Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Politik |

Identitetspolitiken kan innebära slutet för den amerikanska nationen

USA. Ett splittrat land. FOTO: Mathieu Lewis Rolland /TT

Den amerikanske statsvetaren Charles Murray intervjuas av Erik W. Larsson om boken Facing reality: Two truths about race in America. Murray går i sin bok hårt åt det han benämner ”den kognitiva eliten”.

Lyssna på texten
Laddar ...
Följ Kvartals poddar: Apple | Spotify
Av Erik W. Larsson | 8 december 2021
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil Inlästa texterLästid 12 min Skärmläsarvänlig
I korthet
Ingen amerikansk bok har i vår tid väckt lika mycket anstöt som The bell curve: Intelligence and class structure in American life av statsvetaren Charles Murray och psykologen Richard Herrnstein. I boken, som gavs ut 1994, skrev Murray och Herrnstein att skillnader i intelligenskvot (IQ) mellan individer och grupper spelade en stor och växande roll i det amerikanska samhället. Titeln syftade på den klockformade kurva som beskriver hur intelligens fördelar sig inom en befolkning. I The bell curve varnade Murray och Herrnstein för att USA i framtiden skulle komma att styras av en “kognitiv elit”, avskärmad från landets övriga befolkning. I ett ökänt kapitel lade författarna också fram bevis för att vita amerikaners genomsnitts-IQ var högre än svartas.

The bell curve är ett akademiskt verk, fullspäckat med tabeller och vetenskapliga referenser, men boken har också ett politiskt budskap. Samtidigt som de var medvetna om riskerna med ett meritokratiskt elitstyre kritiserade Charles Murray och Richard Herrnstein positiv särbehandling av minoriteter, så kallad affirmative action.

Sådana åtgärder var i författarnas ögon dömda att misslyckas, till följd av skillnader i genomsnittlig begåvning mellan olika grupper.

Richard Herrnstein dog i september 1994, kort efter att boken hade getts ut, så Charles Murray fick ensam försvara dess kontroversiella teser i media och inom akademin. Debatten blev intensiv, anklagelserna om rasism haglade och han blev tvungen att hålla sina föreläsningar under livvaktsskydd. I sakfrågorna kunde Murray dock svara för sig, och rasiststämpeln till trots har han sedan 1990-talet fortsatt att skriva en lång rad böcker.

Närmare trettio år efter The bell curve tar sig nu Charles Murray åter an det känsliga ämne som gjorde honom till en av USA:s mest omstridda och hatade personer. I sin nya bok Facing reality: Two truths about race in America varnar han för att nationen kommer att slitas sönder av identitetspolitik ifall amerikaner inte vågar “inse verkligheten” om skillnaderna mellan olika etniska grupper.

Varför beslutade du dig för att skriva den här boken?

– USA är, enligt min mening, på väg att överge sitt centrala ideal. Detta ideal handlar om att människor bör bedömas som individer och inte som representanter för en ras eller en etnisk grupp. Vi har från första början haft svårt att leva upp till idealet, men vi har också gjort enorma framsteg genom åren.

– Den amerikanska vänstern domineras idag helt av identitetspolitik, i synnerhet så kallad kritisk rasteori. Hela poängen med identitetspolitik är att bedöma folk utifrån deras grupptillhörighet. Eftersom vissa grupper historiskt har förtryckts så kräver identitetspolitiker att staten nu gynnar dessa grupper och straffar andra, som tidigare privilegierats. De här idéerna går emot grundläggande principer om individens rätt, och om vi anammar dem som statsideologi så tror jag att USA är slut som nation.

Så vad är det för ”verklighet” som det amerikanska folket behöver inse?

