Att den som tjänar mer ska betala högre skatt är en självklarhet i svensk politik. Sverige har världens högsta marginalskatt på arbete. Men för de allra rikaste med stora förmögenheter är skatten låg. Faktum är att vi har gjort det ganska billigt att vara riktigt förmögen. Vad är det som gör att personer som Ikeas Ingvar Kamprad, H&M:s Stefan Persson och nu senast Svensk Näringslivs förre ordförande Leif Östling kunnat betala en lägre andel skatt än andra? Om det skriver Robert Östling, docent i nationalekonomi.

Vad fan får jag för pengarna?” Leif Östlings fråga blev omedelbart bevingade ord. Tillfället att ställa frågan var illa valt, men det är en legitim fråga som väljare ställer sig inför varje val, i synnerhet i Sverige där den huvudsakliga konfliktlinjen i politiken brukar handla om nivån på skatterna och den offentliga sektorns storlek. Partier som går till val på att höja skatter måste övertyga väljarna att de också får någonting för skatten de betalar. Annars kommer missnöjda väljare rösta på partier som förespråkar lägre skatter. Men förutom att verka för sänkta skatter politiskt, kan missnöjda skattebetalare – likt Leif Östling – sänka sin egen skattebörda genom att minska skatten man betalar på egen hand.

Det finns flera sätt att undkomma skatt. Lagliga vägar att minska skatten brukar benämnas skatteplanering. Olagliga sätt att undvika skatt kallas skattefusk. Däremellan finns en gråzon där agerandet kanske inte är olagligt, men kan bryta mot intentionen bakom lagstiftningen. Den moraliska gränsdragningen är kanske ännu otydligare än den juridiska, i alla fall är det lätt att få det intrycket från den offentliga debatten efter att Leif Östling svor i Sveriges Television. 

“En viktig anledning till att löntagare skattefuskar lite är helt enkelt att möjligheterna är små”

För vanliga löntagare är möjligheterna till skattefusk ganska begränsade. Skatten dras direkt från lönen och arbetsgivaren rapporterar inkomsten till Skatteverket. Likaså rapporteras avkastningen på finansiella tillgångar automatiskt. En viktig anledning till att löntagare skattefuskar lite är helt enkelt att möjligheterna är små. Skatteverket får inkomstuppgifter direkt från banker och arbetsgivare.

Skattefusket är betydligt mer utbrett för personer vars inkomster inte rapporteras av tredje part i samma utsträckning, till exempel egenföretagare. [1] De flesta löntagare har inte heller så stor förmögenhet att det är värt besväret att försöka undkomma skatt genom att flytta pengar utomlands. Den mest utbredda formen av skattefusk bland löntagare är förmodligen att köpa tjänster svart, men det är naturligtvis bara möjligt i den utsträckning man konsumerar sådana tjänster. När Skatteverket dristade sig till att uppskatta skattefelet år 2007 beräknades svartarbete utgöra ungefär hälften, 66 miljarder, av det totala skattefelet. [2]

“Skatteplanering var något av en folksport på 1980-talet”

De allra flesta löntagare har numera inte heller så stora möjligheter att minska skatten genom skatteplanering. Kanske kan man hitta något extra avdrag att göra på deklarationen, eller se till att dela upp ett ROT-avdrag över årsskiftet om man överskrivit den årliga maxgränsen för avdraget. Men möjligheterna till skatteplanering har inte alltid varit så begränsade. Jag var bara ett barn och alldeles för upptagen av min Commodore 64 för att minnas, men jag har intrycket att skatteplanering var något av en folksport på 1980-talet. Skatterna var höga och skattesystemet var komplicerat. 

Redan på 1970-talet anklagades förre finansministern Gunnar Sträng för skatteplanering efter att ha köpt ett stenhus i Gamla Stan i Stockholm och gjort skatteavdrag för räntor och reparationer. Entreprenören Roger Akelius, numera miljardär och filantrop med Bahamas som bostadsadress, sålde mer än hundratusen exemplar av en bok om hur man genom att köpa premieobligationer för lånade pengar kunde minska sin skatt. Under 1980-talet släppte Akelius ständigt nya upplagor av en bok om skatteplanering, och han sålde ett datorprogram som gjorde det enklare att deklarera och som anklagades för att underlätta skatteplanering. 1987 startade han ett försäkringsbolag på Cypern som snart hade 160 000 svenska kunder som utnyttjade möjligheten att minska skatten genom att köpa en utländsk kapitalförsäkring.

