Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Gästkrönika |

I fängelset som kallas kvinna

Illustration: Hans von Corswant.

Varför har ordet kvinna blivit tabu, frågar sig historieprofessorn och genusforskaren Yvonne Hirdman, som läst Kajsa Ekis Ekmans bok om könets existens.

Av Yvonne Hirdman | 6 juni 2021
Yvonne Hirdman är professor emerita i historia vid Stockholms universitet, och hon lanserade genusbegreppet i Sverige. Hon är även Augustprisbelönad författare.
Lyssna på textenStöd KvartalLästid 15 minSkärmläsarvänlig
I korthet
När tonåren kom blev mina smala ben skuggade av ganska långa svarta hårstrån. Med fasa såg jag hur det växte hårstrån på stortån! Brösten däremot var alltför diskreta, knappt synliga – detta var i förfeminismens tid när bröst vällde ut ur filmstjärnornas generösa urringningar och täckte hela bilden. Att vara kvinna tycktes vara allt det jag inte var eller ens kunde hoppas bli – och nu skulle jag in i det feminina träsket. Som tur var fanns Audrey Hepburn, antitesen till Gina Lollobrigida. Det var väl det som fanns att spela på inom detta fängelse kallat ”kvinna”.

När jag som feminist såg tillbaka på mitt 1950-tal med dess svartvita ”könsroller”, med kvinnomarkörer som vitrosa läppstift, lockigt burrigt helst ljust hår som tuperades till vansinniga uppsättningar, med skumgummiunderkjolar som höll ut de brigittebardotrutiga kjolarna, med hemmafruideal, syjuntor, papiljotter, sockerkakor, sambeskattning, lovade jag mig att slåss mot dessa fängslande burar av föreställningar om ”kvinna” som skapade så mycken orättvisa och underordning. Att vara kvinna – och man – skulle vara öppna möjligheter, inte dessa slutna, fåniga uppdelningar i två motsatser: stark – svag, aktiv – passiv, modig – feg, aggressiv – öm och så vidare och så vidare.

Läs mer Visa mindre