– Många av de anklagelser som kritisk rasteori riktar mot samhället går ut på att svarta och vita amerikaner lever under olika villkor. Det kan exempelvis gälla att polisen beter sig hårdare mot svarta, eller att det nästan bara sitter vita i storbolagens styrelser. Kritiska rasteoretiker ser dessa skillnader som bevis på förekomsten av strukturell rasism. Men det finns en annan förklaring, en som amerikanska opinionsbildare är livrädda för att tala om – nämligen att svarta och vita i genomsnitt skiljer sig åt på olika sätt. De två sanningar jag syftar på i min boktitel är att svarta amerikaner i genomsnitt begår fler våldsbrott och har sämre kognitiv förmåga än vita amerikaner. Jag hade även kunnat ta upp asiater och latinos i mitt resonemang, men den centrala motsättningen i dagens USA står trots allt mellan vita och svarta amerikaner.

Vad grundar du dina slutsatser på?

– Vi har väldigt mycket data om våldsbrott, framför allt i storstäderna. Man kan helt enkelt räkna antalet gärningsmän från olika grupper och därefter dela detta värde med respektive grupps totala befolkningsmängd. Sedan behöver man förstås också granska alternativa hypoteser och säkerställa att polisens statistik ger en korrekt bild av brottsligheten i samhället. Men för detta finns olika metoder som jag beskriver närmare i boken.

Kurvorna överlappar varandra och miljoner av svarta amerikaner är smartare än miljoner av vita amerikaner.

Vad gäller kognitiv förmåga så har vi genomfört mätningar under mer än ett sekel. Inte bara IQ-tester, utan också läsförståelseprov, matematikprov, högskoleprov (SAT) och så vidare. När man analyserar resultaten på gruppnivå så visar de alltid, utan undantag, en signifikant skillnad mellan svarta och vita.

Varje gång jag pratar om de här sakerna så måste jag understryka att det rör sig om genomsnitt. Skillnader i genomsnitt säger ingenting om hur du bör betrakta en individ. Kurvorna överlappar varandra och miljoner av svarta amerikaner är smartare än miljoner av vita amerikaner. Men skillnader i genomsnitt får sociala konsekvenser, vare sig det handlar om kognitiv förmåga eller brottslighet.

Den här statistiken är inte precis hemlig, utan går lätt att hitta på engelskspråkiga wikipedia eller statliga myndigheters hemsidor. Så varför är det du skriver om skillnader mellan svarta och vita så kontroversiellt?

– För att ingen vill att de här skillnaderna ska existera. Finns det rasister i USA? Absolut. Spelar rasism fortfarande en stor roll i det amerikanska samhället? Utan tvekan. Men faktum är att de allra flesta amerikaner, och landets eliter i synnerhet, helst skulle vilja att svarta gjorde lika bra ifrån sig på alla livets områden som vita. Jag förstår fullständigt deras frustration. Därför har jag undvikit att skriva om det här ämnet sedan 1994.

I boken undviker du att tala om orsakerna bakom de här skillnaderna – alltså arv eller miljö. Varför?

– För att det inte spelar någon större roll i praktiken. Skillnader i kognitiv förmåga mellan svarta och vita har varit stabila i mer än trettio år. Detta trots att den amerikanska staten har lagt ner enorma resurser på utbildning av eftersatta grupper, i synnerhet minoriteter. Om miljön hade varit lätt att ändra på så hade vi noterat det vid det här laget. Folk hetsar upp sig alltför mycket över frågor om arv och miljö, eftersom de har fått för sig att vi vet hur man “rättar till” miljön. Men det vet vi inte.

Är det verkligen rättvist att anta att vissa människor är mer våldsamma än andra utan att ta hänsyn till den sociala miljön? Dagens svenskar begår exempelvis relativt få våldsbrott, men våra förfäder vikingarna var extremt våldsamma. Så hur kan man avgöra hur våldsam en svensk egentligen är?

– Det kan man inte, eftersom kultur spelar en mycket stor roll vad gäller brottslighet. Ingen förnekar det, allra minst jag. Men även om vi antar att svartas högre brottsbenägenhet helt och hållet beror på sådana faktorer så måste en polis som patrullerar i ett fattigt, svart kvarter i en amerikansk storstad förhålla sig till verkligheten som den är idag.

Förutom etnicitet har klass naturligtvis också betydelse.

