Hur ska Kvartal navigera i desinformationen?

Sedan dess har mycket förändrats. Kvartal har vuxit till ett mediehus med större genomslag men också större krav på ansvarstagande. Men framför allt har omvärlden förändrats. Den amerikanska administrationen anno 2025 ritar inte bara om spelplanen för ekonomi och storpolitik utan förändrar också förutsättningarna för kritiska kvalitetstidskrifter. Utträdet ur Parisavtalet, den oreserverade satsningen på fossila bränslen, tillsättningen av en vaccinförnekare som chef för landets hälsodepartement, utrensningen av ”illojala” tjänstemän ur statsapparaten – allt pekar på att intresset för vetenskaplig kunskap och professionell kompetens under Trump II rasat till en bottennivå. Detta kommer också ha stor betydelse för vetenskapskopplade samhällsområden som energi och klimat, medicin och vaccin. Dessa fält påverkar så många livsområden och vetenskapliga discipliner och så många människor och ekonomiska intressen, att de utöver nobelprisbelönad kunskapsbildning lockat till sig en nära oöverskådlig mångfald åsikter, påståenden, debattinlägg, och bloggposter. Därmed illustrerar de den polske filosofen Leszek Kołakowskis Infinite Cornucopia-teorem, enkelt uttryckt: ”för varje sats man vill tro på råder det aldrig brist på argument att stödja den med”.

En guide för det nya (des-)informationslandskapet?

Den vetenskapliga kunskapen om människans avgörande inflytande på jordens ökade temperatur, genom fossilbränslen och skogsskövling, har blivit allt säkrare, vilket visas i de återkommande rapporterna från FN:s klimatpanel IPCC, som väger samman ett stort antal publicerade forskningsresultat. Denna kunskapsmassa hindrar inte intressenter mer eller mindre knutna till fossilindustrin från att fortsätta förneka eller fördunkla detta samband. Med Trump II kommer floden av fejk, förvillelser och förnekarfilmer på internet tillta i styrka. Det skärper kraven på navigeringsförmåga hos kritiska kvalitetstidskrifter utan fackkunskap inom klimatområdet.

Med antivaxxare i toppositioner behöver kvalitetstidskrifter också granska kritikerna skarpt.

Inom pandemibekämpningen gjorde Trump I en insats, när han våren 2020 drog samman cheferna på de stora amerikanska läkemedelsbolagen och krävde svar på vad de gjorde för att bekämpa pandemin. Som Mikael Dolsten, den svenske forskningschefen på läkemedelsbolaget Pfizer, beskrev i sitt sommarprogram 2021 bidrog detta – men framför allt de mycket stora resurser den amerikanska administrationen ställde till förfogande – till att läkemedelsindustrin, big pharma, överträffade sig själv och snabbt fick fram effektiva vacciner i stora volymer och med låg risk. Men i stället för att ge industrin ett välförtjänt erkännande fortsatte vaccinförnekarna sina kampanjer. I USA försökte sålunda Robert F Kennedy stoppa det nya covid-19-vaccinet ett halvår efter att det hade börjat rullas ut, och det i en tid då tusentals människor dog av viruset. När Trump II tillträdde 2025 fanns hans kunniga medarbetare inte kvar, och trots sina antivaccin-kampanjer fick Robert F Kennedy en topposition, vilket sannolikt kommer att gynna fortsatt desinformation om covid-vaccinernas verkningar.

Läkemedelsindustrin har genom åren fått mycket och inte sällan välförtjänt kritik. Men i det nya landskapet med antivaxxare i toppositioner behöver kvalitetstidskrifter också granska kritikerna skarpt. Detta gäller i hög grad klimatområdet. Hur kan då tidskrifterna navigera i dessa oländiga fält med så många stigar som slutar i intet? Allmänjournalister antar ofta att de kan klara detta genom att undersöka vem som står bakom ett visst påstående. Om avsändaren är känd, har en viktig position eller har mottagit något uppmärksammat pris. Detta blir lätt ett villospår. Erkända personer inom ett visst fält kan ibland uttala sig om helt andra ämnen där de saknar fackkunskap och utan att referera till publicerade forskningsstudier.

Hur kunde då författaren till den här artikeln, med specialisering inom området industriell organisation, skriva en kritisk essä om Stockholmskriminologerna i Kvartal? Gör jag inte mig skyldig till det jag nyss har beskrivit som ett problem? En Linköpingsprofessor i medicin som läste artikeln besvarade denna fråga så här: ”Med kännedom om vetenskaplig metodik och genom att göra sig besväret att läsa in sig kan man granska fält utanför de egna”.

