Hur den norska Sverigebilden drastiskt förändrades

Vår stuga var, och är fortfarande, känd som ”Svenskehytten” i grannskapet. Från början uttalades det med respekt och neutrala miner. Efterhand med ett överslätande leende som, åtminstone för den som upplever sig vara i underläge, går att tolka som: ”Den där stackars lilla gistna stugan som svenskarna bor i”.

Ett bestående minne från barndomens vintrar var att allt var billigare i Norge. Och liksom, enklare.

Varför inleda en text om Sverige som förlorat föregångsland med detta? Jo, för att pengar och det välstånd som därav följer spelar en stor roll för den nya hierarki som uppstått mellan de skandinaviska grannländerna.

Ett bestående minne från barndomens vintrar var att allt var billigare i Norge. Och liksom, enklare. Ja, rentav fattigare. I Sverige fanns pizza, thaimat och massor av McDonalds-restauranger. I Norge fanns rökiga vägkrogar och ölcaféer som serverade mat som knappt hade gått att skänka bort i Sverige.

Landet och dess invånare – framför allt de yngre – framstod också som positivt käcka och lite oskuldsfulla på något sätt. Oförstörda. Föga kunde jag ana att detta land bara 40 år senare skulle föda fram en TV-serie som “Exit”, som skildrar fyra vänner i Oslos finansbransch och utan jämförelse är det mest cyniska jag någonsin sett.

Oljepengarna en vändpunkt

Så visst hände något med våra inbördes relationer när oljepengarna rullade in över Norge. Det blev dyrt att vara svensk. Nu fanns både thairestauranger och pizza (som kostade 200 kr styck). Så småningom också en del invandrare, trendiga espressokaféer och allt annat som hör ett modernt europeiskt land till. Vid det årliga påskerennet, ett slags skidritual som är nästan lika helig i Norge som dansen runt midsommarstången är i Sverige, stod grannarna på kullen vid sina BMW- och Mercedes-SUV:ar och småpratade om sina sommarhus i Antibes.

Här kan du lyssna på intervjuerna med Kjetil Rolness och Bjarne Riiser Gundersen.

Kjetil Rolness är en välkänd sociolog och författare som skriver regelbundna krönikor i Norges största morgontidning, Aftenposten. Han har skrivit spaltmeter – inte minst på sin populära Facebooksida – om det som kallas ”svenske tilstander”. Men under hans uppväxt på 1960- och 70-talet, var Sverige närmast ett mönsterland för norrmän, enligt honom.

– Vi drömde ju om att bli som Sverige. Det uppfattades på något sätt som en mer glamourös och modern version av Norge – nästan lite som ett mindre USA, säger han.

Det som, enligt Rolness, framför allt låg till grund för den bilden var de svenska idrottsframgångarna med stjärnor som Björn Borg och Ingemar Stenmark. Men också den svenska kulturen, filmerna och musiken där Sverige hade världsnamn  som Ingmar Bergman och ABBA. Medan svenskar på sin höjd betraktade Norge med förstrött ointresse tittade många norrmän regelbundet på svensk TV, marinerades i det svenska språket och fick en relation till svenska kändisar på ett helt annat sätt.

Känslan var att Sverige var ett extremt välorganiserat land som med hög hastighet färdades mot framtiden.

I Sverige hade vi möjligen koll på Jon Skolmen, från Lasse Åbergs  sällskapsresan-filmer, (men var han inte bara en svensk som pratade lite konstigt?). Komikern Marve Fleksnes samt skådespelerskorna Liv Ullman och Grynet Molvig tillhörde också gruppen från Norge som de flesta svenskar kände till. Men så mycket mer var det inte. Och särskilt imponerade var vi väl inte heller.

Men bilden av Sverige som ett mönsterland byggde på så mycket mer på den tiden, minns Kjetil Rolness.

– Känslan var också att Sverige var ett extremt välorganiserat land som med hög hastighet färdades mot framtiden, teknologiskt, byråkratiskt och politiskt. På alla nivåer egentligen.

Men det var då. Det är svårt att hitta en definitiv punkt när Sverige upphörde att betraktas som en storebror att se upp till. Snarare kan man tala om ett slags pyspunka där luften sakta tömdes ut tills det enda som återstod i norrmännens ögon var en uppblåst självbild.

Kjetil Rolness menar att det offentliga Sverige har upphöjt det till en konstform att tala om sig självt som en ”A-nation” samtidigt som det i realiteten finns allt mindre att vara stolt över.

– Man tror mer på sina egna illusioner än på verkligheten. Sverige har gått allt längre i att idealisera sig självt samtidigt som verkligheten har spårat ur med okontrollerad invandring, ökad ekonomisk ojämlikhet och en alltmer segregerad skola, säger han.

”Svenske tilstander”

Ska man tala om någon punkt då begreppet ”svenske tillstander” började etableras i norsk debatt så var det under flyktingkrisen 2015. Häpet följde Norge hur grannlandet tycktes alltmer berusat av humanitär hybris. Särskilt minns Kjetil Rolness den dåvarande regeringens initiativ för nationell samling och en bättre etablering för asylsökande, ”Sverige tillsammans”, som ägde rum drygt en månad före den famösa tvärvändningen i slutet av november.

– När man hade trott att hela regeringen skulle sitta samlad i kontrollrummet för att försöka få grepp om en krissituation så sitter man istället en hel dag i ett slags väckelsemöte.

– Den första föredragshållaren satte tonen genom att säga saker som ’det finns ingen inhemsk svensk kultur’ och ’alla i Sverige är invandrare från början’. Det var något av det sjukaste jag sett, säger han.

