Forskarsamhället tiger om miljöaktivismen

Inte oväntat fann man att halterna hade gått ner något, och man gjorde stor sak av detta genom att producera en film – ”Ekoeffekten” – som man skrämde livet ur folk med: ”Kolla här hur mycket gifter familjen, särskilt barnen, får i sig genom maten”. Men man förteg att halterna låg 1 000–10 000 gånger under de nivåer som överhuvudtaget kan visas ha några gifteffekter på människor. Det var alltså fråga om fullständigt ointressanta gifthalter både före och efter experimentet.

En ironisk poäng var att man hos föräldrarna även hittade rester av vissa bekämpningsmedel som man inte fann hos barnen, nämligen sådana medel som används i vinodling och kaffeodling. Föräldrarna, men inte barnen, fick ju dricka vin och kaffe under experimentet. Gravallvarligt påpekade man detta fynd av rester av bekämpningsmedel, utan att säga något om den giftverkan som naturligtvis var den helt överskuggande i sammanhanget – den av själva alkoholen och koffeinet.

Resultatet visade att bekämpningsmedelsresterna motsvarar ett glas rödvin var tredje månad.

Det finns en dansk-svensk-fransk studie² där Hazard Index (HI) – ett mått på giftverkan som gör olika gifter jämförbara med varandra – för ”medeldanskens” intag av bekämpningsmedelsrester genom födan jämfördes med alkoholintag genom rödvin. Resultatet visade att bekämpningsmedelsresterna motsvarar ett glas rödvin var tredje månad. Bekämpningsmedlen är alltså i sammanhanget – som man säger – en piss i Mississippi, med tanke på att medeldansken dricker ett glas rödvin om dagen.

Så Coop var ute på en rejäl cykeltur när de skrämde folk med pesticidrester, men inte tog upp effekterna av kaffe och alkohol. De stämdes också mycket riktigt inför Patent- och marknadsdomstolen för ohederlig marknadsföring och fälldes på samtliga punkter.

Men det hindrade ändå inte att Coops hållbarhetschef, som hade varit ansvarig för produktionen av filmen Ekoeffekten, senare fick pris som ”Årets bästa hållbarhetsambassadör”.

Så kan det gå. Men forskarsamhället teg – det var faktiskt bara jag som tog upp frågan och redogjorde för fallet i pressen.³ Om något, så stod forskarsamhället på Coops sida; det var ju forskare som utförde studien, och det var forskare som sedermera försökte rädda Coop i domstolsförhandlingarna (vilket de dock misslyckades med, eftersom Coop förlorade).

En viral siffra

Mitt nästa exempel handlar om pollinerande insekter – alltså humlor, bin, vissa fjärilar och liknande grupper som överför pollen mellan blommor så att dessa blir befruktade. Det är ingen tvekan om att pollinerande insekter är mycket viktiga för den vilda floran; huvuddelen av våra arter av blomväxter är insektspollinerade och skulle gå under om pollinerarna försvann.

Men det finns en siffra som cirkulerar och som har blivit närmast viral, nämligen att 70–75 procent av mänsklighetens matförsörjning skulle vara beroende av pollinerande insekter. Den siffran faller redan på det faktum att de tre största stapelgrödorna – majs, ris och vete – alla är vindpollinerade och alltså överhuvudtaget inte behöver några insekter för att kunna gå i frukt.

Man kan gå vidare och titta på de tio största grödorna, vilkas sammanlagda kaloribidrag till mänsklighetens försörjning uppgår till drygt 60 procent. Dessa är (i storleksordning) majs, ris, vete, kassava, sojaböna, potatis, sorghum, sötpotatis, yams och kokbanan. Faktum är att ingen av dessa kräver insekter för att producera skördar.⁴

Och återigen tiger forskarsamhället och låter den felaktiga siffran snurra runt i media.

Av återstoden av kaloriintaget utgörs ungefär 30 procentenheter av animaliska livsmedel, som inte heller kräver insektspollinering. Faktum är att de grödor som faktiskt är beroende av insekter – en del frukt- och bärsorter – svarar för ungefär 5 procent av mänsklighetens kaloribehov.⁵

Det är långt ifrån 70–75 procent – för att uttrycka det milt.

Den senare siffran tycks grunda sig på antalet kulturväxter (inte deras kaloribidrag) som är insektspollinerade.⁶ För om man låter äpple, mandel, kaffe och alla andra insektspollinerade grödor få samma vikt som ris, majs och vete, så kan det nog stämma att 70 procent av det totala antalet sorter av kulturväxter är insektspollinerade.