Här måste jag dock göra tillägget att det bör handla om angränsande fält, som inte baseras på kvalitativt skilda metoder och teorikunskaper. Kriminologin är en gren inom samhällsvetenskapen, på Stockholms universitet en undergren till sociologin, vilket var mitt första samhällsvetenskapliga studieområde. Dess metoder och teorier var sålunda inga artfrämmande fåglar. Min kritik av Stockholmskriminologerna utgick från vetenskaplig litteratur som de själva rekommenderade, men som, visade det sig, inte alls stödde deras svepande påståenden. Vidare drog jag nytta av välgjorda nationalekonomiska studier av inkapacitering, vilka smulade sönder kriminologernas argument att fängelsestraff inte påverkar brottsligheten. Inom klimatområdet har jag både granskat och föreslagit olika politisk-ekonomiska åtgärder. Men när det gäller klimatforskningens naturvetenskapliga fundament, till exempel de klimatmodeller som forskarna arbetar med och kalibrerar efter studier av verkliga utfall, har jag inget att bidra med utan får utgå från den publicerade litteraturen.

Var och vad är viktigare än vem

Centrala frågor för att bedöma värdet av påståenden om ett vetenskapsrelaterat område är inte vem som gör det, utan var det publiceras och vad det innehåller. Var har påståendet publicerats, i Science eller i en Youtube-film? Och vad handlar i så fall denna artikel om? Detta raster har förvisso sina luckor men har i mitt fall flera gånger varit användbart för att undersöka misstänkt pseudovetenskap inom klimatområdet. Första gången var år 2001, när Svenska Dagbladet publicerat ett stort debattinlägg av professorer och docenter som gick till hårt angrepp mot FN:s klimatpanel IPCC och dess slutsatser. Men när jag undersökte kritikernas akademiska publikationer fanns där inga som kunde kopplas till deras debattinlägg. Så jag mejlade jag dem en fråga, kollegor emellan, om jag hade missat något. Alla svarade, men ingen kunde hänvisa till någon vetenskaplig publikation – någon gjorde det med argumentet att tidskrifterna motsatte sig oppositionella uppfattningar. Min erfarenhet är att detta är en dålig ursäkt. Akademiska redaktörer måste få sina publikationer citerade i andra artiklar för att deras tidskrifter ska rankas högt på listorna över genomslagskraft, impact factor, på forskningsplattformen Web of Science. Kritiska vetenskapliga artiklar med goda data och trovärdig analys blir citerade och är därför välkomna – men kräver arbete och argument för att övervinna skeptiska granskare.

År 2006 var det åter dags för denna procedur. Då gick en KTH-professor i fysikalisk kemi till angrepp mot klimatforskningen i Affärsvärlden, som vid den tiden åtnjöt ett högt kvalitetsrykte inom näringslivet. Jag kontaktade Sveriges då ledande klimatvetenskapare Bert Bolin för en kunskapskontroll och frågade sedan författaren om han hade vetenskapliga artiklar i ämnet. Svaret blev nekande liksom vid samma fråga sex år tidigare; några sådana publikationer fanns inte. Därmed var kritiken att betrakta som en åsikt bland andra.

Växande forskning om klimatförändringarnas betydelse

Samma år släpptes The economics of climate change: The Stern review, en 700-sidig tungviktare baserad på ett stort internationellt forskarsamarbete.¹ Efter en sammanfattning av The science of climate change systematiserade boken evidensen om klimatförändringarnas effekter på tillväxt och utveckling i olika delar av världen, modellerade kostnadskurvor för fossilfria energikällor och tänkbara politisk/ekonomiska åtgärder. Utifrån detta verk anordnade Linköpings universitet ihop med Chalmers och KTH den nationella doktorandkursen The economics of global climate change. Kursen attraherade unga forskare över hela Sverige och många kunniga föreläsare, till exempel Henning Rodhe från Stockholms universitet, som förklarade de faktorer som komplicerar klimatmodellerna, såsom det ”bruna moln” från fossil förbränning som skuggar solen i Öst- och Sydasien och temporärt dämpar dess uppvärmande effekt. Kursen stimulerade kursledarna till att, med inspiration från Joseph Stiglitz, Nobelpristagare i ekonomi 2001, skriva debattinlägg om behovet av CO2-tullar på EU:s import från länder utan avgifter på sina CO2-utsläpp, något som nu förhoppningsvis kommer att bli verklighet trots hårt tyskt motstånd.

