Försökte ta sig in i EU – med asylaktivistens resehandlingar

Trots pandemin fortsätter asylsökande att komma till Sverige

Trots den betydande åtstramningen av migrationspolitiken som genomfördes i samband med flyktingkrisen 2015 är Sverige fortfarande ett av de länder i Europa som tar emot flest asylsökande per capita.¹

Förra året sökte nästan 22 000 personer asyl i Sverige². Sedan regeringen införde inreseförbud till Sverige den 19 mars i år, på grund av coronapandemin, har antalet asylsökande minskat avsevärt. Ändå har 1 506 personer sökt asyl under de åtta veckor som gått sedan förbudet infördes, att jämföra med 3 092 personer under samma period förra året.³

Enligt Migrationsverkets planeringschef Henrik Holmer, som nyligen kommenterade saken för TT, är myndighetens uppfattning att de flesta av dessa personer kom till Sverige före pandemins utbrott. Han medger samtidigt att en del av gruppen faktiskt lyckats ta sig över gränsen de senaste månaderna, inreseförbudet till trots.⁴

Svenska pass är ”bland de mest eftertraktade passen för missbruk i hela Europa”

Så hur kommer de asylsökande hit?

Den absoluta majoriteten kommer från länder varifrån det krävs visum för att resa in i Schengen. Enligt Kristoffer Eriksson, omvärldsanalytiker på Migrationsverket, utgör de mer än 90 procent av de asylsökande. Ett litet antal kommer också från Ukraina, Georgien eller vissa länder i Sydamerika, där det inte finns viseringskrav.

Av den stora gruppen finns det en liten del som tar sig in i Schengen med hjälp av olika typer av tillstånd, exempelvis studentvisum eller turistvisum. Den vägen förutsätter dock förhållandevis god ekonomi.

Den stora återstoden korsar antingen gränsen till fots eller sjöss utan att visa resehandlingar – Kristoffer Eriksson säger att detta fortfarande är det vanligaste – eller genom att använda falska dokument.

UT-kort används allt oftare för att ta sig in i Schengen

När det kommer till falska handlingar finns det primärt två olika tillvägagångssätt, säger Patrik Engström, chef för gränspolissektionen vid polisens Nationella operativa avdelning, NOA. Den första varianten är att man använder ett så kallat look-alike-pass – man lånar, köper eller stjäl ett riktigt pass, tillhörande en medborgare i ett Schengenland. Enligt Patrik Engström är svenska pass ”bland de mest eftertraktade passen för missbruk i hela Europa”.

Sedan flyktingkrisen har det i allt större utsträckning börjat dyka upp svenska uppehållstillståndskort i utlandet.

Det vanligaste är att passkontrollanter på någon av högriskflygplatserna, exempelvis i Istanbul, upptäcker att en person försöker använda ett svenskt pass som tillhör någon annan. I vissa fall omhändertas passen och skickas då till en svensk ambassad. Engström säger att myndigheternas hantering skiljer sig mellan olika länder och flygplatser, och att falska pass inte alltid omhändertas. Det händer att personer som använder look-alike-pass bara nekas inträde vid passkontrollen, eller att de helt enkelt skickas tillbaka till det land de kom från.

Engström säger att det inte förs statistik över hur många pass som beslagtas och skickas tills svenska ambassader, men att det varje år kommer in tusentals pass som ”på något vis har missbrukats”.

Eftersom svenska pass är mycket svåra att förfalska, så är det just look-alike-passen som är det vanligaste.

Men det är inte bara svenska pass som missbrukas. Sedan flyktingkrisen har det i allt större utsträckning börjat dyka upp svenska uppehållstillståndskort i utlandet. En person som har uppehållstillstånd i Sverige, och alltså inte är svensk medborgare, får ett uppehållstillståndskort för att kunna resa in och ut ur Schengen och Sverige. Kortet måste användas tillsammans med ett pass från medborgarskapslandet för att fungera som en resehandling.

Enligt Patrik Engström lånas eller säljs svenska uppehållstillståndskort, UT-kort, allt oftare till personer som vill ta sig in i Schengen, exempelvis för att söka asyl eller arbeta svart.

För att UT-kortet ska fungera som resehandling måste personen samtidigt låna, köpa eller stjäla kortinnehavarens pass från hemlandet, alternativt själv ordna ett förfalskat pass för samma identitet. Enligt Engström kan det vara betydligt lättare att förfalska ett pass, från ett land i Mellanöstern exempelvis, än att förfalska ett svenskt pass.

Han säger att missbruk av svenska look-alike-pass länge var det vanligaste – förmodligen är det fortfarande så – men att ökningen av missbruk av UT-kort är ”tydlig, markant och ganska ny”.

På Migrationsverket, som utfärdar UT-korten, håller man inte med om att det skulle ha skett någon markant ökning vad gäller missbrukade kort.

