De aktuella fallen med politiker och expolitiker som har offentliga uppdrag samtidigt som de ingår i t ex en bolagsstyrelse visar att många inte har förstått vad som är huvudsaken. Precis som i fallet med Caesars hustru räcker det med blotta misstanken om en intressekonflikt. Det hjälper inte att de inte har påverkats av sidouppdragen – det drabbar förtroendet för det offentliga ändå, skriver Carl Lindstrand, advokat och civilekonom.

Under de senaste veckorna har flera fall av misstänkt jäv eller olämpliga sidouppdrag debatterats. Maria Wetterstrands bolagsengagemang och aktieinnehav reste frågor kring hennes utredning om grönt flygbränsle, och välavlönade styrelseuppdrag för EU-parlamentarikern Cecilia Wikström ansågs av många vara olämpliga. Försvaret från personer som anklagas för jäv eller dubbla lojaliteter går ofta ut på att de inte låtit sitt uppdrag påverkas av dessa förhållanden. Men då missar de något centralt i varför de kritiseras. Framför allt handlar det om hur denna information påverkar allmänhetens förtroende för institutioner som utredningsväsendet eller EU-parlamentet.

Not only must Justice be done; it must also be seen to be done” är ett ofta citerat uttalande ur ett centralt rättsfall från engelska High Court of Justice från 1924.[1] Uttalandet förkroppsligar tanken att blotta intrycket av att någon form av intressekonflikt kan ha förelegat är tillräckligt för att en dom eller ett fattat beslut kan klandras med framgång. Denna tankefigur om vikten av objektiv opartiskhet (att särskilja från subjektiv opartiskhet som snarare handlar om huruvida någon faktiskt låtit sig påverkas) är en viktig princip som är avsedd att upprätthålla allmänhetens förtroende för dömande instanser. Att principen kommit att bli särskilt väl utvecklad just inom domstolar och den juridiska sfären i övrigt är förstås ingen tillfällighet, eftersom frågan om hantering av intressekonflikter ställs på sin spets särskilt tydligt inom offentlig dömande eller förvaltande verksamhet (som domstolar och myndigheter typiskt sett ägnar sig åt) eller av lagen särskilt reglerad sysslomannaverksamhet eller privat tvistlösning (advokater och skiljedomare). För advokater torde det således vara standard inom de flesta jurisdiktioner att blotta risken för intressekonflikt utgör hinder för att åta sig ett uppdrag.[2]

Europadomstolen sätter hård praxis

Principen om objektiv opartiskhet kan särskilt illustreras av ett fall från Europadomstolen där frågan var om opartiskheten hos en österrikisk nämnd som bestod av inte mindre sju ledamöter, varav ordföranden var lagfaren domare.[3] Inte desto mindre fann domstolen att kravet på opartiskhet inte varit uppfyllt med hänsyn till att en av nämndledamöterna, som var tjänsteman vid den delstatsregering som uppträdde som part i förfarandet, befann sig i en underordnad position till en representant som förde delstatsregeringens talan i saken. Europadomstolen noterade härvid särskilt att representanten inte haft några möjligheter att ge ledamoten några instruktioner och att ingenting heller indikerat att någon påverkan faktiskt förekommit. Med andra ord saknades skäl att ifrågasätta ledamotens subjektiva opartiskhet. Icke desto mindre fann Europadomstolen att:

 

[w]here, as in the present case, a tribunal’s members include a person who is in a subordinate position, in terms of his duties and the organisation of his service, vis-à-vis one of the parties, litigants may entertain a legitimate doubt about that person’s independence. Such a situation seriously affects the confidence which the courts must inspire in a democratic society. [4]

 

Det är alltså tanken att offentliga institutioner måste vara höjda över alla misstankar som ytterst ligger till grund för principen om objektiv opartiskhet; en tanke som brukar uttryckas genom sentensen ”Caesars hustru måste vara höjd över alla misstankar” efter Julius Caesars beslut att skilja sig från sin andra hustru Pompeia på grund av den blotta misstanken om otrohet som riktats mot henne.

 

För svenskt vidkommande har principen om objektiv opartiskhet kommit till uttryck genom den generella regel i rättegångsbalken som säger att domare är jävig att handlägga mål ”om eljest särskild omständighet föreligger som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet”.[5] Notera således att det handlar om förtroendet till opartiskheten och inte huruvida domaren faktiskt brustit i opartiskheten vid utövandet av sitt ämbete.

