiska ställning och ageranden i dag? Nja, i varje fall inte i en utsträckning som överskuggar de slående likheterna mellan partiernas nuvarande politiska profil och potentiella positioner i det politiska spelet.

Att ”hygge” är, ungefär, att ha det mysigt tillsammans genom att ingenting som sägs är riktigt förpliktande, och inga konfliktämnen tillåts bryta in och förstöra den där särskilda, och till synes otvungna, trevnad som danskar är så bra på att ordna till för sig.

Trots att de två partierna nått dit på olika vägar baserar sig båda partiers politiska popularitet i dag på en mix av i huvudsak fyra ingredienser: 

a) Nationalism; ”Bevara Sverige svenskt”, respektive Danmark danskt, är en paroll som inte längre yttras högt, men som inte desto mindre är vad man på olika sätt framhåller vara det man strävar efter. Det handlar här inte om det slags aggressiv och expansionistisk nationalism som vi sett marschera tidigare i Europa. Snarare handlar det om ett slags inåtvänd eller t o m innerlig nationalism som ses som förutsättning för ”sammenhængskraften” i landet, dvs för att samhället ska hänga ihop. 

b) Främlingsfientlighet; ”De fremmede”, som den danska benämningen är, hotar att ”massinvadera” landet och därigenom i grunden förändra, nej förstöra, själva ”danskheden”respektive den svenska kulturen (ordet ”svenskheten” har inte på motsvarande sätt trängt in språket – inte ännu).  ”De fremmedes” närvaro innebär i sig förstörelse av den omhuldade mytiska danska ”hyggen” (som saknar motsvarighet, och också realitet, på svenska). Att ”hygge” är, ungefär, att ha det mysigt tillsammans genom att ingenting som sägs är riktigt förpliktande, och inga konfliktämnen tillåts bryta in och förstöra den där särskilda, och till synes otvungna, trevnad som danskar är så bra på att ordna till för sig. Och som bland annat är det man går i strid för att värna. Sådana som inte är som vanligt folk, som t ex inte kan ta en öl eller vill klämma i sig en ”rød pølse” för att de är muslimer – sådana går det inte att ”hygge sig med”! Bland ”de fremmede” är muslimer alldeles särskilt i skottgluggen. 

c) Idealisering av det nu ”förstörda” Folkhemmet. Själva begreppet har ingen motsvarighet på danska, däremot föreställningen om en svunnen social samhällsordning som innebar att danskarna/svenskarna kunde känna sig trygga både socialt och existentiellt i det samhälle de levde i. 

d) Distansering från etablissemanget och ”eliten”. Medvetet svävande syftar man med det på, akademiker, journalister, ämbetsmän i statsförvaltningen och i största allmänhet hela det urbana skiktet av (in)bildade intellektuella och kaffelattedrickande hipsters. 

“Stuerene, det bliver I aldrig!”

Vad kan då Dansk Folkepartis väg från en obetydlig till helt avgörande faktor i dansk politik förmedla för insikter som kan vara relevanta med avseende på Sverige och SD?

I sitt öppningsanförande till det danska Folketinget i oktober 1999 uttalade dåvarande socialdemokratiske statsministern Poul Nyrup Rasmussen: Derfor siger jeg til Dansk Folkeparti: Uanset, hvor mange anstrengelser, man gør sig – set med mine øjne – stuerene, det bliver I aldrig! (På svenska: Rumsrena, det blir ni aldrig!)

Det var alltså för knappt 20 år sedan. 

Vid det senaste Foketingsvalget 15 år senare blev Dansk Folkeparti Danmarks näst största parti med 21,1 procent av rösterna efter socialdemokraterna som, efter ett rekorddåligt valresultat, fick 26,3 procent av rösterna. 

“Nej! Vi kommer inte att gå in en regering – för vi vill ha maximalt inflytande!”

