Bästa Anna-Karin,
Sedan många år har jag haft en cirkel av vänner som dagligen hörts om stort och smått, vi har provat tankar på varandra, fnissat åt internets senaste skämt, bett om råd, kommenterat nyheter, och glatts åt varandras växande familjer och spirande karriärer. Detta är sättet vi oftast umgås på – tillsammans, i grupp, oftast online.
Helt plötsligt och till synes utan specifik anledning faller vår vänskap ihop. Jag har försökt att ta reda på av vilka anledningar, men det gör detsamma. Struntsaker mellan individer förstör gruppen och alla inblandade bär nog ansvar för detta.
Min fråga till dig är: Vad ska man som vuxen göra när ens cirkel löses upp? Att hitta nya vänner som kommer riktigt nära när man är vuxen är inte helt enkelt.
Det blir så tomt utan dem men jag står heller inte ut med att fortsätta.
Hälsningar,
Lill
Kära Lill,
En gång var vi en perfekt konstellation, kompisarna och jag. Grunden för vår vänskap var att vi trodde oss lika i allt. Så förflöt ett avgörande stycke av livet, under vilket skillnader i förutsättningar, preferenser och åsikter lades allt tydligare i dagen. Vår barnsliga övertygelse sattes under tryck av en utveckling som var helt naturlig. En i gruppen började då plötsligt tala i pluralform. Personliga resonemang inleddes allt oftare med ”vi brukar …”, ”vi tycker …” eller ”vi har ju alltid sagt …”. Det var ett desperat och dominant försök att hålla samman vår krets, enligt den gamla ordningen. Tilltaget gjorde luften kvalmig och förljugen. Jag ville ut.
Du frågar mig vad man ska göra när ens cirkel av vänner löses upp. Ja, om det som en gång var livgivande umgänge muterar till en balansakt, där varje diskussion främst handlar om att undvika alla de ämnen som blottar meningsskiljaktigheter, finns inte mycket kvar att bygga nytt på, är jag rädd.
Lill, ibland kommer man till vägs ände och det är i sin ordning. I vänskap ska man finna vila, inte stå på vakt för angrepp eller påhopp om struntsaker. Efter sorgen över den gemenskap som går förlorad, kan närmast en känsla av lättnad och befrielse följa.
Du skriver att er kontakt främst varit digital. Kan det som gav infrastrukturen för er täta kontakt, också ha bidragit till att sakta underminera den? Glimten i ögat, nyanser i tonfall och förmildrande gestik saknas när vi med några knapptryck rappt tycker till, ger råd eller avfärdar ett förslag. I virveln av definitiva, sällan särskilt eleganta eller väl underbyggda åsiktsdeklarationer framstår vi lätt som oresonabla, även när det inte är avsikten. Det är den ena sidan av det. Den andra är att det digitala skenet av oförsonlighet gör att vi tystnar och inte vill yppa sådant som vi antar kommer att ratas av kretsen. Vi håller i stället tyst, även om det finns något vi vill fråga eller behöver ventilera. Vad är sådan vänskap värd?
Kanske är det förresten enfaldigt att lasta sociala medier och deras meddelandefunktioner för åsiktsbubblor. Polariseringen har gamla anor och det gäller även analog metodik. Ta till exempel det vänskapssabotage som Newt Gingrich administrerade under tiden som republikansk talman i mitten av nittiotalet. Han tog initiativ till att ändra representanthusets möteskalendrar så att den tid som ledamöterna tillbringade tillsammans i Washington krympte väsentligt. Gingrich rådde ledamöterna att lämna stan och åka hem till delstaten, när de fullgjort sitt pensum. Tiden för grillumgänge på fritiden eller kaffeprat om livet fanns inte längre på samma sätt. Gingrich ville frammana hård retorik och strid i gyttja, varför han minimerade öppningar för kamratskap över politiska trätogränser. Avståndet som säkrades gav god jordmån för att odla fördomar och skruva upp aversioner mellan lägren. Våra digitala allianser och antipatier göds nu på samma vis.
Vi styrs, förmodar jag, av en idé om att samhörighet alltid förutsätter en gemensam, gammal historia. Riktig vänskap måste vara som ett lagrat, exklusivt vin. Jonas Karlsson utforskar denna idé i novellen ”Den perfekte vännen”. Där finner två medelålders män varandra i övertygelsen om att de har en förflutenhet ihop. Så länge männen tror att kopplingen finns, stämmer precis allt i den otvungna samvaro som hastigt uppstår över en fika och en spontan lunch. Egentligen är männen två främlingar som tagit miste på varandra. När fjällen faller från ögonen, blir de förorättade och går bryskt åt var sitt håll igen. Bandet mellan dem var en illusion, men gemenskapen och glädjen genuin. Karlssons novell berättar hur föreställningar om den riktiga vänskapens grundpremiss, riskerar att alienera när en ny perfekt vän kanske redan står rakt framför oss.
Se dig därför omkring Lill, och börja rita en ny cirkel.
Det görs inte i en handvändning, det vet jag att du redan vet. Men det går så sakteliga att börja på nytt genom att inte vara omedelbart reserverad när någon föreslår något som sträcker sig utöver de kontakter man har i arbetet, via skolan eller i fritidsaktiviteterna. Man fick mana sig att säga ja, eller frimodigt fråga själv.
Vänliga hälsningar,
Anna-Karin
Vill du också ställa en fråga till Anna-Karin? Den kan handla om livet i det stora och i det lilla: om kärlek och ensamhet, vänskap och konflikter, livsval, städning, lögner och sanningar – eller något helt annat.
Skriv ett brev till Anna-Karin