Måste vara höjda över alla misstankar

Principen är som sagt tydligt knäsatt och väl formulerad på det juridiska området, men är lika relevant för andra områden inom offentlig verksamhet där allmänhetens förtroende för den offentliga institution eller det offentliga ämbete som det är fråga om är av betydelse – och det torde väl rimligen gälla de flesta statliga och kommunala institutioner, verksamheter och ämbeten. Det är alltså tanken att offentliga institutioner måste vara höjda över alla misstankar som ytterst ligger till grund för principen om objektiv opartiskhet; en tanke som brukar uttryckas genom sentensen ”Caesars hustru måste vara höjd över alla misstankar” efter Julius Caesars beslut att skilja sig från sin andra hustru Pompeia på grund av den blotta misstanken om otrohet som riktats mot henne. Tankefigurens centrala poäng är att förtroendet för ämbetet (inte för personen i sig) är så pass viktigt att man inte ens får försätta sig i en situation där det kan vara aktuellt att försvara sig med argument på temat att det måhända ser illa ut, men att allt de facto har gått rätt till.

 

Det finns i dagarna all anledning att erinra om denna, för förtroendet för det allmänna och dess institutioner, så viktiga princip. Detta inte minst med hänsyn till det utredningsuppdrag som regeringen tilldelade det före detta miljöpartistiska språkröret Maria Wetterstrand samtidigt som hon hade ägar- och styrelseengagemang i ett bolag vars verksamhet visat sig ha beröringspunkter med den materia som utredningen omfattade. Wetterstrands främsta försvar är, förvisso förståeligt nog, att hon förhållit sig saklig och objektiv i sitt utredningsuppdrag. På liknande sätt försvarar sig den liberala EU-parlamentarikern Cecilia Wikström mot den kritik som riktats mot att hon innehar vissa styrelseuppdrag parallellt med sin roll som parlamentariker, då hon menar att hon har kapacitet nog att hantera samtliga uppdrag och roller. Till sist ser vi ofta försvaret att man följt gällande regelverk, nu senast från den liberala riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl i anledning av den lägenhet hon hyrt av sin make och som hon tagit ut ersättning av det offentliga för. Återigen kan man förstå att enskilda som utsätts för allmänhetens misstankar om att ha utnyttjat sin offentliga ställning försöker freda sig på det sättet.  

Dömd till att vara ifrågasatt

Men nu är det en gång alltså så, som principerna om objektiv opartiskhet och Caesars hustru lär oss, att det inte handlar om huruvida det gått rätt till i det enskilda fallet med hänsyn till gällande regelverk. Det är heller inte fråga om vilka kvaliteter, vilka förtjänster eller vilken kapacitet den enskilde må besitta eller hur man faktiskt har skött sina arbetsuppgifter. Det handlar om förtroendet för institutionen, ämbetet och ytterst om det offentliga som sådant. Således må Wetterstrand ha producerat en utmärkt utredning, men omständigheterna kring den gör att den för evigt är dömd till att vara ifrågasatt. Ytterst och i förlängningen skadar episoden förtroendet för hela det svenska utredningsväsendet. På samma sätt kan agerandet från de två omnämnda parlamentarikerna mycket väl vara i enlighet med gällande regelverk, och de är måhända fullt kapabla att hantera sina uppdrag för det offentliga. Likväl är de omständigheter som uppmärksammats i media knappast ägnade att ingjuta förtroende hos allmänheten, vare sig för parlamentsledamöterna själva eller för de parlament i vilka de verkar.

 

Rekommendationen blir således att såväl de som tillsätter personer till offentliga ämbeten och tjänster eller nominerar kandidater till valbara platser för uppdrag som folkvalda som de som låter sig tillsättas eller nomineras till sådana ämbeten, tjänster eller uppdrag bör bli bättre på att ta till sig och begrunda principen om objektiv opartiskhet. I annat fall får de sistnämnda räkna med att gå samma öde till mötes som salig Pompeia, men framför allt är principen allt viktigare att upprätthålla i en tid då förtroendet för det offentliga sviktar.

Noter

[1] R v Sussex Justices, ex parte McCarthy ([1924] 1 KB 256, [1923] All ER Rep 233)

[2] Jfr t ex punkt 3.2 i Sveriges Advokatsamfunds Vägledande regler om god advokatsed, punkt 3.2.1 i Den Norske Advokatforenings Regler for god advokatskikk och punkt 3.2.1 i CCBE:s Code of Conduct for European Lawyers

[3] Sramek mot Österrike, dom den 22 oktober 1984, Appl. no. 8790/79, Series A 84, p. 39.

[4] Dom den 22 oktober 1984, Appl. no, 8790/79, Series A 84 , p. 26, 41.

[5] Rättegångsbalken 4 kap 13 § 10 p.