När jag valnatten den 18 juni 2015 i en korridor i Folketinget stötte på Dansk Folkepartis vice ordförande och ledande strateg Søren Espersen och frågade honom om han nu, efter partiets stora valframgång och nya position som största parti på den borgerliga sidan skulle bli minister, svarade han prompt och bestämt: Nej! Vi kommer inte att gå in en regering – för vi vill ha maximalt inflytande!

Jimmie Åkesson tar nästan ordagrant efter. Tillfrågad om regeringsutsikterna inför det stundande svenska riksdagsvalet säger Jimmie Åkesson: Jag tror inte vi kommer att sitta på regeringsmakt efter valet. Men vi kommer att ha avsevärt inflytande över politiken (Dagens Ekos partiledarutfrågning den 16/8 2018).

I det uppföljande samtalet med Søren Espersen pekade han på de förödande erfarenheter andra partier med markanta ställningstaganden fått göra när de gått in i en koalitionsregering och tvingats ta politiskt ansvar. Som t ex Socialistisk Folkeparti i Danmark, Sannfinländarna i Finland, Fremskrittspartiet i Norge, osv. Partiets profil suddas ut och partiet självt reduceras i storlek och styrka. 

Espersens och Dansk Folkepartis strategi har däremot varit framgångsrik. Aldrig har deras makt och inflytande varit större än nu.

I Sverige har samma mekanismer under den nu snart avlutade mandatperioden drabbat Miljöpartiet.

Espersens och Dansk Folkepartis strategi har däremot varit framgångsrik. Aldrig har deras makt och inflytande varit större än nu. Inte bara för att de i avgörande frågor kan vara tungan på vågen, och därigenom pressa fram det avgörande de önskar, utan än mer för att stort sett alla andra partier, från socialdemokraterna på vänsterkanten till de Konservativa på högerkanten har anpassat stora delar av sin politik och i synnerhet sin retorik till Dansk Folkepartis. Även om det möjligen i förstone skett i akt och mening att dämma upp för Dansk Folkepartis inflytande, har det efterhand inneburit att de blivit megafoner för denna politik. Men det har därutöver också inneburit att de både legitimerat och i slutänden också i praktiken implementerat just den politik de i förstone kanske ville dämma upp för.

Här om någonsin har det långa svenska ordet problemdefinitionsprivilegiet en fullt adekvat tillämpning. Sedan snart två årtionden har Dansk Folkeparti i kraft av sin självvalda outsiderposition och den starka mixen av de fyra ovannämnda politiska ingredienserna a) – d) satt dagordningen för dansk politisk debatt, starkt förändrat de andra partiernas politiska preferenser och på avgörande sätt påverkat den förda politiken i landet. 

Från paria till politikens centrum

I den historiska backspegeln kan man skönja en ur deras synpunkt framgångsrikt genomförd process:

Första steget är att så fruktan. Man gör det genom att måla upp en emotionellt engagerande hotbild och kombinerar det med att sända politiska signaler om att man har ett recept på att omintetgöra hotet. I det här fallet är hotet ”de fremmede”, i synnerhet muslimerna. Redan 1997 uttalade partigrundaren Pia Kjærsgaard “…selv om det lyder lidt firkantet, så mener jeg faktisk ikke, at Danmark er et naturligt sted for muslimer”. Några år senare, vid partiets kongress 1991, fyllde hon i bilden med följande förslag. “Hvis en ung anden- eller tredjegenerationsindvandrer gentagne gange begår kriminalitet og ingen opdragelse er mulig, så hjemsendes ikke alene den pågældende, men hele hans familie. Det er det eneste, de har respekt for.”

“Fjenden er midt i blandt os,” och “De er 5. kolonne, og de skal ikke være her.” 

Vid nästa partikongress år 2001, bara några dagar efter angreppet på World Trade Center i New York, steg Mogens Camre, överlöpare från en tidigare framskjuten position i socialdemokratiska partiet, upp i talarstolen och sa: “Alle vestlige lande er infiltreret af muslimer. Nogle taler pænt om os. Men de venter kun på at blive nok til at få os fjernet,” og fortsatte “Fjenden er midt i blandt os,” och De er 5. kolonne, og de skal ikke være her.” 

