Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Politik |

Snedvriden historia motiverar våld – och politik

Sockeln till statyn av överste Heg dagen efter att den revs ner. Foto: Steve Apps/TT.

Professor Mark S. Weiner skriver om ett stycke kontroversiell skandinavisk-amerikansk historia från förra sommaren. Han avslöjar en av anledningarna till att stödet för Donald Trump förblev starkt i valet 2020. Och han visar hur politiken både styr och styrs av tillfälligheter.

Av Mark S. Weiner | 23 december 2020
Profil I korthet Lästid 13 min Skärmläsarvänlig
I korthet

Hans Christian Heg föddes i Norge och kom till USA 1840. Han bekämpade slaveri och var överste på Nordstaternas sida. Heg dog 1863 i slaget vid Chickamauga.

I Madison, Wisconsin, restes 1926 en staty av Heg. Den revs ner sommaren 2020 under protester som inspirerats av Black Lives Matter.

De första som anklagades för vandaliseringen var unga män med ett brottsligt förflutet. De tycks ha utnyttjat de politiska omständigheterna för att skapa kaos.

Vissa vänsterpolitiker motsatte sig vandaliseringen av Hegstatyn men många uppmuntrade förstörelsen. En motsättning som konservativa utnyttjade.

Att hänvisa till allmän trygghet blev avgörande för republikanerna i många distrikt där det vägde jämnt.

Splittringen mellan stad och land har ytterligare fördjupats i och med att vänsterpolitiker i dag sällan inser att nationell tillhörighet måste grundas i en kultur av gemensamma uppoffringar.

Det hela började i Norge den 21 december 1829. Då föddes en pojke, son till pietister i Lier inte långt från Drammen, som fick namnet Hans Christian Heg. Vid den tiden var Norge och Sverige i union under Karl XIV Johan (Jean Baptiste Bernadotte). Pojkens far var gästgivare Even Hansen Heg och hans mor var Siri Olsdatter. År 1840 emigrerade paret till Amerika tillsammans med sina fyra barn.

Familjen bosatte sig i sydöstra Wisconsin – en stat som 180 år senare kom att spela en nyckelroll i valet 2020. 2016 hade Wisconsin röstat för Trump som vann över Hillary Clinton. Men 2020 vände Biden på skutan. I Racine County, dit Hegs styrde kosan, ökade dock stödet för Trump även 2020. Och i staden Norge, där Hegs bodde, vann Trump inte bara stort över Biden utan han fick dessutom dubbelt så många nya röster.

Hans Christian Heg levde ett aktivt och färgstarkt liv. Hans berättelse var som en norsk version av Vilhelm Mobergs Utvandrarna. En tid var han till och med guldgrävare i Kalifornien. Men för dagens amerikanska politik är det avgörande hur han dog.

Aktivist mot slaveri

Heg var en hängiven aktivist mot slaveri. 1862 utsågs han av guvernören i Wisconsin att leda en frivillig infanterienhet som kallades Skandinaviska regementet. Majoriteten av medlemmarna var norska invandrare. Dessa män kämpade och dog för att besegra Konfederationen (the Confederacy) och avskaffa slaveriet. Efter slaget vid Stones River – där fler än 24 000 män miste livet – ombads överste Heg att anföra en ny brigad inom Army of the Cumberland som deltog i den militära operationen Tullahoma campaign.

För en amerikan, som känner till det allra minsta om inbördeskriget, framkallar enbart namnen på slagfält en stum vördnad – vilket är som sig bör. Baserat på de senaste uppskattningarna dog fler människor i detta krig än i samtliga övriga amerikanska konflikter, räknat från Amerikanska frihetskriget till idag. Antietam. Gettysburg. Shiloh. Och så slaget vid Chickamauga. Det senare innebar ett stort nederlag för Nordstaterna, och det var där överste Heg dog den 20 september 1863.

