Efter kraftig kritik från ett antal studenter fråntogs han uppdraget som ledare för kursmomentet ”Externatet” på psykologutbildningen i Lund. En roll som organisationspsykologen Johan Grant hade haft i åtta år. Enligt hans egen uppfattning blev han borttagen som lärare utan att få någon annan motivering än att ledningen inte tyckte att det ”kändes bra” att ha honom kvar. Fallet Johan Grant är inte det första där akademiska lärare har drabbats av hårda konsekvenser efter studentprotester. Är detta ett uttryck för att ängsliga universitetsledningar låter sig styras av politiskt motiverade studenter? Eller tvärtom, ett tecken på att maktfullkomliga universitetslärare inte längre kommer undan med oacceptabla beteenden?