Sociala nätverk och kontakter blir allt viktigare. Samtidigt som privat och offentligt flyter samman, skriver Louise Brown. Hon förklarar att vi måste undvika sociala kokonger baserade på kollektivt gillande (och rädsla för ogillande). Något som kan leda till organisatorisk korruption

”Säg mig vem du umgås med, så ska jag säga dig vem du är”, lyder det gamla ordspråket. Enligt den brittiska tidningen The Guardian avgörs vd-löner i mångt och mycket av storleken på deras sociala nätverk1. Toppchefernas ersättningspaket i amerikanska och brittiska ledande bolag reflekterar status mer än kompetens. Ju fler välbetalda kontakter, desto större chans att själv nå löneligans högsta höjder.

En livsstilsskribent i Svenska Dagbladet (SvD) filosoferade häromåret att syftet med Facebook väl ändå är att visa omvärlden sin privata kollektion av kontakter. Att ”namedroppa” är varmt att rekommendera och bryter inte mot Jantelagen. Även svenska arbetsgivare sätter social kompetens högt på önskelistan. Det blir allt vanligare att man köper medlemskap i affärsnätverk som öppnar dörren till nya kunder, arbetsgivare eller samarbetspartner.

Att bygga personligt varumärke

När karriär och arbetsliv är beroende av goda relationer i personliga nätverk behöver vi gillas. Vi undviker konflikt.

Förmågan att hålla sig väl med rätt kontakter bildar vårt sociala kapital, en tillgång som i nuvarande utveckling tenderar väga tyngre än andra kvaliteter. Det sociala kapitalet speglar det personliga varumärket och skapar förutsättningar för karriär och försörjning. Det växlas in i ett slags egen virtuell valuta, ett mått på den personliga aktiekursen som låter sig synas i olika sociala medier. De flesta av oss jagar likt bekräftelsepundare ”gilla”-klick med kanske det enda syftet att just att stärka detta personliga kapital. Vi bygger relationer för att få sociala vinster.

Vad händer när våra arbetsliv allt mer handlar om att ständigt gillas, av alla?

Det blir allt vanligare att chefer handplockas genom personliga nätverk.

I en granskning från 2013 visar SvD att vartannat utannonserat statligt chefsjobb går till någon som inte sökt tjänsten. Det blir allt vanligare att chefer handplockas genom personliga nätverk. 2007-2009 tillsattes 34 procent av tjänsterna av någon som formellt inte ansökt. 2011-2013 var samma siffra 53 procent.2 Tjänster utannonseras i växande grad som formalia, inte som funktion.

Som hela havet stormar

Styrelsekarusellerna och chefstombolan i många namnkunniga svenska myndigheter och storbolag kan verka roande vid en första anblick. När penningtvättsskandalen i Swedbank briserade, pekade både utländska och svenska medier på de nära banden mellan bankernas toppskikt och finansinspektionens högsta chefer. Det handlade om skiften mellan olika befattningar, under årens lopp, som bäst kan liknas vid hela havet stormar med skillnaden att ingen stol togs bort. För att låna ett anglifierat uttryck, så utgör kärnan i finansbranschen cementerade relationer.

I en annan del av näringslivet växer gigekonomin. Arbetsmarknadens förhållanden förändras när fler skaffar sitt levebröd som frilans eller engageras på projektbasis, där ersättning sker per uppdrag eller ”gig”. Få har undgått de mopedburna matleverantörerna i pastellfärgade jackor som numera utgör en naturlig del i stadsbilden. Det handlar om utkörning på ackord till extremt låg ersättning. Men det kan också handla om mer sofistikerade arbeten, såsom konsultuppdrag inom allt från IT till hållbarhet. Det är en osäker inkomstsituation, starkt avhängig av personliga rekommendationer som i sig reflekterar individens sociala kapital.

Oro och nepotism

I Brottsförebyggande Rådets rapport ”Tystnadskulturer – en studie om tystnad mot rättsväsendet”3, publicerad i höstas, beskrivs elva mekanismer som driver tystnad i svenska organisationer, däribland oro för dåligt rykte och skadat varumärke samt lojalitet eller samhörighet med en gärningsperson. Tendensen minskar utrymmet att ta upp oegentligheter och reducerar därmed både transparens och integritet.

Fyra av tio lärare uppger att de har straffats efter att ha framfört kritik mot verksamheten.

Skolvärlden4 rapporterade i december att fyra av tio lärare uppger att de har straffats efter att ha framfört kritik mot verksamheten. Strax dessförinnan publicerades Byggchefsbarometern 20195, som gav en jämförbar bild. Fyra av tio chefer kan inte anmäla misstankar om korruption utan att riskera problem för egen del.

Ett beteende som uppfattas vara i strid med den egna gemenskapens intressen, där individuella chefers eller en hel grupps renommé står på spel, kan få förödande konsekvenser. Ett sådant beteende är visselblåsning. Visselblåsare är personer som slår larm om oegentligheter – allt från korruption till sexuella trakasserier. Utfallet av kända fall, exemplifierat av Danske Bank och Transportstyrelsen, visar tyvärr att modet att slå larm förknippas med karriärmässigt självskadebeteende.

Integritetsmässig dimma? 

Men vad betyder det om organisationer i allt högre grad består av likasinnade med liten tolerans för friktion? Det vi måste undvika är att processen resulterar i sociala kokonger baserade på kollektivt gillande (och rädsla för ogillande), vilket i sig leder till organisatorisk korruption.