… staten har inte skickat någon modigare soldat och ingen sannare patriot än Hans Christian Heg …

Vissa människor välsignas med en smärtfri död. Detta var inte överste Hegs lott. Han sköts i buken och överlevde nätt och jämnt natten för att nästa dag avlida, trettiotre år gammal. Ett monument av sammanfogade kanonkulor markerar platsen i Georgia där han föll. En dödsruna från den tiden låter berätta att: ”[Den amerikanska] staten har inte skickat någon modigare soldat och ingen sannare patriot än Hans Christian Heg för att bistå i den betydelsefulla kampen för nationell enhet.”

Han var den högst rankade befälspersonen från Wisconsin som dödades under hela Inbördeskriget.

Skandinaviskt ursprung

I Wisconsin och angränsande Minnesota samt delar av Michigan vidmakthålls fortfarande i dag en känsla av skandinaviskt ursprung. Människor bär inte Sverigedräkt eller plockar bär i skogen, men regionens etniska härkomst är påtaglig. Det gäller allt från hur människor ser ut och hur de talar – dialekten är ständigt utsatt för kärleksfull självparodi – till deras starka känsla av tillit och ödmjukhet.

I folkräkningen år 2000 ansåg 6,5 miljoner människor att de i första eller andra led har nordiska rötter, inklusive cirka 10 procent av befolkningen i Wisconsin och över 25 procent i Minnesota. Människor gläds åt detta arv och därmed förknippade traditioner, som inte sällan är en källa till stolthet i amerikanska småstäder (även om inte alla känner igen eller uppskattar dess symboler). Viktigt att komma ihåg, för vi talar om Amerika, är att gränserna för etniska traditioner inte är ristade i sten; att fira skandinaviskt är öppet för alla, och detta är en stor del av poängen.

Statyn var gjuten i Norge och hade donerats av Norwegian Society of America.

Fram till förra sommaren kunde ett ypperligt exempel på denna inkluderande stolthet återfinnas nära delstatsparlamentet i Madison, Wisconsin. Det var där man 1926 avtäckte en nio meter hög staty av överste Heg. Statyn var gjuten i Norge och hade donerats av Norwegian Society of America. En identisk staty restes i staden Norge och en annan i Lier i Norge år 1925. Den 25 juni 2000 lade en åttioårig arvinge till överste Heg en krans vid statyn i Lier för att fira sjuttiofemårsdagen av statyns avtäckning.

Statyn vandaliserades

Nästan på dagen tjugo år  efter den ceremonin förstördes statyn av Heg i Madison under protester som inspirerats av Black Lives Matter (BLM) och dess uppmaning att ”dra in finansieringen av polisen” (defund the police).

Många demonstranter hade mer radikala åsikter och särskilt i städerna gick det ibland våldsamt till.

Att bedöma BLM-rörelsen är en komplex och grannlaga uppgift eftersom rörelsen betyder olika saker för olika personer. Många som under covidpandemin uttryckt sympati för demonstranter eller som själva deltagit i protesterna är fredliga medborgare, som drivits till ursinne och förtvivlan över afroamerikanernas lidande, förkroppsligat i George Floyds död. Detta är förvisso en ädel och berättigad drivkraft. Jag lärde mig själv och skrev mycket om detta lidande för nästan tjugo år sedan. Men många demonstranter hade mer radikala åsikter, och särskilt i städerna gick det ibland våldsamt till. I första hand tog man till våld mot egendom och mot polisen. Många småföretagare, delar av den lägre medelklassen, blev illa åtgångna när deras företag brändes och plundrades.

Tyvärr kommer detta våld att under många år framöver ha ödesdigra konsekvenser för nödvändiga sociala och straffrättsliga reformer.

Inte demokratiskt

Under protesterna i Madison, som utlöstes av att en lokal svart aktivist gripits (han anklagades senare för utpressning), drog en folkmassa ner statyn av Heg från dess sockel och vräkte ner den i en närliggande sjö. Även om statyn senare bärgades fick den betydande skador och huvudet saknas fortfarande. Orden ”Black is beautiful” sprayades på den skadade sockeln.

De slog dessutom en demokratisk delstatssenator i ansiktet.

