Den svenska strategin för att bekämpa covid-19 handlar om tillit, inte tvång. Men Folkhälsomyndighetens kombination av slappt språkbruk och en strategi som verkar tillåtande för höga dödstal är inte en bra grund för tillit, menar Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.

I en intervju publicerad i Svenska Dagbladets nätupplaga den 6 februari fick generaldirektören för Folkhälsomyndigheten (FHM), Johan Carlson, en fråga om hur han såg på skillnaden mellan Sverige och andra länder när det gällde hanteringen av personer som evakuerats från den coronadrabbade staden Wuhan i Kina. Andra länder isolerade dem, men Sverige lät sina hemvändare gå i frivillig karantän. Tog Sverige för lätt på coronaviruset? ”Nej”, svarade Carlson, ”vi hanterar detta som man bör bedriva smittskyddsarbete. Det bygger på tillit mellan myndigheter och befolkningen.” Men, undrade reportern, kan inte trovärdigheten för FHM skadas om viruset visar sig vara mer smittsamt än vad myndigheten tror? Carlson svarade: ”Får vi mot förmodan stor spridning skulle det undergräva förtroendet för myndigheten. Men där är vi inte. … Skulle vi ha fel får vi ta det då.”

Tillit beskriver en relation mellan två parter, i det här fallet mellan FHM och svenska folket. Ett antal månader in i den svenska erfarenheten av covid-19 med drygt 4000 döda blir det rimligt att fråga sig hur pass välgrundad denna tillit har varit. Har folket anledning att lita på FHM och har FHM anledning att lita på folket?

Flockinstinkt bakom det höga förtroendet för FHM

Ser man till läget i opinionen verkar FHM inte ha förlorat folkets tillit. Enligt en undersökning från Aftonbladet/Demoskop ökade tvärtom allmänhetens förtroende för FHM från 50 procent i mars till 71 procent i mitten av april – samtidigt som dödstalen exploderade. Men är medborgarnas tillit välgrundad? Eller är den bara ett uttryck för att flockinstinkten kommer före flockimmuniteten – det vill säga, att människor reflexmässigt sluter upp bakom sina myndigheter i tider av kris, oavsett om myndigheterna gör särskilt bra ifrån sig eller ej?

En välgrundad tillit kan inte vara ovillkorlig. Vi slutar vanligen att lita på aktiekommentatorer och vädersajter som alltför ofta har fel om framtiden. Detta borde någon gång bli ett problem för FHM, som inte har utmärkt sig för någon större träffsäkerhet i sina prognoser. I slutet av januari ansåg Anders Tegnell att ”sannolikheten är liten för att det ska dyka upp några fall med det nya viruset i Sverige” (SvD 25.1). I en annan intervju lade han till att ”dessutom är andelen som blir svårt sjuka relativt liten” (SVT 30.1). Inför sportlovet hävdade han att ”det är förnuftigt att människor inte avstår från att resa” och att ”i exempelvis Alperna och Sydeuropa finns det ingen spridning över huvud taget” (TT 8.2).

Sedan mitten av mars har vi sedan haft en utveckling där Sveriges dödstal har kommit att vida överstiga summan av dödstalen i övriga nordiska länder tillsammans, och där Sverige också har en högre andel av sin befolkning döda i covid-19.

Nu kan man säga (och FHM och Anders Tegnell säger det också) att i backspegeln ser allt annorlunda ut och att de påståenden man gjorde för flera månader sedan svarade mot vad man kunde veta då. Men det handlar inte bara om vad man visste, utan om vad man gjorde. Brist på kunskap i ett krisläge kan motivera två olika handlingslinjer. Den ena handlingslinjen säger: ”Vänta och se” och vill inte göra för mycket för snabbt. Den andra handlingslinjen säger: ”Vänta inte, i morgon kan det vara för sent”. Beroende på situationen kan båda handlingslinjerna vara försvarbara: ibland bör man avvakta med ett kirurgiskt ingrepp, ibland måste det ske omgående.

I våra nordiska grannländer valde man utifrån samma knappa information som vi hade i Sverige att i högre grad stänga ned samhällena och begränsa sociala kontakter. Sedan mitten av mars har vi sedan haft en utveckling där Sveriges dödstal har kommit att vida överstiga summan av dödstalen i övriga nordiska länder tillsammans, och där Sverige också har en högre andel av sin befolkning döda i covid-19.

