Hederskulturen är något mycket vidare än det som ofta diskuteras: könsstympning, begränsande av kvinnans livsutrymme, barnäktenskap, tvångsgiften. Den är ett omfattande etiskt system med egen juridik, skriver Per Brinkemo som ser likheter mellan situationen i Jordanien och det som nu sker i Sverige. Det här är den första av två artiklar om hederskultur.

Problemet med debatten om hederskultur i Sverige var att man i början förnekade att det fanns hedersnormer. Därefter, när väl hederskulturen erkändes, att islam pekades ut som ende boven i dramat och ytterligare: att enbart en aspekt av kulturen lyftes – kvinnans begränsade sexualitet, kontrollen över henne och den starka kyskhetsnormen.

För att bli begriplig måste hederskulturen förstås i sin fulla kontext. Den är ett helt system designat bortom den statliga byråkratin. Den är byggd på kollektivistiska grunder, med egen juridik och syn på sexualitet, könsroller, individ och familj.

Hederskulturen har sitt ursprung i levnadsförhållanden som för den statsmarinerade nutidssvensken, uppväxt med skyddande myndigheter och en individuell frihet som är unik både i ett historiskt och internationellt perspektiv, är svåra att greppa.

Den uppstod bland grupperingar som var helt hänvisade till sig själva i kampen för överlevnad. Någon statsmakt fanns inte, inga kodifierade lagar, ingen rättsstat och än mindre socialförsäkringssystem.

Det fanns ingen tredje part att ringa – polis – när brott begåtts och det fanns inga skyddsnät organiserat via en större gemenskap än den egna gruppens. 

Den starkaste och mest brutala hederskulturen står att finna i samhällen med rötter i beduinsamhällen

En moske vid skyskrapor i Förenade Arabemiraten Bild: TT/Hermis

Det fanns ingen nationalstat

Den starkaste och mest brutala hederskulturen står att finna i samhällen med rötter i beduinsamhällen. Jag besökte nyligen ett sådant land: Jordanien. Ett land som framstår som ett med regionen i övrigt jämfört stabilt och på många sätt modernt samhälle. För 100 år sen, när fröet till nationalstaten Jordanien såddes, var så gott som hela befolkningen uppdelad i olika stammar eller klaner som livnärde sig på boskap, kameler och getter som de vallade i ett kargt stenökenlandskap i jakt på vatten och bete. Som beduin var man utan skydd och behövde de sina för att försvara sig eftersom de olika stammarna ofta konkurrerade och det var vanligt att man stal boskap från varandra. I denna miljö har befolkningen utvecklat olika system för att hantera konflikter med konkurrerande grupperingar. Det är system som står att finna, inte bara i Jordanien men i länder som Irak, Syrien, Palestina, Libyen och så vidare. Det går förvisso även att finna exempel på klanvälde och hederskultur i andra delar av världen – från Kina till Skottland. Men samhällen med rötter i beduinkulturen är ovanligt kraftiga träd i hedersskogen. Visst finns det lokala skillnader även i Mellanöstern, men systemet är påfallande likt i sin grundstruktur.

När den jordanska staten bildades påskyndades en folkomflyttning inom landets gränser. Genom statliga program förmåddes beduinerna att flytta till byar och städer, inte sällan genom tvång. Dessa stammar som varit suveräna i förhållande till andra grupperingar skulle nu förenas under en gemensam och övergripande paraplyorganisation – nationalstaten. De som varit undersåtar under en avlägsen sultan i Istanbul eller kolonialherrar i London och Paris skulle nu bli medborgare. Konkurrerande grupper skulle omformas till ett ”vi” under en statlig lag, ett kungahus och lagstiftande parlament.

Men det arv som var internaliserat hos befolkningen, skulle det visa sig, kunde inte i ett nu suddas ut. 

Beduiner i Israel. Bild: AFP.

I den statslösa kontexten har avsaknaden av stat inte inneburit, vilket är lätt att tro, laglöshet.

Klanen skapar ordning

Tillhörighet till en stat bygger på medborgarskap. Tidigare hade den jordanska befolkningen varit hänvisad till den grupp man fötts in i där blodsband varit det gemensamma kittet. Denna gemenskap har genom historien utgjorts av en stam som bryts ner i mindre enheter – klaner – och i en ännu mindre enhet: hamulaha. Denna den minsta enheten består av en familj på ibland ett par hundra individer medan hela stammen kan bestå av hundratusentals eller ännu fler människor. 

