Georgiens balansakt mellan öst och väst

Bakgrunden till protesterna är ett lagförslag som kan tvinga organisationer som mottar utländsk finansiering att registrera sig som ”utländska agenter”. De som protesterar anser att lagen påminner om en rysk lag från 2012 som används mot oliktänkande.

Ukrainska flaggor

Eftersom min fru är nere och arbetar på Sveriges ambassad i Tbilisi en tid passar jag på att åka dit för att hälsa på. Och prata med några som vet mer om vad som pågår i det lilla bergslandet, som har en levnadsstandard i nivå med Kina, Mexiko och Nordmakedonien. Georgien kan även skryta med att ha antagit kristendomen som statsreligion på 300-talet (som andra land i världen, efter Armenien), och fortfarande har kyrkan en viktig roll.

Förutom alla ukrainska flaggor på gatorna slås jag av hur goda kunskaperna i engelska verkar vara, framförallt bland de yngre. En tysk affärsman som arbetat länge i landet ger en mycket positiv bild av förändring; IT-kompetensen är hög, administrationen effektiv och framstegen är tydliga, berättar han.

Men närheten till kriget är påtaglig. Det är många ryssar här. En kvinna säger att hon avskyr att höra ryska röster på gatorna och på marknaden. Hon gillar varken Ryssland eller ryssar – även om många av dem har flytt Putins välde. Och så sent som 2008 utkämpades ett kort krig mellan Ryssland och Georgien.

Mellan 1 000 och 2 000 georgier slåss i den ukrainska försvarsmakten.

Jag har bokat möte med Shota Utiashvili, som är senior fellow vid Rondeli foundation, en georgisk stiftelse för strategiska och internationella studier. Han tar emot i canvasbyxor, munkjacka och med ett stort leende. Han pratar bra engelska. Jag möts först av en ung kvinna som bjuder på kaffe och erbjuder en cigarett. Hon frågar om jag kör podd eller youtube. Jag är old school – jag skriver, förklarar jag.

Förlorar Ukraina står Georgien på tur

Shota Utiashvili har bland annat en bakgrund som journalist och som tjänsteman vid inrikesministeriet. Han har arbetat som analytiker i internationella relationer i över 15 år och har en examen från Harvard.

Han talar snabbt och utförligt om läget i landet.

– Vi känner att detta även är vårt krig, säger han. Vi stödjer Ukraina. Det handlar såväl om moral som pragmatism. Förlorar Ukraina står Georgien på tur.

En stor majoritet, kanske runt 80 procent av befolkningen, stödjer Ukrainas sak, påpekar han.

– Vi har även förlorat minst 38 georgier som har stupat i kriget, säger han. Det är mer än något annat lands förlustsiffror, förutom Ukrainas och Rysslands.

Det handlar om frivilliga som strider på Ukrainas sida. Mellan 1 000 och 2 000 georgier slåss i den ukrainska försvarsmakten. Vissa har satt upp en egen georgisk legion, andra har anslutit sig direkt till den ukrainska armén.

Innan jag åkte talade jag med Stefan Ingvarsson som är analytiker vid Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet. Det är han som tipsat om the Rondeli foundation. Han förklarade att läget är oroligt och att mycket är i snabb förändring i landet. Läget är så spänt att han inte vet om georgiska experter är beredda att tala öppet med en journalist från väst.

Det visar sig inte vara något problem. Shota Utiashvili ställer gärna upp med namn och bild, och han är frispråkig.

– Folket stoppade regeringens försök att passera en röd linje, säger han om protesterna häromveckan. Styret har på lång sikt blivit mer och mer auktoritärt. Det styrande partiet Georgiska drömmen är mer intresserat av att behålla makten än något annat. Utvecklingen påminner om den i Ungern.

– Ekvationen är svårlöst, fortsätter han. Det är svårt att vara autokrat och bli medlem i EU. Så vi måste välja. Nästa val är hösten 2024.