Andreas Lundberg, ID-expert på verket, säger samtidigt att det inte förs någon specifik statistik över hur många UT-kort som skickas till myndigheten från utlandet, och att detta ”är en brist” som han kommer att titta närmare på.
Lundberg tror att ett större samarbete mellan ambassaderna, Migrationsverket och Polismyndigheten skulle kunna hjälpa till att stävja den här typen av brottslighet.

Bristande samarbete mellan svenska myndigheter

I nuläget verkar samarbetet myndigheterna emellan inte fungera särskilt bra. Enligt Patrik Engström på NOA så skickas omhändertagna UT-kort vidare från ambassaderna till Migrationsverket, eftersom det är den utfärdande myndigheten. Det är sedan upp till Migrationsverket att polisanmäla det inträffade, säger Engström.

Men enligt Andreas Lundberg på Migrationsverket ska de upphittade korten sändas från ambassaderna till gränspolissektionen vid NOA – alltså den sektion som Patrik Engström är chef för. Detta säger han att Migrationsverket har informerat ambassaderna om.

Efter frågor från Kvartal meddelar Patrik Engström via mejl att han hört av sig till Migrationsverket för att fråga om de ändrat sina instruktioner till ambassaderna, om vart beslagtagna UT-kort ska skickas: ”I nuläget får vi oerhört få UT-kort till oss så jag är tveksam till att en sådan instruktion utfärdats, men det är möjligt att det skett en ändring helt nyligen som vi i så fall inte känner till”, skriver Engström.

Trots att missbruket beskrivs som ökande och problemet som allvarligt, så är det ingen som tycks veta vart korten tar vägen.

Andreas Lundberg säger att enstaka kort ändå felaktigt skickas till Migrationsverket, men att detta sällan eller aldrig leder till polisanmälan.

Både Migrationsverket och Polismyndigheten beskriver samma problematik med att beivra den här typen av brottslighet. Trots att ett pass eller UT-kort använts av en helt annan person, och trots att innehavaren inte anmält handlingen försvunnen, så är det i praktiken näst intill omöjligt att föra i bevis att kortet sålts eller lånats ut.

”Vi ligger steget efter, så enkelt är det. Och det tror jag polisen också gör”, säger Andreas Lundberg på Migrationsverket.

Svårt att motbevisa bortförklaringar

Patrik Engström på NOA berättar att han själv, när det fanns större resurser till att följa upp den här typen av brottslighet, har knackat på hos personer vars pass dykt upp i utlandet. Han beskriver ett vanligt meningsutbyte:

”Du, ditt pass, vet du var det är?”
”Ja, det ligger nog i den här lådan här”
”Jaha, hur kan det då komma sig att ditt pass har använts i Kongo, för att flyga till Sverige? Har du varit i Kongo?”
”Nej, nej det har jag inte varit. Men jag har ju haft fest och så där, så det kanske är någon som har snott det. Ja, titta! Det ligger inte i lådan. Någon har snott det.”

Därefter, menar Engström, går det vanligtvis inte att komma längre i utredningen.

Vi är tillbaka vid vårt exempel med den kända asylaktivisten.

När den afghanska kvinnan stoppades av turkisk gränspolis i januari hade hon ett svenskt uppehållstillståndskort och ett afghanskt pass, bägge tillhörande Fatemeh Khavari.

Khavari har de senaste åren varit en av Sveriges mest tongivande asylaktivister. I egenskap av talesperson för organisationen Ung i Sverige organiserade hon sommaren 2017 sittstrejkerna på Mynttorget och Medborgarplatsen i Stockholm, dit flera ministrar och partiledare gjorde uppmärksammade besök. Khavari har framträtt i svenska medier hundratals gånger och släppte 2018 självbiografin ”Jag stannar till slutet” på Norstedts förlag, som i höst ska sättas upp som pjäs på Stockholms stadsteater.

Kvartal har sett kopior på Fatemeh Khavaris afghanska pass och svenska uppehållstillståndskort, vilka påträffades i Turkiet, samt fått uppgifterna bekräftade av två av varandra oberoende myndighetskällor.

Fatemeh Khavari bekräftar det inträffade för Kvartal och säger att hon under december och januari var på besök i sitt forna hemland Iran, och att hon då blev bestulen på sin väska.

I väskan ska både UT-kort och pass ha legat.

Hon säger att hon då hörde av sig till svenska polisen, som hänvisade ärendet till myndigheterna i Iran, eftersom det var där stölden inträffade. Hon anmälde stölden till polisen i Iran och efter vad hon tror var åtta eller nio dagar, kallades hon till polisstationen där hon fick tillbaka både pass och UT-kort.