Hederskulturen som är sprungen ur sådana här släktkonstellationer är långt äldre än både islam, kristendom och judendom. Samtliga de tre monoteistiska världsreligionerna med rötter i Mellanöstern har försökt hantera hederskulturen eftersom alla tre siktat mot något bortanför klanen – en större gemenskap än den blodsbandsbaserade. Islam, det kan man nog hävda, är den av de tre religionerna som generellt klarat det minst bra, av olika skäl. Men klan finns fortfarande bland vissa kristna (ortodoxa) och små judiska grupperingar.

I den statslösa kontexten har avsaknaden av stat inte inneburit, vilket är lätt att tro, laglöshet. Genom historien har system växt fram som visserligen sällan är kodifierade, men som fortlevt genom muntlig tradition. Alternativet till staten och samhället har alltså varit familjestrukturer som fyller samma funktion som en stat men agerar utifrån andra principer än en rättsstat. De kan ge skydd, säkerhet, identitet och skipa rätt när brott begåtts. Man kan säga att varje gruppering är att betrakta som en suverän stat i konkurrens med andra suveräna stater.

För att förstå att hederskulturen är större än frågan om kvinnans sexuella reproduktion behöver man sätta sig in i några grundläggande arabiska begrepp –sharaf och ’ird.

Innan vi går in på dessa ord måste man förstå det övergripande begreppet – asabiyya.

Klanmöte på en strand i Oman. Bild: TT.

Gruppen först

Asabiyya beskriver en gemenskap som är extremt stark, fundamentet, själva kittet inom klanen. Det är en social kod som varje medlem socialiseras in i från födseln. Det handlar om att man omöjligt kan överleva i en karg och ogästvänlig öken utan total lojalitet med sin grupp. För att veta vilka som tillhör den egna gruppen lär man sig tidigt tradera namnen på sina förfäder många generationer bakåt i tiden. 

När västerlänningar ska översätta asabiyya till begriplighet använder man ordet solidaritet. Men i en västlig kontext är solidaritet något en människa kan välja att visa, vilket det inte är i klankontext. Asabiyyas djupare förklaring beskrivs bäst genom det beduinska talesättet: ”Stöd din broder oavsett om han är förtryckt eller en förtryckare.”[1] Det är en solidaritet som inte är förhandlingsbar. Det måste till för att man som grupp ska överleva. 

Det är samma princip som praktiseras i maffiastrukturer. Vetskap om att en maffialedare inte skyr några medel inger rädsla, och rädsla föder respekt. 

Tillbaka till hedersbegreppen med början i det mest nämnda men mest missförstådda – sharaf.

Sharaf är starkt kopplat till asabiyya-begreppet. Det betyder heder. Men ordet heder i en svensk kontext blir helt obegripligt. Heder är för oss att agera enligt de normer som gäller, som att vara en ”hedersam människa”. Det är bättre att översätta sharaf med socialt anseende eller rykte. Men det blir ändå diffust och svårbegripligt. Framför allt eftersom västerlänningen inte förstår vad det innebär att vara så djupt hopkopplad med en grupp människor – en klan. Att stå upp för sin heder är att agera för sin grupps bästa. Det gör man i en statsfrånvarande miljö genom att å ena sidan vara hård och inte vika ner sig. Å andra sidan, beroende på situation, visa värme och gästfrihet mot främlingen (något som ses som en dygd).

En persons agerande, oavsett vad det gäller, spiller över på resten av gruppen. Om en person från en gruppering utsatts för någon form av oförrätt, måste denne i avsaknad av rättsstat, agera kraftfullt. Professorn i psykologi, den välkände Steven Pinker, menar att det mänskliga våldet har minskat genom historien och att det till stora delar kan förklaras av den moderna statens framväxande våldsmonopol. I samhällen där den som blir hotad eller angripen bokstavligen inte kan ringa polisen måste man göra en dygd av nödvändigheten och bete sig som att man inte behöver någon polis. Med andra ord: ta varje tänkbar förolämpning och varje hot på djupaste allvar. Var redo att slå tillbaka i förväg och se till att behandlas med respekt. Att i avsaknad av polis och andra skyddande myndigheter öppna upp för ett rykte om sig som vek är att signalera att man är ett lovligt byte för konkurrerande grupper. Det kan leda till katastrof för hela den grupp man tillhör. Man måste med kraft visa att man besitter heder/anseende/rykte/ och om den kränks, återupprätta den. Antingen genom hämnd, eller genom förhandling som följer ett givet regelsystem. Den som saknar förmåga att agera kommer snart att bli föraktad: man tappar ansiktet – sin heder och sitt rykte. Det är samma princip som praktiseras i maffiastrukturer. Vetskap om att en maffialedare inte skyr några medel inger rädsla, och rädsla föder respekt. 