Två grupper av ryssar

Jag frågar om de många ryssar som har kommit till Georgien. Enligt Shota Utiashvili har ungefär 1,5 miljoner anlänt sedan krigsutbrottet, men den stora merparten har sedan rest vidare till andra länder. Men minst 100 000 ryssar är kvar i Georgien, vilket är mycket i ett land med färre än 4 miljoner invånare.

Det handlar om två vågor – dels de som kom direkt efter krigsutbrottet som är en rätt blandad grupp. Och dels en våg av unga män som inte ville bli inkallade i höstas.

Många menar att ryssarna driver upp priserna, framför allt på bostäder – men även på annat.

Allt hänger på vad som sker i Ukraina…

– Folk är rädda, säger Shota Utiashvili. Vi har sett ryska stridsvagnar i vårt land och vi är rädda för ett nytt krig. Det var visserligen ett kort krig, men ryssarna håller de områden de tog då.

Shota Utiashvili berättar utförligt om kravallerna, om de stora folkmassorna av unga människor som protesterade. Det handlade om timmar av gatuslagsmål under flera kvällar i rad. Det slutade med att parlamentet, tillfälligt, backade.

– Men det finns en spänning kvar. Vi vet inte vart den ska ta vägen bara. Men med ett krig i närheten vill alla vara försiktiga. Regeringen verkar vilja förhala frågan, när det blir sommar blir det för hett här för att folk ska orka protestera.

Jag frågar hur kyrkan ställer sig. Religiositeten är stark i Georgien.

– Kyrkan är ett problem. Den har starka kopplingar till Ryssland, framför att de äldre inom kyrkan, men det är också de äldre som bestämmer där.

Jag undrar vad han tänker om kriget som är så nära och påtagligt.

– En stor rysk offensiv har varit på gång under våren. Men de verkar inte uppnå så särskilt mycket. Ryssarna kan förlänga kriget och de kan terrorisera ukrainarna. Men några större genombrott – nej.

Framtiden för Georgien är osäker.

– Allt hänger på vad som sker i Ukraina, säger Shota Utiashvili. Och på sikt kommer en ny järnridå att dela världen. Georgien måste till varje pris hamna på rätt sida av denna ridå.

Kommer det att ske?

– Tja, de stora protesterna nyligen tyder nog på det.

Varnar för auktoritär utveckling

Hans Gunnar Adén var svensk ambassadör i Georgien åren 2006 till 2009. Sedan fick han foten av Carl Bildt då deras syn på den kaukasiska republikens utveckling divergerade. Hans Gunnar Adén är numera bosatt i Tbilisi på deltid och vi ses över en kopp kaffe på den behagliga och ljumma innergården på hotell Stamba vid Tbilisis huvudgata.

Hans Gunnar Adén är en mycket vänlig men även bestämd man. Han har en bakgrund både som munk och som medarbetare i Östekonomiska byrån (som var en del av den svenska underrättelsetjänsten, och som även var knuten till IB). Han hamnade där efter värnplikten som han gjorde på tolkskolan tillsammans med bland andra Horace Engdahl.

Idag varnar även han för en närmast ungersk utveckling med ett allt mer auktoritärt styre.

– Vissa menar att det är Putin som drar i trådarna, men personligen tror jag inte det, säger han. Men det ledande partiet Georgiska drömmen går i allt mer populistisk riktning.

Liksom flera andra påpekar han att befolkningen i stort är för Europa, EU och Nato, och att de vill se sig som en del av väst.

Den ryska närvaron i Georgien har djupa rötter.

Redan 2009 – ett år efter det senaste kriget mot Ryssland – var Georgien tydlig med vad man ansåg om grannlandets ledare i ordleken i sitt mellobidrag ”We don’t wanna put in”. Men om, eller när, landet kan vara medlem i EU och Nato är det förstås ingen som kan sia om idag. Inte med ett storkrig närheten och med det oförutsägbara Ryssland som granne.

Hans Gunnar Adén ser dock inte något krigshot i närtid, men påpekar att Georgiska drömmen nu anklagar oppositionen för att dra in landet i krig igen.