Och ytterligare några år senare (2009) fastslog partiets nuvarande vice ordförande Søren Espersen att “Islam som religion – og ikke bare den politiske islamisme  – er uforenelig med demokratiet“.

Men i Danmark har man med stolthet sagt om sig själva att vi är inte – som ni i Sverige – rädda för att ”slippe den indre svinehund løs”.

Själva språkbruket är en central ingrediens i den politiska retoriken. Under 20-årsperioden från Dansk Folkepartis bildande till dess maktposition i dag, har det varit något av en retorisk nationalsport i Danmark att utmåla Sverige som ett land där man, inte bara i politiken men också i journalistiken, blundar för, förtiger eller i neutraliserande ordvändningar omskriver den verklighet och de konsekvenser ”de fremmede” och ”massinvandringen ” innebär. I gengäld berömmer man sig själv med att i Danmark ”tale lige ud af posen”. Vilket i praktiken har betytt att även ledande politiker och etablerade publicister alltmer oförblommerat – i etablerade mediers rubriker och debattspalter såväl som från parlamentets talarstol – har talat om och beskrivit människor och kulturer som man ogillar i starkt föraktfulla och grovt nedsättande termer. Mycket av detta skulle i Sverige ha åtalats och fällts för hets mot folkgrupp. Men i Danmark har man med stolthet sagt om sig själva att vi är inte – som ni i Sverige – rädda för att ”slippe den indre svinehund løs”. 

Tilsvining

Tilsviningen (det danska uttrycket för nedsättande omdömen), av de fremmede tjänar ett instrumentellt syfte. Språkbruket är inte tillfälligt, än mindre oskyldigt. Orden och begreppen som används formar människors sätt att begripa verkligheten. Vi har i en något tidigare epok i ett näraliggande land upplevt hur man talade om vissa människor som råttor, kackerlackor, ohyra – något som man av hygieniska orsaker gjorde rätt i att göra sig av med.

Ju kortare och mer brutalt sensationella one-liners en aspirerande politiker förmår att formulera, desto lättare stjäl man bästa platsen på förstasidan och i TV-rutan. Pressen, särskilt den i Danmark relativt stora tabloidpressen, älskar det.

Medlet verkade. Människor skräms, åtgärder att förhindra ”ohyran” att sprida sig in i ens eget lilla folkhem legitimeras.

Det hårtslående ordbruket har därutöver ytterligare en förtjänst: man får rubriker. Ju kortare och mer brutalt sensationella one-liners en aspirerande politiker förmår att formulera, desto lättare stjäl man bästa platsen på förstasidan och i TV-rutan. Pressen, särskilt den i Danmark relativt stora tabloidpressen, älskar det. Den är född till att kolportera sådant. Så politiker som konkurrerar om att vinna uppmärksamhet tävlar om att övertrumfa varandra i att formulera grova och brutala men vinnande förenklingar. USA:s president Donald Trump är mästare på det. I Danmark har sedan flera år ett liknande, om än mer lågskaligt, politiker-media-symbiotiskt komplex satts i spiralomlopp.

Det har tjänat Dansk Folkeparti och de ståndpunkter de står för väl. Skrämsel- och signalpolitiken har verkat, partiet har fått både kraftigt ökande uppmärksamhet och kraftigt ökande uppbackning. Det till den grad att udlændningeproblemet är den fråga och som sedan flera år är det allt annat överskuggande temat i det politiska samtalet i Danmark.

De succesiva stramninger (inskränkingar) när det gäller flyktingmottagande, asylrätt och integrationsmöjligheter som genomförts av den regerande borgerliga alliansregeringen i Danmark, ledd av statsminister Lars Løkke Rasmussen från det högerliberala partiet Venstre, överstiger vida vad Dansk Folkepartis grundare Pia Kjærsgaard ens kunde ha drömt om. 

