Land efter land har nu infört restriktioner för utlandsresor, och utrikeshandeln stannar upp i takt med fallande efterfrågan och störningar i leverantörskedjor. Coronaviruset har pausat globaliseringen. Om det blir så att den hamnar på reträtt med större grad av ”självhushållning” riskerar den gemensamma kakan att minska. Nationalekonomen Magnus Lodefalk ger perspektiv utifrån forskningen i internationell ekonomi.

År 1665 härjade pesten i Storbritannien och som försiktighetsåtgärd stängdes universitet i Cambridge under drygt ett år. Under ledigheten från universitetet kom studenten Isaac Newton fram till gravitationslagen, som beskriver hur dragningskraften mellan två kroppar beror på deras massa och avståndet dem emellan.

Faktum är att gravitationslagen också har tillämpats inom samhällsvetenskapen. Och den är användbar för att analysera coronapandemins effekter på globaliseringen. Med globalisering menar jag fortsättningsvis en ekonomisk process av integrering av världsekonomin genom ökad handel, men också ökade investeringar över landgränser. Inom internationell ekonomi innebär gravitationsmodellen att två länder handlar mer med varandra ju större deras ekonomiska ”massa” är och ju närmare de är varandra.

Framöver kan vi också förvänta oss kraftiga ekonomiska effekter i termer av ökad arbetslöshet, sjunkande reallöner och fler konkurser.

Åtgärderna för att bekämpa coronapandemin kan förväntas leda till en rejäl samhällsekonomisk nedgång, vilket enligt gravitationsmodellen även bromsar in utrikeshandeln. Nedgången drabbar såväl den lilla, öppna och mycket handelsberoende svenska ekonomin som världsekonomin som helhet. På de finansiella marknaderna har vi redan sett tvåsiffriga börsfall som är större än, eller i vart fall i paritet med, börsfallet 1987 och börskraschen 1929. Både Stockholmsbörsen och amerikanska Dow Jones Average Index tappade i mars drygt en tredjedel av aktievärdet inom ett par börsdagar. Även om de nu har återhämtat sig en smula kan vi räkna med fortsatt stora kursrörelser under pandemin.

Framöver kan vi också förvänta oss kraftiga ekonomiska effekter i termer av ökad arbetslöshet, sjunkande reallöner och fler konkurser. Kanske kommer nedgången i efterhand att jämföras med eller snarare vara betydligt kraftigare än under finanskrisen år 2009, då Sveriges bruttonationalprodukt sjönk med cirka 4 procent.

Akutåtgärder och utrikeshandeln

Det är mycket osäkert hur väl länder kommer kunna mildra den kraftiga ekonomiska nedgången, och därmed även hindra en extrem inbromsning för utrikeshandeln. Både i Sverige och utomlands vidtas en hel del åtgärder för att motverka effekterna på samhällsekonomin av pandemin och dess bekämpning.

Riksbanker världen över bedriver nu en alltmer expansiv penningpolitik genom att köpa statsobligationer för att öka mängden pengar i omlopp och de har fått ökade möjligheter att låna ut till bankerna. Däremot kan många av dem knappast sänka styrräntorna från de redan låga nivåerna så att det får någon större verkan. Regeringar har aviserat en lång rad finanspolitiska åtgärder – alltifrån ”helikopternedsläpp” där varje individ får ett visst belopp, till företagslån, och till att staten bidrar till lönen för permitterad personal.

Fler statliga åtgärder kan väntas och de kommer förmodligen inbegripa både stöd till individer, olika typer av företag och branscher samt stöd till kommuner som drabbas särskilt hårt. Samtidigt måste inriktningen vara att de restriktioner som införts för att hindra smittspridningen blir kortvariga. Detta för att undvika negativa konsekvenser på längre sikt i form av en mer långvarig arbetslöshet och utslagning av i grunden livskraftiga företag.

En omfattande litteratur visar på sambandet mellan personrörlighet och ekonomisk globalisering.