Sverige hade i hans ögon förvandlats från ett föregångsland till vad som närmast framstod som en främmande planet.

Författaren och journalisten Bjarne Riiser Gundersen har skrivit en bok om bilden av Sverige och dess växande problem: Svenske tilstander; en reise til et fremmed land, som fått oförtjänt lite uppmärksamhet här i det land den handlar om. Själv har jag knappast läst en så nykter och balanserad redogörelse för vad som är sant och falskt i ”det svenska tillståndet.”

Om Kjetil Rolness mer framstår som en deltagare i kulturkriget där Sverige används som ett ömsom skrämmande, ömsom skrattretande exempel, är Riiser Gundersen betydligt mer upptagen av nyanserna.

…det finns något beundransvärt i några av de mest förhånade uttalanden som svenska politiker gjort.

Grundackordet i hans bok är likväl att Sverige har stora problem. Långt större än vad sverigevännen och den tidigare lundastudenten Riiser Gundersen från början ville erkänna för sig själv. Med en migration som varit alltför stor, en brottslighet som både till art och omfattning är djupt oroande och en segregation som ingen på allvar tycks vilja göra något åt. Men han menar också att det finns något beundransvärt i några av de mest förhånade uttalanden som svenska politiker gjort. Som Fredrik Reinfelds uppmaning till svenskarna i valrörelsens slutskede 2014 att öppna sina hjärtan.

– Nu är den förhärskande uppfattningen att skratta åt Sverige, över hur naiva ni har varit. Men å andra sidan finns det idag nästan inga politiker som intar den typen av värderingsbaserade positioner. Det finns ett starkt politiskt mod i det, säger Bjarne Riiser Gundersen.

För honom är Kjetil Rolness representativ för dem som använder Sverige som retoriskt slagträ i debatten om Norge.

– Allt han säger är visserligen sant men jag tror aldrig jag har sett honom föra fram några andra perspektiv på Sverige.

Rolness hade en lång följetong på Facebook-sidan där han under rubriken ”Sveanytt” samlade på exempel över hur absurt grannlandet hade blivit. Inte bara vad gäller migrationsrelaterade frågor utan lika mycket på områden som feminism och identitetspolitik. Enligt honom har radikala ytterlighetspositioner blivit main stream i Sverige. Ett favoritexempel är när Stefan Löfven  som sittande statsminister skriver en dikt för att gratulera ”Rättviseförmedlingen” på femårsdagen. Han avslutar den med orden “ner med patriarkatet”.

– För oss är detta bara liksom… what the fuck?! Tanken på att en norsk statsminister på allvar skulle säga ‘ned med patriarkatet’. Det vore fullständigt absurt. Och det visar hur långt det gått i Sverige, säger han.

Åsiktskorridoren avskaffad

Ett annat exempel som Rolness tog upp under rubriken Sveanytt handlade om en strumpa från H&M som av vissa ansågs ha ett ”problematiskt” motiv: en byggnadsarbetare i lego som borrar i marken, där själva rörelsen illustreras med en krusidull. En muslim upptäckte att man kunde läsa det som ”Allah”. Om man vände motivet uppochner. Han klagade, vilket fick uppmärksamhet på sociala medier. Normalt skulle man ha hänvisat en sådan person till en psykolog, menar Rolness.

– Men H&M drog tillbaka produkten och lovade att detta aldrig skulle upprepas. Som om företaget hade begått en stor synd. Man spelar en slags religiös teater för att slippa bli stämplade som rasister eller islamofober. Detta finns i hela västvärlden, men svenskarna ligger helt klart i världstoppen!

 

Bjarne Riiser Gundersen suckar lite uppgivet åt retoriken. Enligt honom finns en missuppfattning om den svenska offentligheten som många i Norge fortfarande hyser. Det handlar om den så kallade “åsiktskorridoren” där många norrmän fortfarande har bilden av ett Sverige där ingen törs säga något negativt om invandring eller feminism.

– Den tycker jag inte stämmer alls längre. Sedan flyktingkrisen tycker jag att den svenska offentligheten är mycket mer polariserad än den norska, säger han.

Sverige har byggt ett samhälle där skolan och bostadsmarknaden driver fram alltmer segregation.

Men vad landar du i för bild av Sverige i boken. Går vi mot en långsam kollaps?

– Nej, några sådana absoluta termer vill jag inte använda. Men jag ser ju stora problem och undrar hur man ska kunna klara att lösa dem.

När många stirrar sig blinda på kriminaliteten och migrationen är Riiser Gundersen minst lika upptagen av andra områden där Sverige har fört en avvikande politik som lett till problem. Som hur bostadsmarknaden och skolsystemet fungerar.

– Jag kan inte förstå att det inte diskuteras mer hos er. Sverige har byggt ett samhälle där skolan och bostadsmarknaden driver fram alltmer segregation.

Du vill inte säga att Sverige är på väg mot kollaps. Men har Sverigebilden kollapsat?

– Ja, den har kollapsat. Och det är kanske en god sak för Sverige har varit sjukligt intresserat av sin egen självbild. Det är kanske bra att man kan slippa tänka så mycket på framtoningen och mer på realiteterna.

I påsk bär det av till den gistna ”svenskehytten” igen. Det finns ingen plats där vi som älskar skidåkning, fjäll och naturupplevelser kan ha det bättre. Vid det här laget har vi visserligen vant oss vid den dyra, men fortfarande rätt dåliga maten. Men känslan av att betraktas som den en gång beundrade storebrodern som kastade bort en löftesrik framtid på utsvävningar och övermod kommer att gnaga länge än.