Kommer vi som individer i 2000-talets arbetsmarknadsmässiga Darwinism medvetet eller omedvetet välja att kasta den moraliska kompassen överbord om vi riskerar att vårt personliga varumärke devalveras? Om den betraktelsen har bäring, är vi då på väg rakt in i en integritetsmässig dimma? 

New York-baserade Dr. Alexander Stein är utbildad psykoanalytiker, expert på mänskligt beslutsfattande och verksam som rådgivare inom ledarskap, kultur och etisk styrning med syftet att hitta och hantera bedrägeri- och korruptionsrisker. Stein bekräftar att osäkra arbetsförhållanden med korta uppdrag gör det mindre sannolikt att man känner tillhörighet till en organisation. Den kulturella identiteten försvagas.

Han ställer retoriskt frågan: ”Om en vd vill skapa en gig-baserad organisation utan egna anställda, hur kan det bli en värdebaserad verksamhet med integritet?”  Å andra sidan, som tillfälligt inhyrd, i kontrast till en fast anställd, har man då inte mindre att förlora på att ta upp en oegentlighet?

Vill ständigt gillas!

Det finns en skillnad mellan position och struktur, mellan den mopedburna matleverantörens gig och konsulten vars fortsatta inkomst är avhängig om hen gillas av uppdragsgivaren. Det finns alltid ett kognitivt rättfärdigande, ett reptilbeteende som gör att vi människor trots personlig integritet definitivt kan agera oetiskt, förklarar Stein. Man biter inte den hand som föder en. Stein menar att det skapas ett slags Newtonsk rörelse – när det väl börjat rulla är det väldigt svårt att ändra riktning. Den moraliska kompassen ger fel utslag, negativt utslag. Kanske är människan mindre etisk i flock? Tendensen att stanna i sin bekvämlighetszon ökar. Samtidigt, om vi strävar efter grupptillhörighet och bekräftelse, vilar kollektivet i sig på allt bräckligare grund.

Vi vet inte om tystnadskulturer förekommer mer nu än förr. Vad vi kan härleda är att vi påverkas av sociala medier och påtagligt att vi ständigt vill gillas.

Peter Dahlgren, forskare i mediepsykologi vid Göteborgs universitet talar om tribala flockbeteenden där kommunikation i forum på nätet kan leda till organiserade attacker på en oliktänkande person. Ett företag kan skaka av sig en skandal, men ett krossat personligt varumärke är svårare att rädda. I sociala medier flyter det privata och offentliga samman. Gränserna mellan privat- och yrkesliv grumlas. Det man gör privat riskerar att påverka jobbmöjligheter. Därför får vi passa oss väldigt noga för vad vi skriver och idka självcensur, säger Dahlgren, och hänvisar till sin egen värld och undersökningar som gjorts inom akademin där 35 procent säger att det råder tystnadskultur.6

Tribalt beteende även med ny teknik

”Vi människor är sociala djur. Vi är mer benägna att leta efter fel i sådant vi inte tycker om.”

Dahlgren framhåller att konflikter gärna uppstår när alla är på samma plats på nätet och att det blir ett normaltillstånd. Vill man undvika konflikt så ligger självcensur nära, särskilt om det vi kommunicerar får konsekvenser i ett bredare perspektiv. Såsom chansen att få eller mista jobb.

”Vi människor är sociala djur. Vi är mer benägna att leta efter fel i sådant vi inte tycker om,” säger Dahlgren. Han kallar denna krigiska ådra hos oss för motiverad skepticism. Vi är mer skeptiska mot en utomståendes argument, än mot den egna gruppens.

Ju mer skillnaderna mellan människor utjämnas, desto viktigare blir andra värden, såsom personlig status. När alla av vikt för oss personligen är på samma plattform och har samma tillgång till information innebär det att man kan kritiseras för allt man skrivit under alla år på Twitter eller Facebook. Samtidigt som vår kommunikation blir synlig i den publika sfären bedriver vi självcensur när det finns en personlig vinning eller risk.

Grundfenomenet är detsamma som för tusen år sedan. Tribala beteenden försvinner inte bara för att vi har ny teknik. Det är bara uttryckssättet som är annorlunda nu. När det finns separata utrymmen virtuellt, för att alliera sig med likatänkande, förstärker detta den tribala sammanslutningen och ställs mot oliktänkande. Vi stöter bort de som är utanför den egna flocken.

Sociala medier och jobbet

Economist rapporterar (27 februari 2020) att arbetsgivare blir alltmer oroliga över vad deras personal säger privat, och hänvisar till fall i USA och England där avsked skett på mer eller mindre oklara grunder efter att medarbetare uttryckt politiska sympatier. Medan arbetsgivare menar att friheten att yttra vissa åsikter bör begränsas för att skapa inkluderande arbetsplatser där ingen känner sig utsatt, är numera ett av tio avsked i Nederländerna relaterat till sociala medier.7

Ett bonanza för kränkthetskonsulterna, skanderar kritikerna.

2021 införs ett nytt EU-direktiv varmed organisationer med fler än 50 medarbetare måste ha visselblåsarsystem. Uppvigling till angiveri eller ett bonanza för kränkthetskonsulterna, skanderar kritikerna. En hygienfaktor och en möjlighet att, i en tid då personlig integritet blir allt mindre absolut, skapa bättre förutsättningar för bibehållen transparens, menar andra. Helt klart är att vi som vuxna individer, i det sociala medielandskapet och med osäkrare arbetsförhållanden, verkligen behöver tänka mer än en gång när fingret nästa gång flyger över gilla-knappen.

Noter