Varför lyssnar då inte amerikanska väljare på svensk – ja, hela världssamfundets – intelligentia?
Vi börjar med ett Zoom-samtal en måndagskväll i augusti. Jag har bett min vän Phil, entreprenör och Trump-väljare, att hjälpa mig ordna en intervju med fler som tänker rösta på Donald Trump den 3 november. Sex kvinnor och en man från fem olika stater dyker upp på skärmen. Och de har mycket att säga.
En existentiell kamp
Det var dessa väljare som 2016 kastade en mänsklig handgranat – för att låna filmaren Michael Moores ord – mot det amerikanska etablissemanget och därmed kvalificerade sig som “oanständiga” enligt Hillary Clintons måttstock.
Om Trump för fyra år sedan vann framför allt vit arbetarklass genom att rikta blicken mot jobben som försvann, illegal invandring och förlorad nationell stolthet ligger fokus nu på hoten från en rad “radikala idéer”. Den här gången ses valet som en existentiell kamp mot ett demokratiskt parti som sägs vara på väg att kapitulera inför socialismen och som övergivit grundarnas ideal till förmån för förgiftande identitetspolitik.
Han har för länge sedan fått nog av att få sin etnicitet kopplad till politiska preferenser.
“Om du har problem att välja mellan mig och Donald Trump, så är du inte svart,” som Joe Biden sa under en intervju med en svart talkshow-värd.
Alex, en av mina Zoom-deltagare, är en frispråkig republikan i Massachusetts med rötter i Dominikanska republiken. Han har för länge sedan fått nog av att få sin etnicitet kopplad till politiska preferenser. Efterspelet till George Floyds brutala död under ett knä på en polis i Minneapolis har i hans ögon återigen blottlagt demokraternas misslyckande i några av USA:s största städer. Eller, som en rubrik i Washington Post löd: “Minneapolis förde progressiv politik, men dess ekonomi hjälpte ändå inte svarta familjer.”
Ödelagda städer
“Som latinamerikan som tittar på demokraterna ser jag ödelagda städer, ödelagda familjer och ödelagd social infrastruktur i svarta och latinamerikanska samhällen. Det är resultatet av deras enpartistyre och det har på ett effektivt sätt kört städerna i botten.”
I en kampanjvideo som fått över 10 miljoner visningar, marscherar Kim Klacik, en ung svart republikan och kandidat till representanthuset, i höga röda klackar genom ruinerna i västra Baltimore, en av USA:s våldsammaste städer, där demokraterna vunnit alla val i 53 år.
“Bryr du dig om svarta liv?” säger hon i videon. “De som styr den här staden gör det inte…Det är 2020, namnge en [demokratisk] stad där svarta fått det bättre; jag väntar…”
Dessa väljare ser i Black Lives Matter inte en organisation för rättvisa, utan en totalitär rörelse som med hjälp av partiska medier och ledande demokrater kapat narrativet om rasrelationer i USA. (En av BLM:s grundare har själv sagt att hon och andra ledare har utbildats i marxism och på programmet återfinns bland annat mål som att avskaffa kapitalismen.)
Att försöka nyansera, ifrågasätta eller inte tillräckligt tydligt ställa sig bakom det dominerande budskapet – att vita poliser systematiskt dödar obeväpnade svarta män – kan, som flera fått erfara, innebära yrkesmässigt självmord.
Parallell till kulturrevolutionen
I takt med en tilltagande storm av krav i antirasismens namn – statyer har fallit, folk har tvingats till offentlig avbön för överträdelser mot det nya paradigmet och kända institutioner har distanserat sig från ”vithet” – har bedömare på högerkanten börjat dra paralleller till kulturrevolutionen i Kina. I ett videoklipp syns en kvinna på en restaurang omringad av vita demonstranter som vrålande försöker få henne att lyfta en knuten näve för BLM.
Det är numera ett heltidsjobb för amerikaner i officiell ställning att knäböja inför identitetskulten, skriver Abe Greenwald, redaktör för det konservativa samhällsmagasinet Commentary.
“Vad vi bevittnar är inte en tillfällig ökning av extrema idéer,” skriver Greenwald. “Det är i stället dess kulturella triumf och dess institutionella genomförande, ibland direkt sanktionerat av de styrande.”