Reserestriktioner – såsom USA:s, EU:s och Indiens inresestopp – och neddragningen i internationell trafik som det för med sig försvårar även exempelvis flygfrakt. Detta kan för många affärer innebära hinder för handeln. En omfattande litteratur visar på sambandet mellan personrörlighet och ekonomisk globalisering. Minskad rörlighet försvårar informationsflöden, kontakter och nätverksbyggande mellan länder, och detta kommer att påverka både utrikeshandel och direktinvesteringar negativt.

Trots att Världshälsoorganisationen (WHO) rekommenderar länder att undvika begränsningar av internationella resor, på grund av de inte är särskilt verkningsfulla eller till och med kan förvärra situationen, har ett stort antal länder vidtagit åtgärder för att minimera utrikesresor.

I en modern variant av gravitationsmodellen brukar man också inkludera handelspolitiska instrument såsom tullar och andra typer av handelshinder eller regler som försvårar handeln. Coronapandemin har fått ett 60-tal länder, såsom Tyskland, USA, Turkiet, Indien och Ryssland, att snabbt och, som det verkar, utan konsultationer inom Världshandelsorganisationen (WTO) införa begränsningar eller till och med förbud mot export av olika typer av medicinsk utrustning och läkemedelsprodukter.1 Till och med handeln mellan länder inom EU har begränsats, där exempelvis Frankrike har rapporterats förhindra leverans av skyddsmasker från en fransk leverantör till den brittiska sjukvården.2 Exportrestriktionerna har införts trots att de torde stå i konflikt med såväl EU:s som WTO:s regelverk. Nu har EU självt infört begränsningar för export till andra delar av världen.3 Dessutom har USA villkorat statligt akutstöd till småföretag i coronakrisen med att företagen i möjligaste mån köper amerikanska varor.4

Dessa handelshinder kommer utöver existerande tullar och exempelvis regler som redan försvårar handel med varor som behövs för att bekämpa coronapandemin.

De nu aktuella handelsrestriktionerna är med andra ord ovanliga både till sin natur och i sitt genomförande. De kan dessutom stå i konflikt med internationella regelverk.

Sammantaget kan vi alltså förvänta oss en extrem nedgång i utrikeshandeln på grund av krympande ekonomier som fjärmar sig ifrån varandra och samtidigt inför handelshinder. Och särskilt hårt drabbas just handeln med de produkter som bäst behövs för att bekämpa pandemin.

Tre megatrender

Om vi lyfter blicken finns det tre trender från de senaste decennierna som kan komma att interagera med den nuvarande coronakrisen. Det handlar om integreringen av internationella värdekedjor, handelspolitisk liberalisering och tekniska framsteg.

Under de senaste 50 åren har företagsverksamhet alltmer delats upp i olika moment som sedan har utlokaliserats till egna dotterbolag eller till helt andra företag – värdekedjorna har fragmentiserats. Inte sällan har företagen dragit nytta av exempelvis teknologisk kunskap eller billig arbetskraft utomlands för produktion av vissa moment för att fokusera på kärnverksamheten i hemlandet eller på att integrera alltmer tjänsteinnehåll i det som kunderna erbjuds. Begreppet ”Made in Sweden” har precis som Volvo Cars lyft fram i sin marknadsföring snarare blivit ”Made by Sweden”, där tillverkningen i någon mening är global.

Integreringen av värdekedjor har underlättats av såväl handelspolitisk liberalisering som av tekniska framsteg. På det handelspolitiska området har stora framsteg skett. Flera framgångsrika förhandlingsomgångar inom WTO och dess föregångare GATT, liksom tillträdet av ett stort antal nya medlemsländer, har kraftigt minskat hindren för varuhandeln. De har satt tak för hur höga hindren får vara för både varu- och tjänstehandel, ökat transparensen i handelspolitiken samt sänkt konfliktnivån genom ett effektivt tvistlösningsförfarande.