Men också i Sverige börjar journalister nu att uppmärksamma skrämselstrategin. Journalisten Anna-Lena Lodenius konstaterar således i Arena Essä d 16/8  2018 att ”Sverigedemokraterna förmår också att spela på en rädsla för främmande kulturer. Kvinnorna ska enligt det resonemanget ”skyddas” från invandrarna, främst från deras brottslighet och kvinnosyn […] Det mest bakåtsträvande konservativa partiet i svensk politik är alltså det som flitigast lyfter hoten mot den moderna frigjorda kvinnan […] Ute i Europa sprider liknande partier som Alternative für Deutschland och belgiska Vlaams Belang skrämselpropaganda.” 

När skrämseln har verkat är andra steget är att bli ”normaliserade”, dvs att få de extrema ståndpunkter man står för uppfattade som först legitima, men så småningom även som ”normala” i betydelsen normativt riktiga. Medlet för det är att få de andra s k ”mainstream”-partierna, dvs de stora sedan länge etablerade partierna som socialdemokraterna, det högerliberala Venstre och de konservativa, att anamma och så småningom själva både tala för och i praktiken föra den politik man står för. Även det har man i hög grad lyckats med i Danmark. De succesiva stramninger (inskränkingar) när det gäller flyktingmottagande, asylrätt och integrationsmöjligheter som genomförts av den regerande borgerliga alliansregeringen i Danmark, ledd av statsminister Lars Løkke Rasmussen från det högerliberala partiet Venstre, överstiger vida vad Dansk Folkepartis grundare Pia Kjærsgaard ens kunde ha drömt om. 

Vad man lyckats med är inget mindre än att legitimera extrema ståndpunkter, normalisera avvikelse från mainstream och skapa ett nytt mainstream.

Men framgången för Dansk Folkepartis linje upphör inte där. Vid socialdemokraternas partikongress sommaren 2015 kom udlænningespørgsmålet helt att överflygla andra för partiet angelägna och planerade frågeställningar. Man valde en ny partiledare, Mette Frederiksen, och med henne i partiets ledning har partiet i så hög grad närmat sig och på väsentliga punkter anammat Dansk Folkepartis politik på udlændningeområdet att man i dag talar öppet om en möjlig regeringssamverkan mellan Socialdemokratiska partiet och Dansk Folkeparti efter nästa val som ska hållas inom ett år. En framträdande nestor i dansk journalistik, Samuel Rachlin, har nyligen konstaterat: Problemet ligger hos mainstreampartierne; de gamle partier, vi allesammen har stemt på. De er blevet tonedøve og hører ikke deres vælgere. Derfor kigger de på, hvad populisterne som DF gør. (Tidskriften Ræson 26/72018).

Också på så sätt har Dansk Folkeparti blivit betydligt mer framgångsrikt än vad deras andel i väljarkåren ger uttryck för. Vad man lyckats med är inget mindre än att legitimera extrema ståndpunkter, normalisera avvikelse från mainstream och skapa ett nytt mainstream.

Därför gör det dem inget att de vid den senast publicerade opinionsmätning (i v. 31 2018), som numer också Sverigedemokraterna hos oss, ”bara” är näst största parti med 20,7 procent av det potentiella väljarstödet, medan det socialdemokratiska partiets fortfarande är största parti med 25,2 procent av väljarstödet. 

Från minimalstat till danskt Folkhem

Normaliseringsprocessen, dvs att legitimera extrema ståndpunkter, normalisera avvikelse från mainstream och skapa ett nytt mainstream går numer också snabbt hos oss.

I utbyte fick man löfte att regeringen skulle genomföra några av Dansk Folkepartis kärnfrågor, framför allt på udlændningeområdet.

