Hånet som tystar debatten om antidepp

Han ser inga problem med det nuvarande diagnostiska systemets låga validitet, det vill säga att den psykiatriska diagnostiken fortfarande inte alls är lika tillförlitlig som den inom flertalet kroppsliga sjukdomar och skador. Han verkar inte heller se något problem med att svenska Läkemedelsverket finansieras av läkemedelsindustrin till 70 procent.² Eller med att systematiskt avfärda alla som inte delar hans åsikter.

Han vet även att hans anekdoter om människor som blivit hjälpta av SSRI (selektiva serotoninåterupptagshämmare) kan matchas av rapporter om människor som säger att de fått livet tillbaka när de slutat ta SSRI. Eller fått självmordsimpulser för första gången när de börjat medicinera.

Det är helt enkelt inte sant att det råder vetenskaplig konsensus om SSRI:s effekter.
Det känns omoget att fastna i en meningslös dikotomisering om huruvida SSRI är säkra eller harmlösa, i stället för att försöka förstå hur de här preparaten fungerar och vilka som ska ha dem och vilka som inte ska ha dem. När åtta procent av våra tonårsflickor förskrivs preparat som dämpar känslor, även de som behövs för att man ska ha utbyte av sex, så behövs en offentlig debatt.

Till sist är det tröttsamt och ledsamt att bemötas med unkna härskartekniker. Ridå./Åsa Nilsonne .

Dencker & Mattila: Pseudovetenskaplig argumentation

I december publicerade Kvartal vår artikel Hur myndigheter och media formar våra föreställningar om psykiskt lidande. Vi skrev att svensk media inte rapporterat om en internationellt uppmärksammad studie om serotonin och depression. Författarna till studien avlivar en seglivad myt om att låga serotoninnivåer leder till depression. Vi menar att den myten är destruktiv och att det därför är synd att nyheten om studien inte nått svenska mediekonsumenter. Det finns en fara i föreställningen om att depression främst är en sjukdom som ska behandlas med läkemedel, även om medicinering ibland är motiverad. Hållbara alternativ existerar nämligen, både vad gäller förståelse och behandling.³

Vår artikel föranledde psykiatern, professorn och ledamoten av den Kungliga Vetenskapsakademien, Markus Heilig, att skriva ett osande svar i Kvartal. Hans artikel Faktaresistent kritik mot antidepressiva innehöll en del rena påhitt⁴ Ingressen till hans text inleds med orden ”Faktaresistens med potential att döda”. Artikeln avslutas med budskapet att det rimliga är att ”be psykologen Dencker att lämna in sin legitimation”.

Heiligs budskap i artikeln är att det länge varit känt att låga serotoninnivåer inte leder till depression och att det därför inte är konstigt att studien vi skrev om togs emot med en gäspning i Sverige. Han menar att det inte förändrar den etablerade synen på de antidepressiva läkemedlens fördelar.

Det har redan publicerats två artiklar som problematiserar Heiligs replik här på Kvartal. Båda dessa svar förstärker vår bild av att det kanske är Heilig själv som är faktaresistent. Först ut var Johan Bengtsson (psykiater och forskare på Uppsala Universitet). Han beskrev i artikeln Psykofarmakologins uppgång och fall ingående hur läkemedelsindustrin korrumperat forskning om mediciner och att effekterna inte är så imponerande som Heilig påstår.

Den medicinska psykiatrins försvarare påminner förvånansvärt ofta om företrädare för pseudovetenskap.

Nästa artikel skrevs av Åsa Nilsonne (psykiater och professor emeritus på Karolinska Institutet). Hon riktade blicken mot Heiligs märkliga och tunna urval av vetenskapliga artiklar, hon beskrev allvarliga biverkningar och att SSRI:s effekt delvis beror på avtrubbning. Nilsonne påminner även om att antidepressiva läkemedel används av tio procent av Sveriges befolkning. Är det bara, som Heilig tycks mena, en rent medicinsk fråga?

Kort efter dessa repliker kom Heilig med ett svar (Kvartal 10/2) till Bengtsson och Nilsonne där Heilig stod fast vid sina ståndpunkter utan att så mycket nytt tillkom. Eftersom innehållet i Heiligs text redan dissekerats av Bengtsson och Nilsonne kan vi i vårt svar nöja oss med att stanna till vid Heiligs debatteknik.

Ett av budskapen i vår inledande text i Kvartal var att den medicinska psykiatrins försvarare förvånansvärt ofta påminner om företrädare för pseudovetenskap. I båda sina artiklar lägger Heilig till exempel vikt vid anekdoter och sin egen självupplevelse. Det är en retorik som han knappast skulle tillåta sina meningsmotståndare. Likt pseudovetenskapens företrädare anstränger han sig inte heller för att bemöta sakargument i sitt svar till Nilsonne. För Heilig räcker det att hänvisa till ”expertinstanser” och ”myndigheter” för att stänga dörren till fortsatt samtal.

Ett annat budskap i vår inledande text är att det kan vara svårt att offentligt lyfta kritik mot psykiatrins praktik. Kritiker blir ofta förlöjligade. Heilig hade inte kunnat illustrera det här bättre om han så haft det som sitt enda syfte. Han skriver att vi är faktaresistenta, menar att vi står för ”kvacksalveri” och “tyckandebaserad” behandling och att han skulle skratta om det inte vore så ledsamt.

Det framstår som ännu ett exempel på hur en företrädare för den traditionella medicinska psykiatrin försöker skrämma kritiker till tystnad snarare än att lyfta fram goda argument med bas i en trovärdig vetenskap./Markus Dencker och Lasse Mattila.

Bengtsson: Artiklarna har breddat diskussionen

Jag tror att de som har läst Kvartals serie “Det Antidepressiva Sverige” har fått en bredare bild av antidepressiva läkemedel och deras användning än vad officiella riktlinjer kan erbjuda. Frågan behöver diskuteras i olika forum eftersom den angår så många svenskar i alla åldrar, samt för att den handlar om så mycket mer än behandlingens tekniska natur.

Man behöver inte särskilt lång tid inom akademin för att bli varse de problem med den akademiska forskningens oberoende, incitament och struktur som Heilig glädjande nog lyfter fram.⁵

Jag delar även Heiligs åsikt om att utbildningsinsatser inom diagnostik är essentiella. Förmodligen kan även allmänläkare lära psykiatrin någonting eftersom det är de som träffar majoriteten av de svåravgränsade fallen som vi främst har diskuterat här.

Både biologisering (övertro på biologiska förklaringsmodeller) och psykologisering (övertro på psykologiska förklaringsmodeller) kan innebära risker. Ett sätt att minska riskerna kan vara att betrakta alla sjukdomar och tillstånd utifrån olika perspektiv⁶: biologiska, psykologiska och sociala. Studien som Heilig nämner om att depression skulle leda till “hjärnskador” bygger på statistiska samband på gruppnivå och är alltså ingenting som man har kunnat identifiera i enskilda patienter. Det är inte ens belagt att det man har mätt i studien kan definieras som en “skada”. Att hänvisa till en sådan studie visar hur biologisering kan oroa människor i onödan. Särskilt när just denna studie varit föremål för extra kritik på både statistiska och logiska grunder.⁷ Den utgör snarare ett exempel på den typ av forskning som Heilig med rätta kritiserar./Johan Bengtsson.

Samtliga artiklar i debatten kan läsas här: https://kvartal.se/det-antidepressiva-sverige/