Samma natt rev demonstranter även ner en enastående staty som hyllade kvinnors politiska framsteg i Wisconsin, känd som ”Framåt”, delstatens motto. De slog dessutom en demokratisk delstatssenator i ansiktet

Det är välkänt att förstörelsen av Hegstatyn ägde rum i samband med att aktivister, nationellt och internationellt, försökte avlägsna monument och statyer som de ansåg vara kulturellt reaktionära eller otillräckligt progressiva i rasfrågor. Några av dessa ansträngningar är berömliga och förtjänar att lyckas; andra är ogrundade, ohistoriska och förtjänar att misslyckas. Och det bör vara en självklarhet i ett liberalt demokratiskt samhälle att den rätta vägen, för att få bort föråldrade historiska monument, är att övertyga människor om sakens rättmätighet och att det sedan hålls en omröstning i frågan.

Unga brottslingar

Det är inte förvånande att de första personerna som anklagades för att ha förstört statyn av Heg var unga män med allvarlig brottslig verksamhet i bagaget, inklusive stöld och inbrott. Föremålet för den första polisanmälan – en man som filmades när han lämnade passagerarsätet i den SUV som drog statyn från dess sockel – hade deltagit i plundringen av en guldsmedsaffär så sent som månaden innan. Mycket tyder på att dessa unga män utnyttjade de politiska omständigheterna för att skapa kaos.

Jag vill uppmuntra de lokala myndigheterna i Wisconsin att återställa Hegstatyn som en symbolisk gest mot rasism.

Faktum är att statyerna av Heg och Forward var tillägnade två av de mest ädla, progressiva politiska motiv man kan tänka sig. Överste Hegs och andras heroiska uppoffringar har möjliggjort att vi kan bygga en bättre framtid. Högt upp på listan över insatser som människor kan göra för att bidra till att det skapas rättvisa och jämlikhet står att bevara och hedra dessa statyer. Det är därför inte överraskande att norrmännen var förbryllade över det hela. I ett påfallande diplomatiskt uttalande sa borgmästaren i Lier, Gunn Cecilie Ringdal, till Verdens Gang: ”Jag vill uppmuntra de lokala myndigheterna i Wisconsin att återställa Hegstatyn som en symbolisk gest mot rasism.”

Vissa av de protesterande menade i efterhand att vandaliseringen var ett ”strategiskt” drag för att visa på en utbredd orättvisa, medan andra hävdade att med tanke på den bestående ojämlikheten i Wisconsin mellan människor av olika ras, var statyerna ett uttryck för hyckleri. Bådadera är absurda förklaringar till vad som ägde rum.

Väckte protester

Vandaliseringen av Hegstatyn blev omgående ett ämne för laddad debatt i Wisconsin och hetsiga diskussioner nationellt. Bland människor som motsatt sig ödeläggelsen fanns ättlingar till dem som ingick i Skandinaviska regementet, och deras uttalanden var särskilt gripande. De existerar, de är väl medvetna om sitt ursprung och de kommer ihåg. En arvinge till överste Heg skrev från delstaten Washington, där det finns en betydande befolkning med rötter i Norden, och krävde att statyn skulle återställas. Ett barnbarns barn till soldaten Halvor Brenden, en norsk invandrare som tjänstgjorde under överste Heg, beskrev statyn som ”av stor betydelse för mig.”

Att vissa vänsterpolitiker motsatte sig det som hände är lovvärt, men sammantaget var dessa röster mycket svaga.

Att vissa vänsterpolitiker motsatte sig det som hände är lovvärt, men sammantaget var dessa röster mycket svaga. Faktum är att många progressiva uppmuntrade förstörelsen. Ett exempel är Nada Elmikashfi, stabschef hos demokraten Francesca Hong i Wisconsins delstatsförsamling. Den 24 juni twittrade hon uttrycksfullt, Fuck your statues. Den mångårige borgmästaren i Madison, demokraten Paul Soglin, beskrev det politiska klimatet i staden som ”mycket farligt” och fördömde vänsteraktivisters försök att ursäkta våldet.