I en ledare i Dagens Industri mindre än en månad före det stundande riksdagsvalet argumenterar chefredaktören och samhällsdebattören PM Nilsson för parlamentariska samtal med SD. Bland annat skriver han: ”Den legitimitet som uppstår kring ett stort parti har hittills bara S, C och M fått åtnjuta […] Nu är det SD:s tur. […] Att isolera SD är numera att isolera sig själv.”

Hit har det alltså gått. Går det en linje från hur det hela började och vartåt det möjligen lutar?

Det började på allvar efter valet 2001 då socialdemokraterna och statsminister Poul Nyrup Rasmussen – han som sade Stuerene, det bliver I aldrig!  – förlorade regeringsmakten. Ny statsminister blev Anders Fogh Rasmussen, nybliven ledare för det liberalkonservativa partiet Venstre. Som sådan stod han ända fram till 2009 spetsen för vad som i Sverige skulle gå för att vara en borgerlig alliansregering.

Men inte bara var det Fogh Rasmussen som gick segrande ur Folketingsvalet 2001, i samma val gick också Dansk Folkeparti fram och blev landets tredje största parti. Partiet gav den liberalkonservativa koalitionsregeringen under ledning av Anders Fogh Rasmussen sitt stöd – vilket var nödvändigt för att de skulle kunna inta regeringsmakten. I utbyte fick man löfte att regeringen skulle genomföra några av Dansk Folkepartis kärnfrågor, framför allt på udlændningeområdet.

Knappast någon enskild politiker i Danmark har sedan salig Mogens Glistrups tid uttalat sig och agerat så direkt främlings- och i synnerhet islamfientligt som den nuvarande danska inrikesministern Inger Støjberg, representerande det borgerliga partiet Venstre och inom regeringen ansvarig för udlændingepolitikken.

Några år innan Anders Fogh Rasmussens år 2001 intog statsministerposten hade han efter en tid som skatteminister i den borgerliga regering som föregick Nyrup Rasmussens socialdemokratiska, publicerat en markant nyliberal ideologisk manifest, Från socialstat till minimalstat (Samleren, 1993). Av det programmet blev det, trots att Fogh Rasmussen blev statsminister, i stort sett intet. Skälet? Dansk Folkeparti var inte med på noterna. I och med att Pia Kjærsgaard – som i dag innehar Danmarks förnämsta ämbete som Formand for Folketinget – och den nuvarande partiledaren för Dansk Folkeparti Kristian Thulesen Dahl år 1995 övertog det havererade Fremskridtspartiet efter dess grundare Mogens Glistrup, lämnades den ultraliberalistiska kursen. Under inflytande av karaktären av det väljarstöd man då hade – huvudsakligen människor på mindre orter, äldre, lågutbildade, pensionärer, förtidspensionärer och liknande – kom välfärdsfrågorna att bli viktiga för partiet. I stället för att backa upp Fogh Rasmussens och de nyliberalas dröm om en ”minimalstat”, hyllade man idén om en social välfärdsstat för danskerne  –Folkhemmet, som vi skulle kalla det i Sverige. 

Anders Fogh Rasmussen gav efter utan egentligt motstånd. Idén om att realisera en nyliberal ”minimalstat” förvisades till historiens spökkabinett. För Fogh Rasmussen och hans borgerliga alliansbröder var det bara att inse att det inte var politiskt möjligt att nedmontera de sociala välfärdsordningarna. Däremot kunde man skapa sig utrymme att tillsammans med några av de andra borgerliga partierna sköta den ekonomiska politiken någorlunda ostört efter sina principer, bara man gick med på att udlændingepolitikken, särskilt flykting- och invandringspolitiken, i stort sett skulle följa Dansk Folkepartis linje.

Tisdagen den 16 mars förra året lade Støjberg t ex ut en bild på en tårta med dansk flagga och siffran 50 i marsipan på sin Facebook sida. Kagen skal markere regeringens 50 gennemførte stramning på udlændingeområdet.