Dessa inbegriper exempelvis ”containeriseringen” av transporter, där varor packas i standardiserade lådor som enkelt flyttas mellan olika transportmedel snarare än att behöva packas om gång på gång.

I dag är genomsnittstullen på industrivaror i OECD-länderna endast några få procent. I mitten av förra seklet var motsvarande siffra 25–40 procent. Handeln, inklusive både intermediära och slutprodukter/-tjänster, har traditionellt sett ökat snabbare än vad ekonomierna har vuxit och motsvarar i dag omkring 60 procent av världens BNP, vilket är att jämföra med knappt 30 procent i början på 1970-talet.

Tekniska framsteg har också bidragit till globaliseringen inklusive fragmenteringen av värdekedjor. Dessa inbegriper exempelvis ”containeriseringen” av transporter, där varor packas i standardiserade lådor som enkelt flyttas mellan olika transportmedel snarare än att behöva packas om gång på gång. Men även informationsteknologiska framsteg har underlättat globaliseringen, så att ett företag till exempel i realtid kan justera temperaturen i sin container för känsliga varor när den transporteras från en världsdel till en annan och samtidigt hålla kontakt med kunden via e-mail och Skype.

Globaliseringen pausad?

Frågan är nu om coronakrisen blir en avgörande faktor bakom en minskad globalisering genom att samverka med den senaste utvecklingen av de tre förutnämnda trenderna.

På det handelspolitiska området införs nu som sagt höga hinder för gränsöverskridande handel och för personrörlighet, den senare ingår också som ett sätt att leverera och konsumera tjänster. Hindren skapar osäkerhet för både exportörer och importörer av varor och tjänster. Forskningen visar att osäkerhet om spelreglernas stabilitet har en stor negativ påverkan på handeln, det är med andra ord inte bara själva hindren i sig själva som minskar utrikeshandeln. De nu införda restriktionerna har inte samordnats i WTO, mellan G20-länderna eller initialt ens mellan EU-länderna. Restriktionerna har införts snabbt och utan samarbete länder emellan. I närtid kommer risken för sådana kraftiga svängningar i handelspolitiken att kvarstå och de riskerar också ses som prejudikat för handelshinder i framtiden. WTO förefaller ha svårt att fungera som regelhållare, samtalsrum och analytiskt stöd i nuvarande situation.

Och EU har hitintills inte utgjort en samordnande kraft.

Sammantaget har det handelspolitiska klimatet blivit mer protektionistiskt och mycket mer instabilt.

Dessa handelspolitiska förvecklingar kommer utöver de kraftiga törnar som globaliseringen redan har fått sig under senare år, kanske mest tydligt i och med tillträdet av Donald Trump som USA:s president. Denna administration har inneburit ett paradigmskifte, från att bygga upp gemensamma internationella institutioner och gemensamt liberalisera världshandeln till att ensidigt införa extratullar på exempelvis stål med hänvisning till nationell säkerhet, liberalisera handeln med enskilda länder och skjuta WTO:s överprövningsorgan i sank. Brexit innebär också en europeisk integration på tillbakagång. Sammantaget har det handelspolitiska klimatet blivit mer protektionistiskt och mycket mer instabilt.

En alltmer merkantilistisk och oförutsägbar handelspolitik tillsammans med nya tekniska landvinningar har redan fått företag och länder att överväga en regionalisering eller till och med nationalisering av produktionskedjor. Coronaviruset spär på detta genom att komponenter och varor inte kommer fram eller blir så försenade att de inte längre efterfrågas när de kommer fram. För produktionskedjor som tidigare har vilat på just in time-leveranser snarare än lager blir detta en stor utmaning. Säkerligen frågar sig allt fler företag om de inte kan hitta leverantörer i eller nära Sverige eller på slutkundernas marknader.