Konservativa utnyttjade utan att blinka dessa motsättningar. De var tacksamma att kunna använda frågan som en kil, till fördel för den egna politiken. I Wisconsin kritiserade de kraftfullt – och med rätta – vandalerna för laglöshet och okunnighet om historien. De försökte också koppla samman dem med Demokraterna. Faktum är att vanligtvis föraktar unga till vänster traditionella demokrater – deras primitiva hat mot liberaler överskuggas bara av deras motvilja mot republikaner. Det var dock lätt för högern att blunda för detta. Demokraterna vände sig ju helt logiskt till unga demonstranter i allmänhet för att få deras stöd och försökte kanalisera deras fullt legitima missnöje. Detta gjorde demokraterna till ett lätt byte för högern, även om Biden förklarat att han var emot att strypa finansieringen till polisväsendet.

Vandalismen blir politik

Under tiden började Donald Trump och hans anhängare att agera. I ett nationaldagstal vid Mount Rushmore hävdade presidenten att den senaste vandaliseringen av amerikanska historiska monument – inklusive, insinuerade han, de som hyllar Konfederationen – var ett bevis för att amerikanska liberaler hatar sitt eget land.

En staty som nyligen revs ner i våldsamma protester av allierade till Joe Biden som vill dra in på finansieringen av polisen.

Andrew Hitt, ordförande för republikanerna i Wisconsin, upprepade denna uppfattning den 24 augusti i ett landsomfattande tv-tal från det republikanska partiets primärvalskonvent. När han utlovade att Wisconsins delegater skulle stödja Trump beskrev han delstaten som ”en ädel stat som med en staty på Capitol Square [i Madison] hedrade en invandraröverste som gav sitt liv för att avskaffa slaveriet. En staty som nyligen revs ner i våldsamma protester av allierade till Joe Biden som vill dra in på finansieringen av polisen (defund the police)”.

Detta uttalande var tänkt att appellera till en bred grupp av väljare, utan hänsyn tagen till deras ursprung. Ändå mottogs den republikanska kommentaren utan tvekan med särskild uppmärksamhet i en rad olika etniska grupper runt om i USA. Grupper som är mycket medvetna om sin bakgrund och historia.

Republikanerna förstärkte sina ord med handlingar. Som svar på ett presidentdekret tillhandahöll National endowment for the humanities nödfinansiering för restaurering av statyer som skadats under protesterna.

Kanske kan parollen från kontorsvaruföretaget Staples bäst fånga kontentan av de ovan beskrivna skickliga republikanska manövrarna: ”det var enkelt”. (“that was easy)

Demokraterna kan inte slå sig till ro

En av de mest märkbara aspekterna av valet 2020 är att även om Joe Biden och Kamala Harris förde det demokratiska partiet till Vita huset – vilket det finns anledning att fira – gjorde de inte så bra ifrån sig som man rimligen kunde ha förväntat sig: i många av de 3 000 kommunerna (counties) vann Trump till och med terräng jämfört med valet 2016.

Mellan 2016 och 2020 tillkom det 222 fler nya Trump-väljare jämfört med nya Biden-väljare.

I Wisconsin som helhet vann Trump 2016 över Hillary Clinton med en marginal på 21 748 röster. 2020 slog Biden Trump med 20 575. Det senare var en stor seger – Biden tog presidentmakten från republikanerna – men marginalen var allt för liten för att demokraterna ska kunna slå sig till ro. Dessutom vann Trump 2016 i Racine County, där Hans Christian Heg hade slagit sig ner, med en marginal på 4 040 röster. 2020 vann han över Biden med 4 321 fler röster. Med andra ord, mellan 2016 och 2020 tillkom det 222 fler nya Trump-väljare jämfört med nya Biden-väljare.