Den ryska närvaron i Georgien har djupa rötter. År 1801 inkorporerades landet i det ryska imperiet. År 1918, under oredan efter den ryska revolutionen, utropade Georgien självständighet. Den varade bara ett par år. Sedan invaderade Röda armén landet som blev en delrepublik inom Sovjetunionen. Den mest kände georgiern är tveklöst fortfarande Josef Stalin. Våren 1991 lämnade landet Sovjetunionen och förklarade sig självständigt.

Relationen till Ryssland är komplex. Efter självständigheten har den präglats av ständiga problem. Ingenstans i det forna Sovjetunionen var konflikterna fler och det ryska agerandet mer destruktivt än i Georgien. Det skriver Diana Janse, som var Sveriges ambassadör i Georgien 2010–2014 i Georgiens snåriga väg västerut (Världspolitikens dagsfrågor 2015).¹

Många av ryssarna i Georgien är dock skeptiska till Putin. Hans Gunnar Adén har sett en ny rysk flagga hänga på en balkong i staden där det röda fältet i flaggan har bytts ut mot ett vitt fält. De oppositionella ryssarna menar att den röda färgen både symboliserar kommunism och det blod som nu spills i Ukraina.

Cyklisk politik

Journalisten Anna-Lena Laurén har i sin reportagebok I bergen finns inga herrar (Söderströms 2009) karaktäriserat den georgiska politiska kulturen som cyklisk: ”De politiska ledarna kan visserligen avsättas, men mönstret tenderar upprepa sig – en person sveps till makten framburen av folket, lovar förbättringar men lyckas inte lägga band på sina auktoritära tendenser, vilket leder till att han störtas och hela processen upprepar sig.”

Ändå var Anna-Lena Laurén optimist beträffande Georgien när hon skrev detta för över ett decennium sedan. Detta eftersom ”Georgien visar att det också i Kaukasien går att skapa ett samhälle där människor tänker fritt och där myndigheterna inte stoppar offentliga medel i egna fickor”.²

Vi åker intill en bergskam som markerar gränsen till utbrytarregionen Sydossetien.

Transparency international har tidigare påpekat att Georgien har varit bäst i världen på att bekämpa korruption. På senare år har dock utvecklingen stagnerat något. Men landet är ändå mindre korrumperat än sina grannländer Turkiet, Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland. Georgien har även en kustremsa mot Svarta havet. Landets yta är 15 procent av Sveriges, men rymmer ändå två utbrytarregioner, Abchazien och Sydossetien som hålls av ryska trupper.

Allt sammantaget finns det många spänningar i Georgien. Spänningar som kan släppa, eller som kan utlösa en smäll eller något värre. Den 9 april ska det bli nya manifestationer i Tbilisi.

– Det kan bli stökigt, säger Hans Gunnar Adén.

Blågula klippor

Min fru och jag avslutar helgen med att åka Georgian military road som går genom de nästan 5 000 meter höga bergen mellan Tbilisi och Nordossetiens huvudstad Vladikavkaz i Ryssland. Vägen går genom den slingrande dalgång som sedan antiken förenat stäpperna norr om Svarta och Kaspiska haven med Mellanöstern – nu går den mellan Georgien och Ryssland. Efter drygt tio mil och 1 000 meters stigning blir det serpentinvägar. Vi åker intill en bergskam som markerar gränsen till utbrytarregionen Sydossetien.

Bergen är hisnande, och längs med vägen står hundratals eller kanske tusentals lastbilar parkerade. De är på väg mot Ryssland. Många har armeniska nummerplåtar. Längre fram är bergspasset stängt på grund av snöfall, så de väntar alla på blidväder.

Ett par mil före den ryska gränsen finns en skidanläggning – Gudauri – som vi stannar vid. Vi hyr slalomskidor för en spottstyver och tar en kabinbana upp över bergskammen. Det är fin skidåkning med makalös utsikt.

Men när vi åker allra högst upp med liften hajar jag till. Till och med på en klippa strax nedanför en av topparna en bit över 3 000 meter över havet har någon sprejat en ukrainsk flagga med blågula färger.