Förhandlingskultur

Klanjuridiken i Mellanöstern bygger på en rad arabiska begrepp, bland annat sulha som betyder freds- eller försoningsförhandling. Sulha är ett sätt att stävja en riskerad eskalerande konflikt mellan två familjer eller klaner och återupprätta hedern som har kränkts. En sulha ska helst äga rum så snart ett brott har begåtts, annars riskeras ändlösa hämndaktioner. Betrodda äldste, jaha, förhandlar med varandra om skadestånd till exempel vid en bilolycka. Vid allvarligare brott som mord måste blodspengar, diya, betalas. Om de båda parterna inte lyckas komma överens i förhandlingar har den målsägande klanen rätt till blodshämnd. Det betyder att de har ”rätt” att ta mördarens liv eller dennes bror, kusin eller någon annan släkting eftersom mordet inte ses som individens handling utan gruppens. 

Ofta kopplas en tredje part in, en medlare, waseet (eller en förlikningsman, hakam). En medlare är en mycket betrodd man, ofta en shejk som de båda parterna i konflikten gemensamt väljer ut.[2] Inom klanjuridiken läggs inte fokus på straff och individuell skuld som i vår straffrätt, det är mer en fråga om en försoningsteknik som syftar till att återställa jämvikten, balansen och att läka relationen två grupper emellan, genom kompensation.

Vid mycket allvarliga brott praktiseras något som kallas jalwa. Det innebär att en hel släkt vars ena medlem begått ett allvarligt brott tvingas flytta geografiskt tills förhandlingar, sulha, ägt rum och man kommit överens om kompensation. Allt för att inte riskera hämndaktioner. Denna tradition praktiseras också i det moderna Jordanien, vilket får stora konsekvenser på en rad områden. Om en medlem begått ett brott tvingas en hel klan lämna sina arbeten, och barn tas ur skolan under en tid, hur länge beror på brottets karaktär. De får då söka skydd långt från de människor som kan tänkas ta ut blodshämnd. Detta är något som den jordanska staten försöker komma tillrätta med, utan att helt lyckas. Man har bland annat försökt minimera tiden för ”flykten” och begränsa antalet människor som måste flytta.[3]

En beduin studerar koranen i Sahara. Bild: TT/DPA

Skillnaderna mellan klansamhällets rättskipningssystem och det religiösa rättssystemet sharia är flera, inte minst genom att sharia har individens ansvar i fokus, alltså individuella straff. Samtidigt uppmuntrar profeten Muhammed troende att praktisera sulha och säger att denna försoningsteknik är viktigare än både fasta, bön och välgörenhet.[4] Detta faktum kan sannolikt ses som en av förklaringarna till att islam haft mindre framgång i kampen mot hederskultur än judendomen och kristendomen eftersom sulha förstärker och understödjer de kollektivistiska strukturerna. 

Det ovan skissade är den ena delen i hedersbegreppet. 

Ensidigt fokus på kvinnans sexualitet

Den andra delen av hederskulturen är ’ird som är kopplad till kvinnans sexuella reproduktion och mest, för att inte säga ensidigt, diskuterad i västerländsk kontext. I ett samhälle präglat av heder, anses ’ird som ”mer viktigt än livet självt”.[5] Det handlar i grund och botten om att kvinnan i en sådan här miljö ses som extremt viktig för upprätthållandet av blodslinjerna inom klanen. ’Ird anbefaller oskuld för den ogifta och att den gifta förblir trogen sin man. Det är alltså en fråga om att hålla blodslinjerna intakta och om en kvinna agerar självsvåldigt och har okontrollerat sex riskeras blodslinjer att brytas. Inte bara mannen utan hela släkten måste veta att det barn som föds kan föras in i blodslinjerna. Annars krackelerar systemet. 

Ett sätt att tvätta kvinnan ren är att hon gifter sig med den man hon har haft sex med, oavsett om akten skett frivilligt eller varit en våldtäkt, eller också genom att ”ta bort smutsen” från klanen genom att döda henne.

I en sådan här kontext förlorar mannen sin heder om han inte har kontroll över kvinnan. Det är alltså inte kvinnan som tappar i anseende. Det är kvinnan som orsakar att klanens anseende i allmänhet och mannens (maken, pappan eller andra närstående) i synnerhet, försvagas. Kvinnan är, som tankesmedjan Wana-institutet skriver, ”på ett symboliskt vis ett kärl för mannens heder, sharaf, och hennes agerande påverkar och reflekterar hela hennes familj och klan.”[6]Om en kvinna förlorar sin ’ird kan den bara återställas genom att hennes närmaste manliga släktingar agerar, vilket uttrycks i det beduinska talesättet: ”Smutsiga kvinnor kan bara tvättas rena av sin familj.”[7] Ett sätt att tvätta kvinnan ren är att hon gifter sig med den man hon har haft sex med, oavsett om akten skett frivilligt eller varit en våldtäkt, eller också genom att ”ta bort smutsen” från klanen genom att döda henne. I Jordanien rapporteras i genomsnitt 20 till 25 hedersmord om året. 