En sådan polis behöver exempelvis vara mer på sin vakt, göra mer för att etablera sin auktoritet och tillkalla förstärkning snabbare än han hade behövt i ett vitt medelklassområde. Frågor om arv och miljö spelar ingen roll i sammanhanget.

Du menar alltså att det är oundvikligt att polisen beter sig olika gentemot olika grupper?

– Just det. Och om polisen i mitt exempel hade patrullerat ett asiatiskt kvarter så hade han kunnat vara ännu mer avslappnad, eftersom asiatiska amerikaner i genomsnitt begår långt färre våldsbrott än både svarta och vita. Förutom etnicitet har klass naturligtvis också betydelse. Så en polis i ett svart överklassområde löper sannolikt mindre risk att råka i trubbel än kollegor som patrullerar i ett fattigt, vitt kvarter.

Enligt kritisk rasteori präglas IQ-tester och högskoleprov av strukturell rasism. Vad svarar du på det?

– En sådan hypotes går enkelt att testa. Om de här testerna vore präglade av strukturell rasism så skulle man förvänta sig att de underskattar svarta studenters studiekapacitet jämfört med andra studenter. Men i själva verket har till exempel det amerikanska högskoleprovet (SAT) ungefär samma prediktiva validitet för alla etniska grupper i USA. Svarta elever presterar faktiskt något lite bättre på testerna än under sina senare universitetsstudier.

Okej, men om jag säger att den strukturella rasism som präglar testerna också präglar universiteten, att strukturell rasism finns överallt och begränsar svarta amerikaners livsmöjligheter?

– Problemet är att skillnaderna i kognitiv förmåga mellan svarta och vita föreligger på alla socioekonomiska nivåer. Om din hypotes stämmer så skulle det innebära att ett svart akademikerbarn som växt upp i ett välbärgat hem och gått på de finaste privatskolorna skulle vara lika hårt drabbat av strukturell rasism som ett svart skilsmässobarn som växt upp i ett slumkvarter. Det förefaller mig som mycket osannolikt.

Kritisk rasteori hånas ofta bland högerintellektuella, men är svår att vederlägga, inte sant?

– Det beror på att den inte genererar några hypoteser som går att falsifiera. Men Christopher Hitchens hade en poäng när han sa att “det som kan hävdas utan bevis kan avfärdas utan bevis”. Det är inte särskilt meningsfullt att debattera med folk som inte lägger fram några falsifierbara hypoteser.

University of California beslutade nyligen att de inte längre kommer att beakta resultat på högskoleprovet (SAT) vid antagning av studenter. Detta just för att högskoleprovet betraktas som ”rasistiskt”. Vad kommer beslutet att få för praktiska konsekvenser?

– Framöver blir det enklare för universiteten att kringgå regler om positiv särbehandling. De tar redan in många svarta och latinos med klart sämre kvalifikationer än vita och asiatiska sökande. Den tendensen kommer att fortsätta. Högskoleprovet uppfanns för att ge begåvade elever från ghetton eller bara dåliga skolor tillträde till universiteten. Det har historiskt sett fyllt den funktionen mycket väl.

Men universiteten väljer att förneka vad som pågår. Vad du beskriver är en fullständigt normal, mänsklig reaktion, som inte har något med ras att göra.

Nu misstänker jag att svarta studenter som skriver bra på prov men gör dåligt ifrån sig på intervjuer kommer att vara helt körda, åtminstone i Kalifornien. Mindre intelligenta jämnåriga som har rika föräldrar med bra kontakter kommer däremot att gynnas.

Jag jobbade ett tag på en psykklinik för studenter vid ett fint, amerikanskt universitet. En stor andel av våra klienter var svarta och latinos som hade oerhörda problem med att klara studierna och låg långt efter sina kurskamrater. Ofta kände de sig demoraliserade och mycket ensamma på campus. Det slog mig att positiv särbehandling har en mörk sida, som ingen någonsin vill prata om.

