Forskarvärldens ointresse för de ökande lässvårigheterna

Den kunskap som finns om omfattningen härrör från SCB, som har siffror från PIAAC-undersökningen. Där analyseras den vuxna befolkningens kunskapsnivåer i bland annat läsning. De som är på nivå 1 eller lägre har inte nått basnivån (2) för att ha tillräckliga läsfärdigheter i svenska språket för att klara sig bra i samhälls- och arbetslivet. År 2011/2012 var andelen av den svenska befolkningen i åldern 16–65 år som låg på nivå 1 eller lägre i läsfärdigheter 13 procent. Detta motsvarar ungefär 780 000 personer i åldern 16 till 65 år. Det handlar om framför allt lågutbildade och/eller utrikesfödda personer.

I Sverige var även klyftan mellan infödda och invandrare som allra störst.

Dessa siffror är alltså relativt gamla, men förra våren varnade forskare (Dagens Nyheter, 3/5 2022) för att andelen med mycket svaga skriv- och läskunskaper sannolikt kommer att öka. De påpekade att tidigare undersökningar visat att Sverige är ett av ”de länder som uppvisade störst skillnader mellan olika grupper i befolkningen och som hade de högsta andelarna deltagare med svaga färdigheter”. Andelen utrikes födda var en viktig faktor. Forskarna befarade därför att andelen med svag läs- och skrivförmåga kommer att växa. En anledning är den kraftiga ökningen av utrikes födda.

Faktum är att Sveriges inrikes födda befolkning presterade långt över snittet för de drygt 20 deltagande OECD-länderna i den senaste PIAAC-undersökningen 2012 (289 poäng, jämfört med snittet på 276 poäng), medan utrikes födda i Sverige presterade betydligt lägre än snittet för utrikes födda i de deltagande länderna (235 poäng, jämfört med snittet på 247 poäng).¹

I Sverige var även klyftan mellan infödda och invandrare som allra störst. Inget annat undersökt land uppvisade så stora skillnader (över 50 poäng i läsfärdigheter) mellan inrikes och utrikes födda. I Sverige finns dessutom ovanligt många utrikes födda, bland den största andelen av de undersökta länderna.

En av mänsklighetens viktigaste uppfinningar

Antropologen Joseph Henrich har i sin uppslagsrika bok The weirdest people in the world. How the west became psychologically peculiar and particularly prosperous (Penguin Random House 2021) argumenterat för att läskunnighet är en av mänsklighetens viktigaste uppfinningar. Läskunnighet påverkar hjärnans förmåga till bland annat abstrakt tänkande och minne. Ett samhälle där 95 procent av alla vuxna kan läsa har i snitt tjockare hjärnbalk – som förbinder höger och vänster hjärnhalva – än i ett samhälle där 5 procent av de vuxna kan läsa. Läsförmåga är alltså ett exempel på den kulturella evolution som tog fart i Nordvästeuropa efter medeltiden, då boktryckarkonsten gjorde att böcker började spridas till allt större grupper.²

Hjärnforskaren Martin Ingvar bekräftar rönen om hjärnans långsiktiga förändringar av läskunnighet; hjärnans organisation påverkas av att tidigt etablera verktygen för abstrakt tänkande. Illitterata personer är dåliga på att lösa svåra problem eller förmedla kunskaper till nästa generation, konstaterar han.

Läskunniga kvinnor får färre men friskare barn…

Redan för flera hundra år sedan kunde uppåt hälften av den vuxna befolkningen i framför allt protestantiska områden läsa och skriva hjälpligt. Inom protestantismen betonades mötet mellan individen och Gud. Detta innebär att man måste kunna läsa Bibeln själv. Denna princip – sola scriptura – medförde att allmogen började undervisas i läsning samtidigt som bibeln började översättas från latin till folkspråken efter reformationen. I Sverige fick vi till exempel Gustav Vasas bibel på svenska år 1526 (Nya testamentet) och år 1541 (Gamla testamentet).

Principen om sola scriptura medförde även att kvinnor i Nordvästeuropa började lära sig läsa redan under tidigmodern tid. Och långt senare har man kunnat notera att områden i Afrika och Asien där det förekom protestantisk mission är analfabetism lägre – även bland flickor. Detta till skillnad mot områden som präglades av katolsk mission. Och vi vet numera att läskunniga kvinnor får färre men friskare barn, som dessutom blir såväl intelligentare som rikare som vuxna, jämfört med barn till jämförbara men ej läskunniga kvinnor.³

Men, i Skolverkets kunskapsöversikt Grundläggande litteracitet från 2016 konstateras nu att ”allt fler vuxna med svenska som andraspråk saknar grundläggande kunskaper och färdigheter i att läsa och skriva”. Detta är något mycket anmärkningsvärt, då Sverige inte är vilket land som helst i detta sammanhang. Redan för 200 år sedan var hisnande 75 procent av den vuxna befolkningen läs- och skrivkunnig – Sverige låg skyhögt över den dåvarande globala siffran på 12 procent.

Att ha många läskunniga vuxna är alltså en synnerligen angelägen fråga för ett fungerande samhälle. Den senaste stora studien är som sagt över tio år gammal. I skrivande stund genomförs en ny PIAAC-undersökning som kommer att publiceras tidigast hösten 2024. Men under tiden: vad vet vi mer om de 800 000 vuxna med nedsatta läs- och skrivfärdigheter? Hur snabbt ökar gruppen? Vilka bakgrundsfaktorer är viktigast för att förstå frågan? Hur ska denna grupp snabbast bli skriv- och läskunnig på en fungerande nivå på svenska så att fler kan ta sig in på den kvalificerade svenska arbetsmarknaden?

Det saknas inte frågor att borra i och stenar att vända på.

Men – det är skralt med forskning i dessa relevanta frågor. Mycket skralt, till och med.

Mer forskning?

Vetenskapsrådet har gjort en sökning åt Kvartal i den nationella databasen Swecris, där data från elva statliga och privata forskningsfinansiärer är samlade. De fick inga träffar på ”analfabetism”, ”läs- och skrivkunnighet” eller ”läs- och skrivsvårigheter”, meddelar Sofia Günther, som är pressansvarig hos Vetenskapsrådet.

Forskningsfinansiären Riksbankens jubileumsfond, som stödjer främst humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, hittade bara ett enda, nästan 20 år gammalt forskningsprojekt i sin databas på Kvartals förfrågan. Det är ett forskningsprojekt i pedagogik av Monica Rosén, där hon konstaterade att läsförmågan hos 9-10-åringar i Sverige hade sjunkit mellan åren 1971 och 2001.

Hos Expertsvar – ett nätverk av forskningskommunikatörer som organiseras av Vetenskapsrådet – fick jag ett svar, med en länk till Skolverket.

Gulistan Kavak avslutar sin bok om analfabetism med orden: ”Det finns idag inte många studier eller tillräckligt med forskning kring detta ämne. Jag menar att det nu är ett så pass stort fenomen att det skulle behöva utforskas mer.”

Jag kontaktar professor Jan-Erik Gustafsson, seniorforskare vid Institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet och ledamot i Svenska expertgruppen för PIAAC. Han är en av forskarna som varnade i Dagens Nyheter förra året, och frågar hur han ser på saken idag.

– Vi ser fram emot kommande studie, även om man kan befara en försämring vad gäller läs- och skrivförmågorna, säger han.

Även han delar bilden av att det vetenskapliga intresset för frågan är svagt.