Giesecke spekulerar i en sorts lagbunden utveckling 

Anders Tegnell menar att de i förhållande till grannländerna höga dödstalen i Sverige ska förklaras med två faktorer, nämligen ”vilken del av befolkningen som drabbas och var i epidemiutvecklingen som länderna befinner sig” (SvD 3.4). Men även om man räknar bort hälften av de svenska döda – Tegnell har sagt att 40 procent av dödsfallen i Stockholm utgjordes av personer på äldreboenden (SvD 28.4) – så är återstoden av dödsfallen fortfarande nästan dubbelt så många som i de övriga nordiska länderna tillsammans. Och när det gäller vilken fas i pandemin man befinner sig i är de nordiska länderna inte så långt ifrån varandra.

Våra höga dödstal förvandlades alltså från att vara ett tecken på misslyckad strategi till ett statistiskt kvalitetskriterium.

Norge hade sitt första dödsfall i covid-19 den 12 mars, dagen efter Sveriges första dödsfall. Danmark hade sitt första dödsfall den 14 mars, Finland den 20 mars. Om länderna därefter går isär borde detta rimligen ha något att göra med de olika strategier man valt.

Tegnell tänker sig kanske att alla länder måste gå igenom samma utveckling med samma andel smittade och döda och att länder med mer restriktiva åtgärder bara uppskjuter det oundvikliga. Denna linje förfäktas av Johan Giesecke, en av Tegnells företrädare som statsepidemiolog, som har hävdat att ”när vi räknar antalet dödsfall i varje land om ett år så kommer siffrorna vara ungefär desamma, oavsett vilka åtgärder som vidtagits” (SvD 6.5). Men då spekulerar man i en sorts lagbunden utveckling, opåverkbar av mänskligt handlande, som man faktiskt inte har något empiriskt stöd för. Det är också en inställning som motiverar resignation snarare än aktivitet, vilket i sig försämrar möjligheterna att bromsa smittspridningen.

Under resans gång kom Anders Tegnell på en ny förklaring till att vi har så höga dödstal, nämligen vår statistiska överlägsenhet: ”Det är Sverige och några länder till som kan det. Därmed kommer förmodligen vår dödsstatistik vara högre och bättre än något annat land skulle jag vilja påstå” (Expressen 5.4). Våra höga dödstal förvandlades alltså från att vara ett tecken på misslyckad strategi till ett statistiskt kvalitetskriterium. Men nu, då man endast sökte den blygsamma triumfen i att vara bättre på att räkna sina döda än andra, visade sig inte heller det stämma. När Tegnell hävdade att ungefär sextio människor om dagen dog i covid-19 i Sverige var den verkliga siffran nittio. Och när han den 5 april, då dödstalet uppgavs till 373, tillfrågades om antalet döda kunde vara så högt som 500, givet eftersläpningen i rapporteringen, så svarade han: ”Det har jag väldigt svårt att tro, jag tror att det handlar om ett tiotal hit eller dit”. I verkligheten visade det sig att 602 personer var döda vid denna tidpunkt (Sveriges Radio 24.4).

Hyfsat stabilt slappt språkbruk från Tegnell och Wallensten

Till FHM:s problem hör också det slappa språk som man använder sig av. Det har hetat att ”vi följer den lite mer flacka kurvan” (Läkartidningen 27.3), samtidigt som dödstalen var på väg uppåt. Det har sagts att Sverige har en ”hyfsat stabil trend” (Sydsvenskan 9.4). Vad betyder det? (Vad som verkligen hände efter denna prognos var att dödstalen gick i taket.) Tegnell den 1 maj: ”Långsiktigt så är trenden att vi lite sakta minskar trycket” (SvD 1.5). ”Lite sakta”? Anders Wallensten den 16 maj: ”Vi har valt en lite mer uthållig väg … och nu ser det ut att ge ganska stabilt utfall” (SvD 16.5). Vilket utfall? Ord som ”lite” och ”ganska” tänder varningslamporna för oprecis retorik. Kombinationen av slappt språkbruk och en strategi som verkar tillåtande för höga dödstal är inte en bra grund för tillit.

Det är relevant att ställa frågan om hur pass väl dessa medborgare har levt upp till myndigheternas förtroende.