– Jag har försökt prata om det många gånger. Jag känner andra som har skrivit om det. Men universiteten väljer att förneka vad som pågår. Vad du beskriver är en fullständigt normal, mänsklig reaktion, som inte har något med ras att göra. Vem som helst skulle bli demoraliserad av att kastas in i ett sammanhang där man inte har en chans att göra bra ifrån sig. I antagningskommittéerna vet man mycket väl hur kämpigt studenterna har det, och att många av dem hoppar av. Men ämnet är svårt att studera eftersom skolorna hemlighåller data om avhopp och etnicitet.

I din bok uppmanar du dina läsare att acceptera att statistiken ser olika ut för olika grupper, men också att behandla alla individer lika. Är det verkligen realistiskt? Är det inte mer naturligt för vanligt folk att dra alla över en kam?

– Ärligt talat tror jag att ”vanligt folk” har lättare för att begripa sådant här än den kognitiva eliten. Ta poliser, till exempel. Positiv särbehandling praktiseras på bred front inom den amerikanska poliskåren, vilket innebär att många vita poliser har svarta kollegor som inte klarar av sina jobb. Men samma vita poliser har också svarta kollegor som gör ett alldeles utmärkt jobb. Samma sak kan sägas om exempelvis grundskollärare. De träffar många människor från olika grupper med olika förmågor, och vet därför bättre än att dra alla över en kam.

Den kognitiva eliten har ett annat perspektiv. Om du till exempel har ett chefsjobb vid Microsoft så omges du troligen bara av vita och asiater. Råkar du ha en svart kollega så är det tyvärr sannolikt att han eller hon har kvoterats in av mångfaldsskäl. Eftersom eliten sällan träffar svarta eller latinos på sin egen nivå tror jag att de betraktar dem som ett kollektiv att tycka synd om, snarare än som individer.

Dina uttalanden om raser uppfattas helt klart som sårande av många människor. Oroar det dig någonsin?

– Ja, det gör det. Jag förstår att folk blir ledsna när forskare säger att de tillhör en grupp som i någon bemärkelse är ”sämre” än andra. Och det är förstås en fruktansvärd tanke att en liten svart pojke någonstans skulle kunna få för sig att han är dum, för det har Charles Murray sagt.

Om identitetspolitik blir dominant även bland vita människor så tror jag att det är slut med den amerikanska nationen.

Mitt budskap till den pojken, om jag träffade honom, skulle vara att strunta i vad folk säger om olika grupper och försöka hitta något som han själv är duktig på.

Du oroar dig i boken för att svart identitetspolitik kan komma att provocera vita amerikaner att svara med samma mynt. Varför är just vit identitetspolitik så farlig?

– För att vita är i majoritet i USA. Om svarta amerikaner vill införa lagar som specifikt gynnar dem så är det beklagligt, men svarta utgör trots allt bara tolv procent av befolkningen. Det finns dock tecken på att vita amerikaner håller på att anamma samma slags idéer om sig själva. Om identitetspolitik blir dominant även bland vita människor så tror jag att det är slut med den amerikanska nationen. Då blir vi bara ett i raden av klansamhällen, där etniska block slåss om makten och turas om att göra livet surt för varandra.

Så vad föreslår du för lösning på de här problemen?

– För det första måste vi avskaffa positiv särbehandling. Det är moraliskt oacceptabelt att den amerikanska staten behandlar medborgare olika beroende på ras. Jag tror att affirmative action ligger bakom mycket av den polarisering vi ser idag. Vi måste förklara för det amerikanska folket att positiv särbehandling skadar alla, även dem som det är tänkt att hjälpa. Enda lösningen är att återgå till ett ideal där vi betraktar varandra som individer, snarare än representanter för olika grupper.

Hur tror du att din bok kommer att påverka den amerikanska debatten?

– Ärligt talat så vet jag inte. Jag sitter i mitt hus här ute på landsbygden. Jag tittar inte längre på TV-nyheterna och läser sällan tidningar. Jag har inte särskilt mycket kontakt med folk som läser mina böcker. Så det är svårt för mig att säga. Jag hoppas förstås att den kan vända debatten i en positiv riktning. Men vid det här läget fruktar jag att det redan är för sent.

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.