Hon säger att polisen förklarade att handlingarna, efter att de stulits från henne, hamnat hos en människosmugglare som sålt dem vidare till kvinnan som stoppades i Istanbul. Turkiska myndigheter ska därefter ha skickat handlingarna till iranska myndigheter, som kopplade ihop dem med Fatemeh Khavaris polisanmälan och lämnade tillbaka dem till henne.

Khavari kan inte förklara hur turkiska myndigheter kunde veta att ett svenskt UT-kort och ett afghanskt pass skulle skickas till just Iran.

– Jag vet faktiskt inte hur det funkar. Jag har ingen aning. När polisen i Iran sa till mig att de hade mina id-handlingar, så blev jag själv väldigt, väldigt förvånad, säger Fatemeh Khavari.

Hon vet heller inte hur hennes handlingar kan ha returnerats från turkiska till iranska myndigheter så snabbt.

– Jag har faktiskt ingen aning. Fast, som sagt, det tog 8 dagar, eller 9 dagar från att jag gjorde polisanmälan tills jag fick tillbaka dem (resehandlingarna).

Varken passet eller UT-kortet var spärrat när kvinnan stoppades på flygplatsen i Istanbul. Enligt Fatemeh Khavari spärrades de inte heller av turkiska myndigheter, vilket hon vet eftersom hon själv använde handlingarna för att resa hem till Sverige igen.

Hon säger att hon inte fick någon dokumentation av polisen i Iran i samband med polisanmälan. Khavari säger under intervjun med Kvartal att hon, efter att hennes väska stulits, hade mejlkontakt med svenska ambassaden i Teheran, för att kunna få ett nytt UT-kort och spärra det gamla. När Kvartal efterfrågar kopior på mejlen ber hon att få återkomma.

Ett dygn senare, efter flera påminnelser från Kvartal, skriver hon i ett sms:
”Ursäkta för sent svar. Det här är min kommentar och jag har inget mer att tillägga i ärendet: Jag blev av med mina id-handlingar och gjorde en polisanmälan. Vad som hände och hur det gick till vet jag ej.”

En källa inom polisen, som har god insyn i den här typen av frågor men som på grund av ärendets natur vill vara anonym säger att turkiska myndigheter ”med 99,99 procents säkerhet” inte skulle ha skickat tillbaka Fatemeh Khavaris handlingar till Iran utan att först göra en grundlig utredning, vilket skulle tagit betydligt längre tid än åtta eller nio dagar. Källan säger att följande är ett mer sannolikt scenario: Khavari har i Iran lånat ut eller sålt sina handlingar till den afghanska kvinnan, som använt dessa för att först resa till Turkiet. När turkiska myndigheter upptäckt henne på flygplatsen i Istanbul, har de skickat tillbaka henne till Iran utan att beslagta resehandlingarna, för att hon inte ska bli kvar i Turkiet. Enligt källan är detta ett vanligt händelseförlopp. Den afghanska kvinnan har då återvänt till Iran och lämnat tillbaka resehandlingarna till Khavari, som sedan använt dem för att resa hem till Sverige. Källan understryker att turkiska myndigheter aldrig skulle ha beslagtagit handlingarna utan att också spärra dem.

Fatemeh Khavari säger att källans förklaring är felaktig och att hon inte har sålt eller lånat ut sina resehandlingar.

Patrik Engström på NOA menar att missbruket av svenska resehandlingar är ett stort och allvarligt problem, som ”givet idén med EU och Schengen är väldigt svårt att komma åt”.

Gränskontrollsambandsmän skulle kunna upptäcka fusket

Det absolut bästa och mest effektiva sättet att stävja missbruket, menar han, skulle vara att placera gränskontrollsambandsmän på de stora högriskflygplatserna. Detta eftersom personerna som använder handlingarna sällan talar svenska, och man då skulle kunna upptäcka dem i betydligt större utsträckning. Gränskontrollsambandsmän arbetar aktivt på flygplatser, delvis för att upptäcka missbrukade handlingar.

I nuläget kan en person från exempelvis Syrien ta sig ombord på ett flygplan från Turkiet till Schengen med svenska resehandlingar, utan att få en enda kontrollfråga på svenska.

Detta tror Engström kan vara en av anledningarna till att just svenska resehandlingar är så populära att missbruka: svenska är ett litet språk och sannolikheten att träffa på en svensktalande kontrollant i utlandet är nästan obefintlig.

Han använder Nederländerna som ett exempel på ett land som länge arbetat framgångsrikt med just gränskontrollsambandsmän. Trots att holländska också är ett mycket litet språk är deras resehandlingar inte i närheten av lika populära att missbruka som de svenska. Gränskontrollsambandsmännen skulle kunna vara en av orsakerna till det.

Tre svenska gränskontrollsambandsmän – en i Turkiet, en i Grekland och en i Etiopien – skulle enligt Patrik Engström vara en oerhört effektiv och förhållandevis billig åtgärd.

Så varför genomförs den inte?

Det är inte en prioriterad kostnad.