En del frågar sig säkert om de själva ska flytta hem produktionen genom att ersätta utländsk arbetskraft med robotar. Och en del länder överväger att flytta hem viss produktion när exportförbud gör det svårt eller extremt dyrt att få nödvändig medicinsk materiel. Egentligen borde slutsatsen snarare vara att bygga in mer motståndskraft i produktionskedjorna, exempelvis genom att ha flera leverantörer och lager samt att använda modern teknik för att bevaka kedjorna i realtid, än att flytta hem produktion som med fördel sker utomlands.5

Dessutom innebär skillnader dels över tid och mellan länder där viruset härjar, dels gällande ländernas bekämpning av pandemin också en risk för globaliseringen på kort och kanske även medellång sikt.6

Vi har redan sett att Kina, som nyligen har sagt sig ha fått bukt med den värsta smittspridningen, har krävt 14 dagars karantän vid inresor till landet för att därefter införa inreseförbud.

Anta att ett land väljer att försöka isolera viruset genom drakoniska begränsningar av människors och företags frihet medan ett annat väljer att låta en stor del av befolkningen bli smittad och på så sätt få så kallad flockimmunitet. Eller anta att viruset drabbar länder i olika takt, där vissa bara har ett fåtal smittade medan andra har många. Eller anta att vissa länder testar stora delar av befolkningen och öppet redovisar statistiken över de smittade medan ett annat hemlighåller både omfattningen på testningen och dess resultat. Självklart innebär denna typ av skillnader att rörlighet mellan länderna i form av persontrafik och andra transporter kommer att stöta på patrull. Landet som försöker hålla sig fri från smittan och landet som ännu inte har smittan kommer båda att vilja förbjuda eller i vart fall kraftigt beskära fysiska kontakter med länder som antingen har drabbats hårdare av smittan, valt en annan strategi för att bekämpa viruset eller mörkar om smittspridningen.

Vi har redan sett att Kina, som nyligen har sagt sig ha fått bukt med den värsta smittspridningen, har krävt 14 dagars karantän vid inresor till landet för att därefter införa inreseförbud. Även EU har infört ett generellt inreseförbud för personer utanför gemenskapen och relaterade länder. Men flera EU-länder har dessutom infört restriktioner för resor även inom EU, exempelvis Polen som har stängt sina gränser.

Minskade marknader

Vad skulle en globalisering på reträtt, snarare än paus, innebära? Kort sagt skulle vår gemensamma kaka bli mindre ju större grad av ”självhushållning” som införs. På så vis får vi mindre resurser att exempelvis bekämpa framtida pandemier.

För det första innebär en globalisering på reträtt att specialiseringen mellan länder minskar och därmed används inte produktionsresurserna på bästa sätt på global nivå. För det andra kommer företagen inte att producera för en lika stor marknad, och konsumenter och företag för inte tillgång till ett lika stort utbud av varor och tjänster. Både minskad skala i produktionen och ett sämre utbud påverkar välfärden negativt. För det tredje blir konkurrenstrycket lägre, och det minskar produktiviteten i ekonomierna. För det fjärde väntas företagen i allmänhet investera mindre i innovationer och på så vis bli mindre produktiva när deras innovationer bara kan säljas på en mindre marknad. En annan effekt är att den handelspolitiska miljön blir än mer osäker både för företag och länder, vilket i sig är negativt för ekonomin.

Även om allas vår ekonomiska välfärd och motståndskraft mot pandemier minskar av en globalisering på reträtt kommer vissa länder att drabbas mycket hårdare än andra. Simuleringar av vad som låg på bordet i den senaste och nu avsomnade förhandlingsrundan i WTO i slutet på 00-talet – den så kallade Doharundan – pekade på att de som tjänade allra mest på liberaliseringen var de mindre och de minst utvecklade länderna.

De fattigaste länderna kan alltså drabbas dubbelt i form av coronapandemin och en globalisering på reträtt.