“Möjligheterna att skattefuska är starkt begränsad och attityden till skattefusk är därefter”

Skatteintäkterna som andel av BNP och skattesystemets komplexitet nådde sin höjdpunkt runt 1990 innan “århundradets skattereform” genomfördes. 1980-talet tycks ha satt spår i svenskarnas attityder till skattefusk. I den globala enkätundersökningen World Values Survey ställs bland annat frågan om skattefusk kan rättfärdigas. [3] Den första gången frågan ställdes 1981 var det 69 procent av svenskarna som svarade att skattefusk “aldrig kan rättfärdigas” (det lägsta svarsalternativet på en 10-gradig skala). Endast 4 procent tyckte att det i någon mån kunde vara berättigat (den övre halvan av den 10-gradiga svarsskalan). När frågan ställdes nästa gång 1990 var andelen som svarade att skattefusk aldrig kan rättfärdigas nere på 56 procent. Allra lägst var andelen som tyckte att skattefusk aldrig kan rättfärdigas 1996 då den når 49 procent. Därifrån pekar kurvan över skattemoralen uppåt: 50 procent år 1999, 52 procent år 2006 och 60 procent när den senaste undersökningen gjordes 2011. Skatteplanering är inte längre någon folksport. Möjligheterna att skattefuska är begränsad och attityden till skattefusk är därefter.

Mer förlåtande till svartjobb 

Svenskarna har dock en mer förlåtande syn när det gäller att betala svart för tjänster, vilket är en form av skattefusk som även människor med ordinära inkomster kan ägna sig åt. I en enkätundersökning från i fjol med ett icke-representativt urval svenskar, svarade 77 procent att det aldrig kan försvaras moraliskt att undvika skatt som man enligt lag är skyldig att betala. På frågan om att betala svart för tjänster svarade betydligt färre att det aldrig kan försvaras: 40 procent. 

“De har alltså ägnat sig åt olaglig skatteflykt. Vilka är då dessa personer? 
Genom att koppla personerna i läckan till skandinaviska register kunde forskarna visa att de allra rikaste är kraftigt överrepresenterade bland HSBC:s skatteflyende skandinaviska kunder.”

Svenskarna var dock betydligt mindre negativt inställda till svartjobb före införandet av Rot- och Rut-avdragen. I en undersökning visades att det före införandet år 2006 var 17 procent som angav att det var omoraliskt att köpa tjänster svart. Den andelen hade ökat till 47 procent år 2012, och ligger fortfarande på en hög nivå, 52 procent, trots att avdragsmöjligheterna nu är mindre generösa. [4] Beteende påverkas av moral, men moralen tycks också anpassa sig efter omständigheterna.

Om löntagare framför allt kan minska skatten genom att jobba svart och köpa tjänster svart, är möjligheterna för personer med stora förmögenheter desto fler. Dessutom kan frestelsen bli långt mycket större, i synnerhet om man ställer sig den fråga Leif Östling ställde sig själv. Rika skattebetalare bidrar i regel med mer till statskassan än vad de får ut i form av välfärdstjänster, pension och samhällsservice. Dessutom är det lättare att intala sig att man redan dragit sitt strå till stacken om man redan betalat stora belopp i skatt. 

Ett sätt som förmögna personer kan minska skatten är genom att placera pengar utomlands. Detta är en ljusskygg verksamhet som av naturliga skäl är svår att studera. Men de senaste årens läckor från skatteparadis har öppnat upp ett fönster till denna värld. I en färsk och ännu opublicerad studie studeras en läcka från den schweiziska banken HSBC. [5] Läckan innehöll cirka 500 skandinaver som 2007 var skattskyldiga i Sverige, Norge eller Danmark, men som inte deklarerat sina schweiziska kapitalinkomster i hemlandet. De har alltså ägnat sig åt olaglig skatteflykt. Vilka är då dessa personer? 

Genom att koppla personerna i läckan till skandinaviska register kunde forskarna visa att de allra rikaste är kraftigt överrepresenterade bland HSBC:s skatteflyende skandinaviska kunder. Denna slutsats dras utifrån ett begränsat antal kunder i en av många schweiziska banker. Men författarna till studien argumenterar för att HSBC:s kunder förmodligen är representativa för andra utländska bankkunder i Schweiz. I så fall kan vi dra slutsatsen att det framförallt är de allra rikaste skandinaverna som gömmer pengar i Schweiz.

“H&M:s huvudägare Stefan Persson hotade på 1990-talet med att flytta från Sverige. Detta resulterade i några skräddarsydda klausuler i 1997 års lag om statlig förmögenhetsskatt som till stor del undantog Stefan Persson och en del andra av Sveriges allra rikaste familjer från skatten.”