Att FHM inte har svarat upp mot svenska folkets tillit är emellertid bara den ena delen av problemet. Vi måste också ta ställning till om svenska folket har svarat upp mot FHM:s tillit. Just därför att de svenska myndigheterna har överlämnat en betydande del av ansvaret för att kontrollera smittspridningen till medborgarna själva, så blir det relevant att ställa frågan om hur pass väl dessa medborgare har levt upp till myndigheternas förtroende. Bilder av fullpackade uteserveringar i större städer antyder att undvikandet av nära sociala kontakter inte har varit allmänt. En möjlig förklaring är att människor har inbillat sig att detta är en sjukdom som bara drabbar vissa riskgrupper och att de därför är skyddade om de är unga och i god fysisk form. Men några sådana garantier ges inte av coronaviruset. Även unga människor blir svårt sjuka och dör. Och de smittar andra, som kan vara än sämre rustade att klara av sjukdomen. Dödstalen i Sverige handlar inte enbart om bristande hygienrutiner i äldreomsorgen, utan också om den sorglösa attityd som många medborgare intagit till covid-19.

Bakom myndigheternas uttalade tillit till sina medborgare anas också en antiauktoritär ideologi som kommit att prägla Sverige under de senaste decennierna.

Att förlita sig enbart på folkets ansvarskänsla och solidaritet är inte riskfritt. I praktiken innebär det inte sällan att man utlämnar de skötsamma till de vårdslösas godtycke. Vad hjälper det dig om du tvättar händerna och nyser i armvecket, om det runt omkring dig finns ett antal individer som lugnt struntar i alla rekommendationer? Vad hjälper det med förbud mot ”allmänna sammankomster eller offentlig tillställning” med fler än 50 deltagare om det samtidigt är fritt fram för människor att spontant komma samman i hundratal och till exempel fylla upp en park eller en badstrand? (Studentfester och picknickar räknas inte som offentlig tillställning och omfattas därmed inte av regeln om maximalt 50 deltagare; i Skåne planerar man för ”coronavakter” på stränderna i sommar, men någon befogenhet att skingra solbadare som trängs med varandra har man inte (SVT 12.5).)

Bakom myndigheternas uttalade tillit till sina medborgare anas också en antiauktoritär ideologi som kommit att prägla Sverige under de senaste decennierna. Staten är hellre undfallande än befallande, mer inriktad på handlingsplaner än handling. Man ger hellre föreningsbidrag till radikala islamister än övervakar dem, man möter upploppsmakare i förorterna med ”dialogpoliser”, man har varit mer angelägen att inte inkräkta på någons integritet än att tillåta övervakningskameror i brottsdrabbade områden, och fokus har inte sällan varit större på att poliser uttalar sig nedsättande om ungdomar som kastar sten på dem än att stenkastarna ofta går fria från straff.

Detta synsätt dyker också upp i pandemihanteringen. På en pressträff den 27 mars noterade FHM:s generaldirektör Johan Carlson med avsmak hur det går till ”i många andra länder, där polisen måste springa ut på gatan och slå folk och tvinga in dom” (SvD 27.3). Det är inte så det har sett ut till exempel i Danmark, men man har använt sig av polis för att lösa upp spontana folksamlingar och i Finland använde man sig av militär för att spärra av Helsingforsområdet. Men i Sverige är man alltså obenägen att förhindra smittspridning med tvång och jämställer det med att slå medborgarna. Fler smittade och fler döda blir då det pris man får betala.

FHM vill hellre rättfärdiga än ompröva sina val

Så varken folkets tillit till FHM eller FHM:s tillit till folket förefaller helt välgrundad. Detta lär dock inte göra någon skillnad för den fortsatta myndighetsstrategin avseende covid-19. Man har troligen investerat för mycket prestige i de val man redan har gjort och kommer alltså att koncentrera sig på att i efterhand rättfärdiga dessa val snarare än att ompröva dem. Man saknar dessutom det politiska mod och den organisatoriska beredskap som krävs för att tillämpa strategier liknande dem i grannländerna.

Det kan dessutom vara för sent, givet den smittspridning vi redan har. Har man tur blåser viruset undan och de svenska dödstalen kommer att falla i glömska. En axelryckning – ”vi gjorde vad vi kunde” – och sedan går man vidare. Men de döda kommer inte tillbaka.