Vilket den borgerliga alliansregeringen i Danmark därefter har uppfyllt med råge. I förstone under inflytande av Dansk Folkepartis parlamentariska nyckelställning, så småningom alltmer av egen drivkraft. Knappast någon enskild politiker i Danmark har sedan salig Mogens Glistrups tid uttalat sig och agerat så direkt främlings- och i synnerhet islamfientligt som den nuvarande danska inrikesministern Inger Støjberg, representerande det borgerliga partiet Venstre och inom regeringen ansvarig för udlændingepolitikken. Tisdagen den 16 mars förra året lade Støjberg t ex ut en bild på en tårta med dansk flagga och siffran 50 i marsipan på sin Facebook sida. Kagen skal markere regeringens 50 gennemførte stramning på udlændingeområdet. ”Grattis till regeringen att det går så bra för er att genom föra Dansk Folkepartis politik”, skrev en kommentator dagen efter i tidningen Politiken. Den 13 augusti i år följde Dansk Folkepartis ledare Kristian Thulesen Dahl upp genom att dela ut tårta på gatorna i den lilla idylliska staden Sønderborg. Anledningen var att den 100:e åtgärden för att försvåra för invandrare och flyktingar att komma in i landet nu hade genomförts.

Det stora genombrottet för den linjen kom i samband med flyktingkrisen hösten 2015. Stora grupper flyktingar som anlänt till Danmark, där de utifrån deras kännedom om den danska udlændningepolitken inte ville söka asyl, började gå till fots mot Sverige från Danmark – en transit som strider mot vedertagna internationella konventioner, men som danska myndigheter till dels såg genom fingrarna på. Liksom i Sverige väckte flyktingarnas utsatta situation stora delar av civilsamhället till humanitära hjälpinsatser. Men de danskar som ställde upp på det fick om de greps, känna på samhällets straff för att de varit godhjärtade. En notis i tidningen Politiken den 11/3 2016 berättar således:

Fra Solrød kørte Lisbeth Zornig Andersens mand, Mikael Lindholm, familien videre til Kastrup efter at have budt dem på kaffe og kanelboller.

Fordi familien var syriske flygtninge, blev Lisbeth Zornig Andersen og Mikael Lindholm begge tiltalt for menneskesmugling efter udlændingelovens paragraf 59 stk. 8. Fordi Mikael Lindholm serverede kaffen, blev han endvidere tiltalt for at have givet flygtningene ophold.

Parret blev dømt til at betale 45000, -DKK i bøde.”

Det finns redan ett begrepp för det, präglat av just Ungerns högerpopulistiske premiärminister Viktor Orban: illiberal demokrati. 

Sedan flyktinghösten 2015 har olika förslag framställts om att koppla Danmark loss från ”snärjande” internationella konventioner om asylrätt, flyktingmottagande och mänskliga rättigheter. Ännu har inga sådana förslag genomförts, men man har i flera fall rört sig in i gränszoner till vad som utifrån dessa konventioner kan vara tillåtet. Dansk Folkepartis inflytande på denna tendens är stark. Frågan är vad som kommer att ske i Sverige när – som man kan förmoda – Sverigedemokraterna inom en nära framtid får en liknande position och legitimitet i Sverige som deras systerparti så skickligt manövrerat sig fram till i Danmark? 

Även om det för nuvarande svensk självkänsla kan verka avlägset, kommer eroderingen av respekten för principen om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde som nu präglar t ex Donald Trumps USA, Benjamin Netanyahus Israel, Viktor Orbáns Ungern och på flera andra håll i dagens Europa kanske också att göra sig gällande här? Kan vi också här få ett majoritetsstyre med fallande respekt för alla människors lika värde, flyktingars skyddsbehov och minoriteters rättigheter? Det finns redan ett begrepp för det, präglat av just Ungerns högerpopulistiske premiärminister Viktor Orban: illiberal demokrati. 

Ska Sverigedemokraterna efter en ny stor valframgång och med Dansk Folkeparti som förebild och lyckas öppna falluckan som kan föra dit?