Att flytta kapital utomlands är dock inte det enda sättet för en privatperson att undslippa skatt. Ett annat sätt är att själv flytta till något land med lägre beskattning. Återigen är detta svårt för löntagare eftersom de är beroende av sin svenska arbetsinkomst. Men den som har en stor förmögenhet behöver inte jobba, eller kan ta med sig företaget i flytten. Ingvar Kamprad lämnade till exempel Sverige redan 1973 i protest mot de svenska skatterna. Fyrtio år senare flyttade han hem igen, men IKEA ägs sedan länge av en stiftelse i Nederländerna och undgår därmed bolagsbeskattning i Sverige.

Fyrtio år som skatteflykting kan vara ett högt pris att betala. Men ibland räcker det med blotta hotet om att flytta utomlands. H&M:s huvudägare Stefan Persson hotade på 1990-talet med att flytta från Sverige. Detta resulterade i några skräddarsydda klausuler i 1997 års lag om statlig förmögenhetsskatt som till stor del undantog Stefan Persson och en del andra av Sveriges allra rikaste familjer från skatten. Den socialdemokratiska regeringen ansåg uppenbarligen att Stefan Perssons hot var trovärdigt.

Ett resultat av att förmögna människor i större utsträckning än andra kan undvika skatt är att skattesystemet blir regressivt, det vill säga att de allra rikaste betalar en mindre andel av sina inkomster i skatt. Författarna till HSBC-uppsatsen uppskattar till exempel att de allra mest förmögna skandinaverna, de rikaste 0.01 procenten av befolkningen, år 2007 betalade cirka 35 procent i skatt i stället för de 45 procent de borde ha betalat. Men inte bara skatteflykt, utan även avancerad skatteplanering och hot om flytt kan leda till att skattesystemet blir regressivt i den yttersta toppen.

“En försäkring kan inte överleva om bara de som har otur tecknar sig för den”

Arbetsinkomster beskattas i Sverige och många andra länder progressivt, det vill säga att man betalar en högre andel av inkomsten i skatt ju mer man tjänar. Progressiv beskattning kan motiveras på flera sätt. Ett skäl är rena jämlikhetsskäl – progressiv beskattning utjämnar inkomster efter skatt och detta kan man tycka har ett värde i sig. En anledning till att sådan jämlikhet anses eftersträvansvärd är att en krona ger mindre nytta för en som tjänar mycket än för en som har låg inkomst. Utjämning leder därmed till en större samhällelig nytta, i alla fall så länge den progressiva beskattningen inte minskar de totala inkomsterna.

Progressiv beskattning kan även motiveras på andra sätt. Välfärdsstaten kan ses som en slags försäkring som vi tecknar oss för innan vi vet vilken position vi kommer att ha i samhället. Bakom okunnighetens slöja skulle vi vara villiga att försäkra oss mot dåliga utfall, till exempel genom att vara garanterade hjälp om vi föds med funktionshinder. Vi skulle även kunna tänka oss att avstå mer resurser om vi blir rika än om vi blir fattiga – en krona gör ju större nytta för en fattig än för en rik. En sådan försäkring kan dock inte bygga på frivillighet. När vi väl vet vår position i samhället kommer personer som varit lyckosamma i livets lotteri att vilja lämna försäkringen. Men i så fall bryter försäkringen samman, för en försäkring kan inte överleva om bara de som har otur tecknar sig för den. 

“Man kan sammanfatta dagens svenska skattesystem som att det är dyrt att bli rik, men billigt att vara rik.”

Trots att det finns goda skäl för progressiv beskattning, är det bara arbetsinkomster som är progressivt beskattade i Sverige. Kapitalinkomster är proportionerligt beskattade. Förmögenhetsskatten, arvsskatten och gåvoskatten har avskaffats. Fastighetsskatten var tidigare proportionerlig mot fastighetens värde, men den fastighetsavgift som kom i dess ställe är regressiv i och med att man bara betalar skatt upp till en lågt satt gräns. Bland dem med högst inkomster dominerar kapitalinkomster, vilket innebär att Sveriges skattesystem i praktiken är regressivt. Man kan sammanfatta dagens svenska skattesystem som att det är dyrt att bli rik, men billigt att vara rik. Utvecklingen över tid har varit likartad i andra länder, men Sverige har gått längre än de flesta länder. Till exempel inbringar fastighetsskatten bara 0,35 procent av BNP i skatteintäkter, medan fastighetsskatten i Storbritannien och USA är 2-3 procent av BNP. Hur kunde det bli så i det jämlika högskattelandet Sverige? 