När till och med Rand Paul, en republikansk senator som gått i spetsen för en polisreform, attackeras av en skrikande mobb utanför Vita Huset undrar många högerväljare hur det kommer att sluta.
“Biden har rätt om en sak – vi slåss för vårt lands själ,” säger Mindy, lobbyist för boskapsuppfödare i Oklahoma. “Men han förstår inte vad det verkligen betyder – vi slåss för principerna som grundade det här landet. Det här handlar om individens rättigheter.”
Obama undvek r-ordet
För att förstå hur mycket retoriken förändrats backar vi bandet till 2008 och Barack Obamas tacktal som nyvald president. Obama, som fick fler röster än någon annan president i amerikansk historia, nämnde i sitt tal inte orden “ras,” ”rasism,” eller det nya modeordet “systemisk rasism” en enda gång. För dagens demokrater vore något liknande otänkbart.
De är rasister även om de inte vet om det.
Att landet som återvalde just Obama och där amerikaner med asiatiskt påbrå (Indien, Kina, Pakistan och så vidare) tjänar mer än någon annan etnisk grupp, ändå sanktionerar strukturell rasism är numera en grundbult i demokraternas budskap. Under partiets konvent – där vikten av identitet genomsyrade talen – betonades att lösningen på en rad samhällsproblem är “nedmonteringen av systemisk rasism” och att “tvätta bort rasismens fläck från vår nationella karaktär”. Det finns, påpekade Kamala Harris, “inget vaccin mot rasism”.
För mina intervjuobjekt råder ingen tvekan om vem Harris tal riktar udden mot. De är rasister även om de inte vet om det. Det är de som tycker fel, som tänker fel, och som måste “listen, learn, change” som det står på skyltar utanför flera hus i mitt progressiva bostadsområde norr om Boston (en av de nyaste skyltarna lyder “White supremacy is terrorism”).
Om rollerna var ombytta, och det var tyckarklassen som ombads lyssna, skulle de här väljarna säga att de vill lämnas ifred. De vill ha fritt skolval, bra jobb, slut på meningslösa krig, och de vill kunna titta på TV utan att bli skrivna på näsan av demokrater, storföretag, kändisar och idrottsmän när de krokar arm med det senaste ”rätt-tänket”.
“Om demokraterna inte kan dela upp oss enligt ras, kön, och religion, så har de ingenting att komma med,” säger Denise, pensionerad säljare, i Connecticut.
Mångfaldsträning som provocerar
Det senaste exemplet i den lukrativa och snabbt växande industrin för “mångfaldsträning” kommer från en federal myndighet, där vita manliga anställda skickades i väg på en tredagarskurs där de bland annat tvingades att reflektera över sin “vita” identitet i brev till kvinnor och icke-vita.
Men nu är det stopp för kurser baserade på kritiska rasstudier. Den 4 september meddelade Vita Huset att “dagarna för indoktrinering som sår motsättningar och rasism är över” för federala myndigheter. Det är just sådana beslut som Trumps supportrar applåderar. Han är deras slägga personifierad.
Sally, som driver en inredningsfirma i Florida, kommenterar: “Älskar vi hela Trumps personlighet? Antagligen inte. Skriver han saker på Twitter som vi önskar han inte gjorde? Ja. Men han baktalas konstant. De flesta skulle vika sig för trycket och gömma sig i källaren som Biden.”
“Trump är en fighter och jag gillar fighters,” säger Alex. “Min morfar förhördes av den dominikanska säkerhetstjänsten [under Trujillos diktatur]. Vita liberaler – och jag menar inte att prata om hudfärg – förstår inte att sånt kan slå rot även här.”
Phil säger att han lyssnat på talet fem gånger och gråtit varje gång.
De sju väljarna på min datorskärm är överens om att det bästa talet på republikanernas konvent hölls av Maximo Alvarez, en kubansk invandrare och framgångsrik företagare som med laddad röst berättade om flykten till friheten i USA som barn.
Phil säger att han lyssnat på talet fem gånger och gråtit varje gång. Det är speciellt Alvarez sista mening om USA som får det att brista: ”Jag kan fortfarande höra min pappa säga, det finns ingen annanstans att ta vägen.”