Vi trodde vid denna tidpunkt att nu skulle förändringsförnekarna ge upp och energin fokuseras på att utforma effektiva politiska och industriella klimatstrategier. Antivaxxarnas senare framfart har dock visat att ideologidrivna vetenskapsförnekare inte övertygas av evidens från ledande forskare och institutioner. Blotta faktum att ”eliten” är inblandad tenderar i stället att befästa pseudovetenskapliga övertygelser.

Detta visade sig också i klimatdebatten när ett antal akademiker och ingenjörer år 2012 skrev en ilsken attack på klimatvetenskapen i Wall Street Journal.² Den fick ett snabbt och omfattande svar av betydligt fler forskare i samma tidning och medförde också att William D Nordhaus, Nobelpristagare i ekonomi, tog en paus från sin forskning för att göra en systematisk genomgång av skeptikernas argument.³  Nordhaus, som själv har blivit kritiserad för att ha en alltför tillåtande inställning till måttliga temperaturhöjningar, tog bland annat upp det befängda påståendet att klimatforskarna var ”korrumperade” av lättillgängliga forskningsmedel. För Nordhaus demonstrerade detta en okunnighet om akademins konkurrensvillkor och incitamentsstruktur.

Ge läsaren underlag till att tänka själv!

Men inte heller Nordhaus noggranna genomgång kunde sätta punkt. Flera av Wall Street Journal-debattörerna satsade i stället på att framföra sina argument, lätt uppfräschade, i nya kanaler. Ett exempel är den av brexitförespråkaren Martin Durkin producerade Youtube-filmen Climate: The movie från 2024. Enligt granskare på London School of Economics⁴ är detta i huvudsak en repris på Durkins film The great global warming swindle från 2007 som mötte mycket hård kritik, vilket ledde till att hans senare film inte sändes i någon etablerad tv-kanal.

I en krönika som även trycktes i Kvartals årsmagasin förebrår Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt (JH) större aktörer som Netflix och HBO för att de inte sprider denna Youtube-film. Anders Wijkman påpekade filmens många felaktigheter i en svarsartikel; mer finns att studera på vetenskapsinriktade sajter, till exempel Climate: The movie – a hot mess of (c)old myths! på Skeptical Science eller motsvarande genomgång från Science Feedback.⁵ Huitfeldt redogör inte för något av denna kritik, vilket försvårar för läsarna att, som Kvartal säger, tänka själva. I en artikel till en vetenskaplig tidskrift vore en sådan underlåtelse ett skäl för direktrefusering. Kanske berodde Huitfeldts underlåtelse på tidsbrist? Eller en övertro på att en samhällskritisk tidskrift i princip bör vara öppen för all etablissemangskritik, åtminstone om det finns kända namn bakom? I det nya desinformationslandskapet under Trump II riskerar en sådan inställning att leda till svåra dikeskörningar.

Enligt Huitfeldt står ”blytunga namn” bakom Youtube-filmen. Det är svårt att veta vad som lett till denna bedömning, eftersom läsare inte får veta vilka kriterier den baseras på. Det tål här att upprepas att det är irrelevant om filmen har med kändisar eller pristagare. Den viktiga frågan är inte vem som står bakom ett vetenskapskritiskt påstående utan vad påståendet bygger på, vilken forskning denne person har gjort, och var denne publicerats. Den 80-årige John Clauser, som JH lyfter fram, tilldelades förvisso Nobelpriset i fysik 2022. Men det var för sina kvantfysikaliska experiment,⁶ vilket är något helt annat än att undersöka klimatprocesser. Clauser har medförfattat otaliga vetenskapliga artiklar inom sitt fysikaliska specialområde men inte någon relaterad till klimatforskningen. En icke-fysiker kan ha svårt att förstå djupet av skillnaderna mellan fysikens olika områden. Det är då bra att påminna sig om att 1900-talets fysikgigant, Albert Einstein, som så mästerligt utvecklade den svårförståeliga relativitetsteorin, själv hade mycket stora svårigheter att förstå kvantfysiken som utvecklades efter hans storhetstid. Mot slutet av sin yrkesbana blev han därför alltmer isolerad på universitetet Princeton.⁷ Men Einstein missbrukade inte sin Nobelstatus för att sabla ned andra forskningsområden. John Clauser däremot solkade sitt namn så fort han fått Nobelpriset då han utan vetenskaplig grund började proklamera ”climate change is a myth”.