Skattemoralen rymmer motsägelser

Kanske har en del av svaret att göra med att attityder till skatter inte alltid är så entydiga som de kan verka vid första anblick. Till exempel var arvskatten en väldigt impopulär skatt. I 2004 års SOM-undersökning tillfrågades svenskar om synen på olika skatter. [6] Arvskatten var den näst mest impopulära skatten: 70 procent tyckte att arvsskatten borde sänkas. Arvskatten gav försumbara bidrag till statskassan och hade främst en symbolisk betydelse som ett sätt att utjämna livschanser.

Det folkliga motståendet mot arvsskatten tyder dock på att många inte fäster särskilt stor vikt vid denna symboliska betydelse. Förmodligen spelar den svenska arvsskattens utformning en roll, med ett lågt grundavdrag och möjligheter att komma undan skatten, i synnerhet för välbärgade. Men arvsskatten är inte bara illa omtyckt i Sverige, så den dominerande folkliga synen på arv innefattar nog också att man bör ha rätt att föra vidare det man tjänat in till nästa generation. Detta är svårförenligt med principen att livschanser bör utjämnas, men människors moraluppfattning är ofta mångfacetterad och följer inte enkla moraliska principer. Det tycks till och med ofta gå alldeles utmärkt att hysa logiskt motsägelsefulla moraluppfattningar. Till exempel står monarkin stark i Sverige samtidigt som de flesta samtidigt tycker att alla svenskar ska ha lika livschanser. (Detta slags motsättningar är uppenbara även i lagstiftningen. Det finns många exempel på det, men till exempel postuleras allas likhet inför lagen i Regeringsformens första kapitel, medan femte kapitlet ger statschefen immunitet.)

Svenskarnas syn på de rikas undvikande av skatt kanske inte heller är så entydig som den först kan verka. En forskarkollega på besök i Sverige frågade mig nyligen hur Ingvar Kamprad kan vara så populär trots att han flytt landet för att slippa betala skatt. Jag vet inte om Ingvar Kamprad är så väldigt populär, men han tycks accepteras och många svenskar är nog i alla fall stolta över Ikea. Stefan Persson tycks inte vara en persona non grata och många svenskar känner nog en stor stolthet även över H&M. Hur kan svenskar tycka att skattefusk är så fel, men samtidigt acceptera Ingvar Kamprad och Stefan Perssons undvikande av skatt? 

Kanske beror det på att många tycker att personer som Ingvar Kamprad och Stefan Persson gjort viktiga insatser för Sverige och att de därför är beredda att se mellan fingrarna för att de på olika sätt det minskat skatten de betalar i Sverige. Ingvar Kamprad gav oss Ikea och Stefan Persson såg till att H&M blev en global succé. Jag vet inte hur allmänheten ser på Leif Östling. Det fanns visserligen Scania-lastbilar före Leif Östlings tid, men han var Scania-chef i över 20 framgångsrika år.

I ljuset av stigande ojämlikhet diskuteras kapitalskatter nu flitigt i många länder. Kapital är lättrörligt och det krävs därför internationell koordinering av skattesatser och samarbete för att begränsa möjligheterna att gömma pengar i skatteparadis. Kanske kommer internationella samarbeten och fortsatta läckor att ge större möjligheter att beskatta kapital. Men hitintills visar den svenska erfarenheten att en liten, öppen ekonomi är starkt begränsad när det gäller kapitalbeskattningen. Ett slags kapital kan vi dock själva råda över: fastigheter. De flesta nationalekonomer förordar en återgång till en fastighetsskatt som liknar den som fanns före 2007. Men en sådan skatt behöver folkligt stöd för att vara legitim. Och för att skapa sådan legitimitet behöver man förstå svenskarnas attityder till skatter. 

Vilken skatt var det då som var mest impopulär i SOM-undersökningen från 2004? Just det, du gissade rätt. Fastighetsskatten.

Noter

[1] Henrik Kleven (2014), “How Can Scandinavians Tax So Much?”, Journal of Economic Perspectives 28(4) 77-98.

[2] Skattefelskarta för Sverige, Rapport 2008:1, Skatteverket.

[3] Data från World Values Survey finns fritt tillgängliga på http://www.worldvaluessurvey.org.

[4] Katarina Nordblom (2017), “Tax Morale and Policy Intervention”, Working Paper in Economics 711, Göteborgs Universitet.

[5] Annette Alstadsaeter, Niels Johannesson och Gabriel Zucman (2017), “Tax Evasion and Inequality”. Tillgängligt för nedladdning på http://www.gabriel-zucman.eu.

[6] Henrik Hammar, Sverker C. Jagers och Katarina Nordblom (2005), “Skatter och skattefusk”, i Sören Holmberg och Lennart Weibull (red), Lyckan kommer, lyckan går. SOM-rapport nr 36, Göteborg, Göteborgs universitet.

Fotnot

Robert Östling och Leif Östling är inte släkt med varandra.