I huvudet på Magdalena Andersson

På vägen över Riksbron fastnade klacken i kullerstenarna. Säpo höll tålmodigt paraplyet medan hon lirkade loss den. Hade hon gått för långt den här gången? Löfven hade visserligen skramlat med kabinettsfrågan när försvarsministern hotades 2017, men i förväg ändå meddelat att han tänkte sitta kvar om Peter Hultqvist fälldes. Varför hade hon sagt att kabinettsfrågan var ”självklar”? Som om den korkade oppositionen vore tankeläsare? Men på twitter rusade de trogna sympatisörererna ändå till statsministerns hjälp. En råkade säga följande om hennes motiv: ”Kanske för att hon ville att debatten inte skulle handla om rättspolitiken utan om ledarskap/ansvarstagande. Ett område där hon har större förtroende än Ulf Kristersson”.

Av någon anledning vet den borgerliga oppositionen aldrig vad en bra ledare är, och inte deras väljare heller.

Exactemento. Publiken skulle titta på Magda i stället för på Morgan. Ett centralt trick för trollkarlar. Tyvärr var det Amineh Kakabaveh som statsministern drog ur hatten. Vem borde ha sett det komma? Det var frågan. 

Av någon anledning vet den borgerliga oppositionen aldrig vad en bra ledare är, och inte deras väljare heller, tänkte statsministern och trevade efter det kokta ägg hon alltid bär med sig i handväskan. Det är bara socialdemokrater som känner igen en bra ledare. Göran Persson hade hyllat Bo Lundgren, han som hade lett Moderaterna till ett katastrofval 2002. En klok och sympatisk person. En skicklig spargris, av Persson befordrad till riksgäldsdirektör när Lundgren hade ratats av sitt eget parti, detta efter att Persson hade mosat ner honom till 15,2 procent.

Anna Kinberg Batra, den mest begåvade borgerliga ekonomen i sin generation (kretsen var liten), hade inte ens fått prövas i ett val innan Moderaterna sparkade henne. Magdalena Andersson älskade kanske inte precis AKB, men respekterade hennes examen från Handelshögskolan. För Fredrik Reinfeldt, frid över hans öppna gräns, var statsministerns känslor mer kluvna.

”S vill bara ha makten.” Ja, och?

Men Ulf Kristersson! Hon kramade det kokta ägget tills det krasade. Som hon hade bjudit med på Nato-övning! Sagt flera stycken vänliga ord till! Nu kunde han gott stå där med dumstruten, medan statsministern band Annie Lööf till ma(s)ten på det amerikanska plåtschabraket USS Kearsarge. Annie kom från det inre av Småland och var troligen sjösjuk redan från början av böljegången i opinionsmätningarna. Statsministern själv hade kört stridsbåt 90 – ”asroligt!” och svurit i TV.  Annie kunde aldrig göra henne rangen stridig. 

Det fanns fler fördelar med Annie. Hon var en pålitlig distraktion för en politisk magiker. C-ledarens käftande med Jimmie Åkesson var visserligen som att titta på Antikrundan, hårt mallad feelgood för medelklassen, men statsministern slapp att själv utföra detta angelägna hantverk.

I stället kunde hon säga ”invandringen har varit för stor för vår förmåga att integrera” två gånger i TV4:s partiledardebatt. Två gånger! Och ingen märkte något, upptagna som de var av holmgången mellan Annie och Jimmie. I skymundan hade arbetsmarknadsministern flaggat för barnbegränsning i förorterna i flera veckor utan att oppositionen sa ”Alva Myrdal”.  De kan inte ens Sveriges historia, tänkte statsministern förundrat.

”Socialdemokraterna vill bara ha makten”, brukade oppositionen harmset påstå, som om det vore något fel med det. En oppositionspolitiker kan ju bara göra saker som publiken ser, det är dess syfte. De måste skrika högt för att synas, ibland hjälper inte ens det, som Mona Sahlin bittert fick erfara. På Håkan Juholt tittade alla, olyckligtvis, så Socialdemokraternas slutsats kunde bara bli en: ”aldrig mer opposition”.

Det var helt rätt att flytta fokus till Amineh ett tag, summerade statsministern och torkade av sin äggkladdiga hand på en promemoria från Martin Ådahl.

För det finns bara en scen för oppositionspolitiker.  Väl där kan man förstås välja sin pjäs. SD har specialiserat sig på misstroendevotum medan Moderaterna efter 2014 mest kört shakespearianska fadersmord med osäkra biljettintäkter. Det var väl därför de hade hängt på SD den här gången, tänkte hon. Men för att makt ska fungera krävs flera berättarplan och en vridscen. Magdalena Andersson visste det, denna statsminister som läser fler romaner än kulturministern. Det fanns tid att planera för fortsättningen. Om bara 95 dagar var det exit för Amineh hur som helst.  Och Turkiet, tja, Sverige har bråkat med Turkiet sedan Karl XII. Det brukar lösa sig. Det brukar alltid lösa sig, bara man sitter kvar. Men oppositionen, konstaterade hon, läser som sagt inte historia.

En regering får aldrig vara stöpt i en form, funderade Magdalena Andersson vidare. Visst, det finns de interna kvoterna. Skånedistriktet måste få sitt, Skogen sitt, ”lenet” sitt, och så vidare.¹ Men viktigare är den zoologiska artrikedom som krävs för att styra riket. Anna Ekström, till exempel, är rådjuret som kommer in i gläntan och får jägarna att sänka sina gevär. Hon hade slagits för skolan i så många år att oppositionen hade börjat tro henne, eller åtminstone deras väljare. Nu hade det blivit dags att ta in en closer från skolgolvet i den exotiska skepnaden av Rektor Lina. Men oppositionen bevisade än en gång att den fattade nada, tänkte Magdalena Andersson. Oppositionen avslog sänkt skolpeng för friskolorna, de framhärdade med sitt orättvisa kösystem för friskolor, de påstod att de hade bättre förslag fast en blind kunde se att skolan höll på att rasa ihop. Hade hon kunnat trejda Morgan för att få igenom sina egna skolförslag så hade hon gjort det. Det var självklart. Det borde oppositionen ha förstått. Självklart. Måste man berätta allting? Nu var det deras eget fel att Morgan satt kvar. 

Så hon fick trösta sig med honom. Kanske hade han fungerat lite för bra. Om Anna Ekström var rådjuret så var Morgan vildsvinet som med sänkt huvud plöjde tvärs igenom det rättspolitiska minfältet med de heliga korna exploderande omkring sig. Förgäves försökte oppositionen berätta hur området såg ut tills alldeles nyss, hoptorkat och övergivet. Men nu blänker jorden i de uppvända fårorna, justitieministern är svart om betarna, svetten lackar, och väljarnas minne är ändå så kort. 60 skärpningar av kriminalpolitiken har han gjort, vad snackar oppositionen om? Var han en gång emot språktest för medborgarskap? Det minns man inte. 

Det var helt rätt att flytta fokus till Amineh ett tag, summerade statsministern för sig själv och torkade av sin äggkladdiga hand på en promemoria från Martin Ådahl som hon råkade ha i väskan. Den kurdiska minoriteten i Sverige består av 100 000 personer, många av dem socialdemokratiska väljare. Och Erdogan får ändå inte rösta i det svenska valet. First things first. Det är självklart.

Så tänkte statsministern.