 

Klanvälde under modern yta

Vi kan nu konstatera att hedersbegreppet är långt större än en fråga om kyskhetsideal. Hederskulturen är ett etiskt system framväxt och format i en statslös kontext bland beduiner. Då infinner sig nästa fråga: praktiseras det här bland före detta beduiner? Bland människor som i dag är bofasta och inte sällan är högutbildade och som lever sina liv i byar och mindre och större städer? 

En av dem som svarar på frågan är jordaniern Ghazi bin Muhammed. Han skriver om hur utbölingen oftast bara ser ytan i Jordanien, men att de grundläggande strukturerna från beduinsamhället förblivit intakta – om än osynliga för västerlänningen. Ghazi bin Muhammed är inte vem som helst. Han är professor i psykologi och prins av Jordanien, en del av kungahuset, från banu hashim-stammen. Han skriver i boken ”The Tribes of Jordan – in the beginning of the twenty-first century” om utlänningen som inte förmår se igenom ytan av nationalism och jordansk patriotism. Alla jordanier, oavsett om de är kristna, druser eller muslimer, nomader eller bofasta, tillhör en klan. De bär med sig medvetenheten om sin klantillhörighet och kan aktivera den, inte minst i kritiska situationer. Han konstaterar: ”klansamhället och dess etik lever fortfarande i Jordanien.”

Bild: JanErik Henriksson/TT

Vad kan Sverige lära av Jordanien?

Detta faktum kommer bland annat till uttryck genom Jordaniens tre juridiska system som interagerar på olika sätt, genom sharia (islamiska domstolar), statliga domstolar och klanjuridiska konfliktlösningsmetoder där de senare tenderar att trumfa eller åtminstone vävas in i de två första. Om detta skriver den svenska ambassaden i Amman: 

”Jordanien är ett klanbaserat land där rättskipning för individen är en kollektiv angelägenhet. Konflikter mellan individer riskerar att eskalera och bli våldsamma klankonflikter. Våld förekommer även mot jordanska myndigheter i fall där rättskipning upplevts vara orättvis eller kränkande mot klanen. Jordanska myndigheter stänger vid behov av vägar och områden där protester blir våldsamma…”[8]

Frågan är nu vad som händer när människor från kollektivistiska strukturer kommer till ett land som Sverige med stark stat och ideal om individuellt självförverkligande? Om det kommer min nästa text här i Kvartal att handla. 

Jag kommer att lyfta de nya fenomen vi allt oftare ser i Sverige: hotfulla situationer på akutmottagningar, masslagsmål, tillskyndande släktingar på skolor efter slagsmål mellan elever, kränkt heder och våld mot rättsstaten.  

Vad kan Sverige lära av Jordanien?

Noter

[1] G bin Muhammed, The tribes of Jordan: At the beginning of the Twenty first Century, sid 22. https://documentcloud.adobe.com/link/track?uri=urn%3Aaaid%3Ascds%3AUS%3Af35505aa-3d3e-4e5d-ab82-ac2280f6adc8

[2] En shejk är en betydande person, till exempel huvudmannen för en släkt eller stam eller en framstående islamisk lärare (Källa: ne.se)

[3] http://www.jordantimes.com/news/local/eviction-entire-clan-murder-suspect-outrageous-violation-human-rights’

[4] A Al-Ramahi, ‘Sulh: A Crucial Part of Islamic Arbitration’ (2008) 12/2008 LSE Law, Society and Economy Working Papers 10. For more, see A Othman, ”And amicable settlement is best’: Sulh and dispute resolution in Islamic law’ (2007) 21(1) Arab Law Quarterly 64

[5] A Furr and M al-Serhan, ”Tibal Customary law in Jordan” (2008), South Carolina Journal of International law and business, sid 17, 19

[6] Wana Institute, ”Tribal Dispute Resolution and Womens’s access to Justice in Jordan”, (2015), sid 11

[7] A Furr and M al-Serhan, ”Tribal Customary law in Jordan” (2008), Sout Carolina Journal of International law and business, sid 29

[8] https://www.swedenabroad.se/sv/om-utlandet-för-svenska-medborgare/jordanien/reseinformation/ambassadens-reseinformation