- Det finns flera olika sätt att minska skatten: genom laglig skatteplanering, olagligt skattefusk eller genom att påverka politiker att ändra beskattningen.
- Förmögna svenskar har betydligt större möjligheter att undvika beskattning än vanliga löntagare.
- Resultatet är ett skattesystem som i praktiken blir regressivt i den yttersta toppen. Detta har ytterligare förstärks sedan Sverige avskaffade förmögenhetsskatt, arvsskatt, gåvoskatt och stöpte om fastighetsskatten till fastighetsavgift.
- Svenskar har numera låg acceptans för skattefusk och att köpa tjänster svart. Men den folkliga skattemoralen varierar över tid och är motsägelsefull.
- Attityden till skattefusk tycks följa möjligheterna att undkomma skatt. När staten ändrar kontrollen – eller skatteuttaget – förändras också acceptansen för smitare.
”Vad fan får jag för pengarna?” Leif Östlings fråga blev omedelbart bevingade ord. Tillfället att ställa frågan var illa valt, men det är en legitim fråga som väljare ställer sig inför varje val, i synnerhet i Sverige där den huvudsakliga konfliktlinjen i politiken brukar handla om nivån på skatterna och den offentliga sektorns storlek. Partier som går till val på att höja skatter måste övertyga väljarna att de också får någonting för skatten de betalar. Annars kommer missnöjda väljare rösta på partier som förespråkar lägre skatter. Men förutom att verka för sänkta skatter politiskt, kan missnöjda skattebetalare – likt Leif Östling – sänka sin egen skattebörda genom att minska skatten man betalar på egen hand.
Det finns flera sätt att undkomma skatt. Lagliga vägar att minska skatten brukar benämnas skatteplanering. Olagliga sätt att undvika skatt kallas skattefusk. Däremellan finns en gråzon där agerandet kanske inte är olagligt, men kan bryta mot intentionen bakom lagstiftningen. Den moraliska gränsdragningen är kanske ännu otydligare än den juridiska, i alla fall är det lätt att få det intrycket från den offentliga debatten efter att Leif Östling svor i Sveriges Television.
En viktig anledning till att löntagare skattefuskar lite är helt enkelt att möjligheterna är små.
För vanliga löntagare är möjligheterna till skattefusk ganska begränsade. Skatten dras direkt från lönen och arbetsgivaren rapporterar inkomsten till Skatteverket. Likaså rapporteras avkastningen på finansiella tillgångar automatiskt. En viktig anledning till att löntagare skattefuskar lite är helt enkelt att möjligheterna är små. Skatteverket får inkomstuppgifter direkt från banker och arbetsgivare.
Skattefusket är betydligt mer utbrett för personer vars inkomster inte rapporteras av tredje part i samma utsträckning, till exempel egenföretagare. [1] De flesta löntagare har inte heller så stor förmögenhet att det är värt besväret att försöka undkomma skatt genom att flytta pengar utomlands. Den mest utbredda formen av skattefusk bland löntagare är förmodligen att köpa tjänster svart, men det är naturligtvis bara möjligt i den utsträckning man konsumerar sådana tjänster. När Skatteverket dristade sig till att uppskatta skattefelet år 2007 beräknades svartarbete utgöra ungefär hälften, 66 miljarder, av det totala skattefelet. [2]
Noter
[1] Henrik Kleven (2014), ”How Can Scandinavians Tax So Much?”, Journal of Economic Perspectives 28(4) 77-98.
[2] Skattefelskarta för Sverige, Rapport 2008:1, Skatteverket.
[3] Data från World Values Survey finns fritt tillgängliga på http://www.worldvaluessurvey.org.
[4] Katarina Nordblom (2017), ”Tax Morale and Policy Intervention”, Working Paper in Economics 711, Göteborgs Universitet.
[5] Annette Alstadsaeter, Niels Johannesson och Gabriel Zucman (2017), ”Tax Evasion and Inequality”. Tillgängligt för nedladdning på http://www.gabriel-zucman.eu.
[6] Henrik Hammar, Sverker C. Jagers och Katarina Nordblom (2005), ”Skatter och skattefusk”, i Sören Holmberg och Lennart Weibull (red), Lyckan kommer, lyckan går. SOM-rapport nr 36, Göteborg, Göteborgs universitet.
Fotnot
Robert Östling och Leif Östling är inte släkt med varandra.