På första maj ska arbetarrörelsen gå i opposition mot samhällsproblemen. I år blir det både lättare och svårare än på mycket länge.

Första maj står för dörren. Runt om i landet sitter de röda rörelsernas agitatorer och lägger sista handen vid sina tal till onsdagens demonstrationer – helt i onödan, faktiskt.

Ett så gott som fulländat första maj-tal anpassat för 2019 finns ju redan. Se här bara:

De vägrar tala om konsekvenserna!

Men om man satsar på att sänka skatten för de som tjänar mest, då får man väl vara ärlig med att det blir mindre till vård, skola och omsorg! 

Om man fortsätter säga att alla vinster i välfärden är bra, då får man väl erkänna att det blir mindre pengar till barn och äldre, därför att ett riskkapitalbolag har väl aldrig tvekat om att ta ut så mycket vinst som möjligt!

Om man vill ha kvar Europas kanske mest oreglerade arbetskraftsinvandring, då får man ta ansvar för att människor utnyttjas, jobbar för slavlöner och lever i skuggsamhällen!

Om man vill göra det lättare att sparka folk, då får man väl stå för att man vill öka otryggheten på arbetsmarknaden.

Jag är så trött på det här! Min enkla önskan är: Tala ur skägget! Stå för konsekvenserna – eller byt politik!

Vilken skillnad ett år gör

Det här talet skulle Jonas Sjöstedt, eller någon i hans rörelse, kunna hålla. Säkert skulle de åtminstone skriva under på varje punkt.

Det enda problemet är att det kan bli vissa bekymmer med upphovsrätten. Vartenda ord är nämligen hämtat från det första maj-tal som Stefan Löfven (S) höll på Norra Bantorget 2018. Helheten är bara något kortad.

”De” i styckena ovan syftade då för tydlighets skull på Moderaterna.

Det är bara ett år sedan, men det var alltså innan Socialdemokraterna själva ingick överenskommelse om att 1) sänka skatten kraftigt för de högsta inkomsterna, 2) acceptera vinster i välfärden, 3) bevara de liberala reglerna för arbetskraftsinvandring och 4) göra det lättare att säga upp folk.

Varpå man avfärdade kritiken mot detta som ”en liten bubbla som åker omkring”.

Alla vi som finner nöje i att forska i den politiska närhistorien är förstås tacksamma för att talet fortfarande finns öppet och tillgängligt på Socialdemokraternas hemsida.

Ödesvalet utan val

Stefan Löfvens tal på Norra Bantorget fortsatte för övrigt med ödesmättade hänvisningar till det stundande valet:

Sverige är i ett avgörande läge. Moderaterna har ju berättat vad de vill göra.

Det blir återigen skattesänkningar för de som redan har mest, samtidigt som andra ska nöja sig med lägre löner, svagare välfärd och den större otrygghet som blir resultatet. /…/

SD vill att den som tjänar 100 000 i månaden, ska få 46 000 kronor i sänkt skatt om året! Storbolagens vinster i välfärden ska försvaras, men det ska bli lättare att sparka vanligt folk!

Så, se vad som står på spel! /…/

Ska vi använda vår ekonomiska styrka till att anställa fler sjuksköterskor och poliser, skapa en integration som håller ihop Sverige, och trygga ekonomin för våra äldre, eller ska vi sänka skatten för de som redan har mest?

Ska vi ha ett starkare eller svagare samhälle?

Ska den svenska modellen som vi känner den, utvecklas, eller avvecklas?

Svaret får väl sägas ha kommit nu. Den svenska modellen skulle avvecklas – utan M och SD! 

Fast det hade förstås blivit en sämre första maj-paroll. 

Dags att återuppfinna sig själv?

Med den här bakgrunden blir det faktiskt riktigt intressant att lyssna på hur det låter från de socialdemokratiska tribunerna i år. Redan partiets valanalys var inne på att partiet behöver hitta andra sätt att definiera skillnaden mellan sig själv och högern än den konflikt mellan skattesänkningar och välfärd som dominerat retoriken i decennier.

Det är ingen liten uppgift, i alla fall inte om man tänker sig något mer än den motsättning mellan ”stöd av SD” och ”inte SD” som dominerat vintern och våren.

Behovet av nya konfliktytor gäller förstås från båda håll, men nu är det alltså första maj. 

Det enda man vet säkert är att det talade ordet gäller – fram till att annat meddelas.