Andra enligt JH ”blytunga namn” i Youtube-filmen är fysikern William Happer och professorn i meteorologi Richard Lindzen. De var båda medförfattare till det hårt kritiserade angreppet på klimatvetenskapen i Wall Street Journal 2012. Det förlänar dem knappast blytyngd. Vilka skäl har Kvartals läsare att tro att JH kan bedöma dessa debattanter bättre än nobelpristagaren William Nordhaus, som smulade sönder deras argument för mer än 12 år sedan? De skälen får läsarna inte reda på.

Anklagelser om ”korruption” kräver bevis

I stället återger JH ett vanligt argument hos konspirationsteoretiker, att ”forskningen kring klimatet har korrumperats av att allt fler ekonomiskt och karriärmässigt har surrat sig hårt vid den ’rätta’ berättelsen…”. Liknande argument återkommer hos antivaxxarna, vilket knappast gör det mindre tvivelaktigt. Att påstå att en verksamhet eller person är ”korrumperad” är en anklagelse som kräver ovedersägliga bevis, det räcker inte att någon ”påstår” det. De Kvartalprenumeranter som läst JH:s text borde få starka bevis för denna anklagelse.

Tesen att forskare gynnas ekonomiskt av att medverka i den internationella klimatforskningen avslöjar, som Nordhaus påpekar, okunnighet om hur forskningen faktiskt fungerar. Att delta i arbetet med IPCC-rapporterna, en väsentlig aktivitet inom denna forskning, kräver stort engagemang. Men för huvudparten av de medverkande forskarna ger det blott ett publikt erkännande, som vanligen väger lätt för forskarens karriär jämfört med att få en egen publikation i en renommerad tidskrift. Otillbörlig påverkan kommer liksom i tidigare fall där forskning har utmanat tunga intressen från helt annat håll: på 50- och 60-talen från tobaksindustrin; från 90-talet och framåt från fossilindustrin. Denna påverkan har påvisats i ett antal studier men antyds inte av Huitfeldt. Förhoppningsvis kommer Kvartal under Trump II-eran vara öppen för bidrag som konkret undersöker förbindelserna mellan nygammal desinformation och vetenskapsfientliga intressen.

Skilj på värderingar och fakta

Denna text har lyft vikten av att undersöka ifall påståenden i ”kritiska artiklar” om vetenskapsbaserade områden har stöd i relevanta vetenskapliga tidskriftspublikationer. Detta är, med tillgång till ett akademiskt bibliotek, ofta relativt lätt. I andra fall är det svårare på grund av utbredningen av så kallade predatory journals, rovaktiga tidskrifter med förledande namn, som tar betalt för publicering men saknar fackkunnig kollegial granskning. Ett sätt att undvika irrvägar är att utgå från tidskrifter som indexeras på erkända sajter, som Web of Science – alternativt att rådfråga en universitetsbibliotekarie.⁸

Ett annat problem är den genuina svårigheten att bedöma trender på komplexa områden där mätvärdena kan vara osäkra, mätserier korta och välpublicerade forskare oeniga. Då räcker det inte med resultaten från enskilda studier. I stället krävs metaanalyser som sammanställer slutsatserna från ett stort antal studier av samma problem. Sådana metastudier är viktiga inom många områden: för att bedöma en ny dietmodell eller träningsmetod och för att värdera en ny cancermedicin. Eller för att få klarhet i särskilt svåra frågor i klimatforskningen, till exempel vad som händer med Golfströmmen på sikt.

Men sådana studier behövs inte, som Anders Wijkman påpekar, för att besvara de fysikaliskt enkla frågorna om det sker någon människopåverkad uppvärmning av jorden, eller om koldioxidhalten i luften passerat tidigare kända nivåer i mänsklighetens historia. Här finns ett överflöd av data och publikationer som pekar i samma riktning. Sambandet mellan CO2 i atmosfären och jordens klimat visades för övrigt redan av fysikerna Fourier och Tyndall i mitten på 1800-talet. På 1890-talet kvantifierade den svenske fysikaliske kemisten och nobelpristagaren Svante Arrhenius sedan detta samband med förvånansvärd precision.⁹

Hur utvecklade ekonomier, såsom den svenska, bör hantera dagens klimatutmaningar är en helt annan och mycket mer öppen typ av fråga. Den kräver förvisso ekonomisk och industriell analys, men är ytterst en fråga om värderingar och politiska avvägningar. Här finns många viktiga frågor där vi förhoppningsvis kommer att se tankeväckande bidrag i Kvartal framöver.