Detta tyder på att en motsatt utveckling skulle drabba dem hårdast. Samtidigt torde man kunna förvänta sig att just de länderna är de som kommer få svårast att hantera coronapandemin, med ett stort mänskligt lidande som följd. När hälso- och sjukvård, tvål och rent vatten, mat för dagen och social distansering är centralt för överlevnaden vill man inte ens tänka på hur det exempelvis ser ut för dem som bor i de stora slumområdena som finns i många fattiga länders storstäder. De mindre utvecklade ländernas egna importhinder, till exempel i form av tullar, men särskilt rika länders nyligen införda exportrestriktioner för medicinska produkter kommer att göra det än svårare för dem att hantera den nuvarande pandemin. Så även flykten av kapital från fattiga till rikare länder. De fattigaste länderna kan alltså drabbas dubbelt i form av coronapandemin och en globalisering på reträtt.

Det är också de fattigaste länderna som förlorar på ett alltmer ickemultilateralt handelssystem.

Slutligen är det värt att tillägga att en reträtt av globaliseringen inte enbart kan fångas i ekonomiska termer. Möjligheten att resa, mötas, utbyta åsikter, studera, arbeta och verka över landgränser har en frihetlig dimension och kan föra människor och kulturer samman samt på så sätt motverka konflikter länder emellan, vilket ju var ett motiv bakom det som i dag är EU.

Omstart av globaliseringen

Hur kan vi minska riskerna för en permanent lägre grad av globalisering i kölvattnet på den nuvarande pandemin och framtida pandemier? På kort sikt behövs samtal mellan medlemsländer i EU liksom mellan EU och andra länder. Detta i syfte att både se till att ekonomiska räddningsinsatser blir kraftfulla och att restriktioner som införts i samhällen, för resor och för utrikeshandel blir så kortvariga och välavvägda som möjligt. Risken för upprepade vågor av smittspridning och därpå kraftiga restriktioner bör i möjligaste mån undvikas.

På medellång sikt behövs en strategi för att minska risken att asymmetrier i smittspridning och skillnader i bekämpandet av coronapandemin skapar långvariga hinder för personrörlighet och handel. Det behövs också internationell liberalisering av handeln med varor och tjänster som är särskilt viktiga för att bekämpa pandemier.

På lite längre sikt krävs det att länder, EU och det internationella samfundet värnar både globalisering och välstånd genom gemensamma strategier, konkreta åtgärder inför framtida kriser och mekanismer för konsultationer.

Ett positivt exempel från den senaste finanskrisen var att länderna i G20 lyckades stå enade kring frihandel, vilket gjorde att man undvek en ond cirkel av protektionism som på 1930-talet. Liknande insatser hade varit önskvärda denna gång. Det är anmärkningsvärt att EU-länderna har agerat utan samordning i denna kris och att EU nyligen självt har infört restriktioner för handel med medicinska produkter, samtidigt som man är beroende av import av andra medicinska produkter och läkemedel från andra länder.

Risken finns att vi nästa gång möter ett virus som är lika smittsamt som coronaviruset men lika dödligt som exempelvis ebola.

En rad konkreta åtgärder som även en lekman inser borde övervägas är en uppbyggnad av beredskapslager och beredskapsplaner på flera olika nivåer, en större kapacitet i akutsjukvården, bättre bevaknings- och informationssystem samt åtgärdsplaner som sätts igång enligt förutbestämda kriterier, men också utökade kontroller av resenärers hälsotillstånd. Risken finns att vi nästa gång möter ett virus som är lika smittsamt som coronaviruset men lika dödligt som exempelvis ebola. Då gäller det att länderna agerar snabbt, samfällt och transparent för att ta hand om smittspridningen men samtidigt avstår från alltför ineffektiva, drastiska och framför allt långvariga åtgärder för att undvika en ekonomisk pandemi.

