Frankrikes Trump är mer Houellebecq än de Gaulle

Den tidigare högerkrönikören har fortfarande inte meddelat sin kandidatur till presidentvalet i april nästa år. Ändå placeras han av flera opinionsinstitut i valets andra omgång. Han har kallats ”en fransk Donald Trump”, och kanske är hatkärleken mellan franska medier och Zemmour till och med starkare än den var mellan Trump och den amerikanska pressen. Zemmours uttalanden om islam och svarta och deras, vad han kallar, pågående kolonialisering av västvärlden, som enligt en opinionsundersökning oroar 67 procent av fransmännen,² passar väl in i dagens medielogik.

De progressiva mumiernas Paris

Zemmour framstår som en karaktär direkt hämtad från Michel Houellebecqcs romaner, en i mängden av på sin omvärld och samtid besvikna (manliga) karaktärer. Med en skillnad, hos Zemmour är inbördeskriget redan här.

Problembeskrivningen delar de. Det som började med individualism och ekonomisk och sexuell frigörelse i spåren av -68 och fortsatte med EU-fördraget i Maastricht -92 har lett till manlighetens och den franska civilisationens död.

De hatar den för dem obegripliga alliansen mellan kulturvänstern och den globala finansvärlden, de ogillar journalister och Paris som uttryck och hemvist för ”dessa döende progressiva mumier som torkat ut rent sociologiskt men förskansat sig i mediefästningar varifrån de slänger ut sina förbannelser om tidens ondska”.

Han föraktar det Qatarägda parisiska fotbollslaget med spelare och supportrar från hela världen.

Framför dem faller Frankrike isär. Hos Houellebecq syns förfallet på bortglömda regionaltåg där skitigt avloppsvatten flyter runt i vagnarna. Hos Zemmour i hans främmande känsla inför sitt hemland; han föraktar det Qatarägda parisiska fotbollslaget med spelare och supportrar från hela världen; han drömmer sig tillbaka till en tid när alla ville vara Napoleon, och i sin barndoms förort³ ser han ”färre vita än på gatorna i Bamako” (Malis huvudstad).

Islamofobi oui!

Kärnan hos Zemmour är nationalism och islamkritik. I likhet med Houellebecq ser han världen och säger att den är sjuk, egentligen utan att erbjuda något botemedel. Det är mycket begärt av en författare. Men hos någon som skulle kunna bli Frankrikes president bör väljare kräva en mer omfattande kur än förslag på utvisning av kriminella invandrare och förbud mot muslimska förnamn, serverade på syrlig teveprosa. Det som brukar kallas visionen om ett samhällsbygge, vilket förebilden, generalen och landsfadern de Gaulle i högsta grad hade.

Den hyperglobaliserade värld som Zemmour föraktar, och där Houellebecqs karaktärer känner sig främmande, har skänkt västvärlden fred men har också kostat.

Nationalism, noterar statsvetaren John Mearsheimer,⁴ är den starkaste politiska ideologin på planeten. Den liberala ordningen efter Kalla krigets slut, dess framhävande av internationella institutioner och dess smak för uppluckrade gränser har varit anabola steroider för nationalismens tillväxt.⁵

Den hyperglobaliserade värld som Zemmour föraktar, och där Houellebecqs karaktärer känner sig främmande, har skänkt västvärlden fred men har också kostat i form av förlorade jobb, ökade klyftor och en förlorad nationell självbild. Där passar Éric Zemmours berättelse in perfekt. Särskilt i Frankrike där stoltheten över den sekulära nationalismen ibland, även i städade rum, kan te sig militant.

Mer narr än landsfader?

 Även om jag håller för osannolikt att Zemmour, likt François i slutet av Underkastelse, kapitulerar och konverterar till islam kan jag inte skaka av mig känslan av att allt är ett spel. Missförstå mig inte. Jag betvivlar inte att islamhatet är äkta. Men hos Éric Zemmour, precis som hos Houellebecq, står provokationen över allt. Sedan Berlinmurens fall har han, liksom Houellebecq, försörjt sig på att reta komposthögarna ur ekologiska småpåvar, humorlösa journalister och en vänster som tar strid för positiv särbehandling, sänkta hastigheter i centrala Paris och laddstolpar i Montmartre. Det krävs mer än så för att gå i de Gaulles fotspår.