I delstaten Wisconsin förlorade Trump totalt sett, men vann samtidigt terräng. Biden vann dock ännu mer terräng eftersom färre röstade på oberoende kandidater som Gary Johnson, Jill Stein och Evan McMullin. 2016 slog Trump Clinton 47,2% mot 46,5% (1 404 284 till 1 382 536); han förlorade mot Biden med 48,83% mot 49,45% (1 610 151 till 1 630 716).

Ömsom subtilt, ömsom …

Än mer talande är att det gick dåligt för de många demokrater som i valet 2020 kandiderade till Representanthuset. Minst åtta demokrater förlorade sina mandat och partiet kan tappa samtliga 27 distrikt som New York Times har identifierat som ”tossup”, det vill säga där marginalerna är små och endera sidan kan vinna.

Ett av dessa val hölls i sjunde distriktet i västra Minnesota. Ett valdistrikt som 2016 visserligen röstade för Trump men som sedan 1991 röstat fram demokraten Collin Peterson, ordförande för Representanthusets jordbrukskommitté. 2020 förlorade Peterson stort till republikanen Michelle Fischbach: 39,9% mot 53,4% (6,7% av rösterna gick till kandidater som ville legalisera marijuana). En tv-sänd debatt mellan kandidaterna visar klart hur Peterson gick som katten kring het gröt i frågan om polisvåld, rasojämlikhet och upploppen. I motsats till Fischbachs mycket tydliga och övertygande syn i dessa frågor (se 34:00-38:50).

Att hänvisa till allmän säkerhet var avgörande för republikanerna i många distrikt där det vägde jämnt mellan partierna.

Att hänvisa till allmän trygghet var avgörande för republikanerna i många distrikt där det vägde jämnt mellan partierna – särskilt i Mellanvästern. Några av referenserna till frågan var subtila, som den här (se 0:12) och den här (se 0:20). Medan andra var otvetydiga. Exempelvis denna fasansfulla men effektiva in-your-face-annons för republikanen Peter Meijr, som ställde upp mot demokraten Hillary Scholten. ”holten] hjälper liberaler att väcka åtal mot polisväsendet,” säger speakerrösten i videon. ”Det är så Hillary Scholten valt att försörja sig – att hjälpa människor att undkomma lagen.” Meijr vann över Scholten med 53% mot 47%.

Många skäl till misslyckandet

Det finns många skäl till demokraternas misslyckanden. Vissa är helt och hållet lokala och har att göra med kandidaternas styrkor och svagheter. Djupare och mer allmängiltiga skäl är det engagemang och de åsikter som väljare på landsbygden och arbetarklassen har, särskilt vita. Dessa har allt mer dragits mot republikanerna, eftersom demokrater på olika sätt under de senaste decennierna låtit påskina att Demokraterna är till för den välutbildade övre medelklassen, med en politik som fokuserar på städerna samt frågan om särbehandling på grund av hudfärg.

Denna positionering kommer att hemsöka Demokraterna i deras ansträngningar att styra landet under kommande år, särskilt eftersom allt fler latino- och asiatisk-amerikaner av olika skäl drar åt höger. Elektorskollegiet innebär att vi demokrater inte bara behöver vinna i New York, Los Angeles, Chicago och Atlanta utan även i Wisconsin, Arizona och västra Pennsylvania.

Splittringen mellan stad och land har ytterligare fördjupats i och med att vänsterpolitiker i dag sällan inser att nationell tillhörighet måste grundas i en kultur av gemensamma uppoffringar. Detta är inte enbart en fråga för USA – även om den format vårt förvirrade och svaga svar på vandaliseringen av Hegstatyn och andra hyllningar till verkliga människors ideal och prestationer. Som jag argumenterade för två år sedan, vid en föreläsning om Trumpism, påverkar denna fråga liberaler i hela världen. Sedan slutet av andra världskriget har liberaler stegvis överlåtit till konservativa att tolka den i högsta grad mänskliga grunden för lokal tillhörighet och vår historia.

Redan prenumerant?    
Du har läst en olåst
artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.
  • Alla artiklar
  • Alla poddar
  • Kvartals app
  • Reklamfritt

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?  
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.