För att värna globaliseringen behövs det också ett ledarskap av annan kaliber än i dag, både på nationell och internationell nivå. Det krävs politiska ledare som både är förankrade i människors vardag och motstår dragningskraften från protektionism och nationalism när ekonomierna kontraherar och självförsörjning kommer på tal. Det behövs ledare som återtar eller förnyar visionen om ett ömsesidigt beroende och en demokratisk värld, med gemensamma spelregler, frihet, öppenhet och tron på att utrikespolitik inte är ett nollsummespel. Det behövs också experter som bidrar med sin kunskap för att omsätta visionerna till verklighet på bästa möjliga sätt. Upprinnelsen till brexit visar hur man inte bör göra – politiker som flyttar fokus från egna tillkortakommanden till internationellt samarbete och som sänker skyddet för samhällets svaga, och experter som tar alltför lättvindigt på fördelningseffekter av olika reformer. Exemplen av i dag är också avskräckande – där flera länder skyller på varandra för virusets upprinnelse och förefaller sprida desinformation om pandemin och länders åtgärder för egen vinnings skull. Dessa typer av agerande från länder skapar större spänningar i världspolitiken.

I bästa fall leder coronavirusets härjningar världen över till en insikt om hur sammanflätade och beroende vi är av varandra. Här kan vi alla hjälpas åt att så här i faste- och karantäntid rannsaka våra prioriteringar, tankebyggnader och vad vi förmedlar till varandra. Pandemier, klimatuppvärmningen och ett allt större antal flyktingar i världen är några av de aktuella utmaningarna som borde ge anledning till eftertanke, engagemang och nya visioner. När det värsta av coronapandemin är över kanske det behövs möten likt det i slutet på andra världskriget i Bretton Woods, USA, där man planerade för en bättre värld. Möten där ledare samlas för att skissa på institutioner och avtal som proaktivt kan användas för att gripa sig an nyckelutmaningarna och främja en mer öppen och välmående värld efter coronapandemin. Denna typ av möten liksom många andra behöver dock inte längre alltid ske fysiskt, utan kan med lätthet ske virtuellt. Bland de som nu har varit tvungna att arbeta hemifrån eller har varit satta i karantän är det nog många som har förvånats över hur utomordentlig den nya tekniken för virtuella möten är.

Ett paradigmskifte i synen på behovet av fysiska möten i stället för virtuella möten kan också knyta människor och företag i olika landsändar och delar av världen närmare varandra. Kanske kommer vi också se flera distribuerade internationella företag – företag där de anställda inte samlas fysiskt utan online ifrån olika geografiska platser. En sådan utveckling torde samtidigt minska klimatpåverkan av globaliseringen och främja globaliseringen i linje med gravitationsmodellen.

Noter

  1. Evenett, S. (2020). ”Sickening thy neighbour: Export restraints on medical supplies during a pandemic.”, VOX, CEPR (https://voxeu.org/article/export-restraints-medical-supplies-during-pandemic)
  2. Tsang, A. (2020). ”EU Seeks Solidarity as Nations Restrict Medical Exports.”, New York Times, March 7, 2020 (https://www.nytimes.com/2020/03/07/business/eu-exports-medical-equipment.html).
  3. Bown, C.P. (2020). ”EU limits on medical gear exports put poor countries and Europeans at risk.”, Trade and Investment Policy Watch, Peterson Institute for International Economics (https://www.piie.com/blogs/trade-and-investment-policy-watch/eu-limits-medical-gear-exports-put-poor-countries-and).
  4. Företag måste intyga att de ”(t)o the extent feasible … will purchase only American-made equipment and products.” (www.sba.gov/sites/default/files/2020-04/PPP%20Borrower%20Application%20Form.pdf).
  5. Thoms, A. (2020). ”Tit for tat.”, Financial Times, Trade Secrets E-mail List, Interview, April 6, 2020.
  6. En osäkerhetsfaktor här är när ett virus finns tillgängligt i stor skala. Det förefaller som om ett allmänt tillgängligt vaccin ligger år snarare än månader framför oss.