Det finns förvisso många skäl att värna om de pollinerande insekterna, men deras bidrag till mänsklighetens försörjning hör nog inte till de tyngsta. Och återigen tiger forskarsamhället och låter den felaktiga siffran snurra runt i media.

Överdrift om artutrotning

I mitt tredje exempel står författaren och biologen Fredrik Sjöberg i centrum – en mästare på verbala lustmord, vilket han många gånger har visat som recensent i SvD. Vi är dessutom goda vänner.

För ett par år sedan levererade han en fullständigt kokande arg recension⁷ av en bok⁸ skriven av tre Göteborgsforskare. Den handlade om klimatfrågan, och Fredrik ansåg att det var bland det mest alarmistiska som han någonsin hade läst. Han avslutade sin recension med att konstatera att detta inte var vetenskap, utan religion. ”Därför”, skrev han, ”ställer jag boken i hyllan för inkvisitorisk ekoteologi”. Så lustmördar ett proffs…

Problemet var att författarna inte kunde skilja på en överkörd grävling och en utrotning av grävlingen som art.

Ett påstående som störde honom mycket i boken var följande: ”Sedan den industriella revolutionen har 83% av alla vilda djur försvunnit, och mer än hälften av dem har utrotats under det senaste halvseklet. Av alla växter är nära häften borta”.

Problemet var, som Fredrik Sjöberg förstod, att författarna inte kunde skilja på en överkörd grävling och en utrotning av grävlingen som art. Siffrorna handlar alltså om biomassa, det vill säga att 83 procent av den animala biomassan och 50 procent av den botaniska har försvunnit på grund av jord- och skogsbruk och annan ändrad markanvändning. Men det är förstås inte det samma som att så många arter har utrotats.

Den verkliga siffran, i den mån man alls kan uppskatta den, ligger på betydligt lägre nivåer. När det gäller ryggradsdjur har 2–3 procent av arterna utrotats sedan den industriella revolutionen.⁹ Det är illa nog – men det är långt ifrån 83 procent.

Så här skrev Sjöberg, vilket förstås är en svidande kritik av forskarsamhället: ”Generande för Chalmers kanske, men ännu mer för alla de biologer som noterar galenskaperna utan att säga ifrån. Är landets universitet och högskolor nu så amerikaniserade att professorerna tassar försiktigt och tiger för att inte kränka studenternas känslor? Får man sparken kanske?”

Det är bara att hålla med honom i hans undran.

Tystnadens tyranni

Så långt miljöaktivismen och halvsanningarnas tyranni. Jag skulle lätt kunna fortsätta att stapla exempel – miljömärkningsföretaget Svanens vettlösa beslut att ”GMO-frihet” ska vara ett krav för miljöcertifiering av aktiefonder¹⁰; Greenpeaces motstånd mot vitaminberikat ris, som i en skrivelse av 110 nobelpristagare¹¹ betraktades som ett brott mot mänskligheten¹²; miljöorganisationen Jordens vänners kampanj i Bryssel mot gensaxen CRISPR/Cas9¹³.

För att inte tala om alla tillspetsade, medieanpassade halvsanningar om glyfosat, insektsdöd eller skogsbränder.

Grundproblemet är att stora delar av forskarsamhället tiger, och låter miljöaktivismen ta över problemformuleringsprivilegiet. Sakta men säkert blir diverse utomvetenskapligt tankegods – ja till och med ren mumbo-jumbo – normaliserat och integrerat i samhällets syn på miljön, jord- och skogsbruket.

Och ännu värre är det i Bryssel. Där har ett antal NGO:er (Non-Governmental Organization) givits stort inflytande över forskningsbesluten. De sitter nämligen med i de kommittéer som utarbetar utlysningstexterna, ty i Bryssel har man den märkliga inställningen att det inte räcker med att vetenskapligt kompetenta personer från de olika medlemsländerna reser dit för att delta i arbetet. Nej, man ska dessutom ge både inflytande och pengar till civilsamhället, ofta representerat av rena kampanjorganisationer.¹⁴

Sålunda får Jordens vänner i runda slängar hälften av sin totala budget i bidrag från kommissionen. De är drivande i Bryssel, tillsammans med Greenpeace, när det gäller att motarbeta all form av genteknik med jordbrukstillämpningar. De är militanta, de är skickliga lobbyister, och de besväras inte av några demokratiska principer för beslutsfattande.

Så det är inte konstigt att EU stadigt tappar mark när det gäller att utveckla framtidens hållbara och produktiva livsmedelssystem, liksom en innovativ bioekonomi som har sin bas i jordbrukets produkter. Stagnationen beror till stor del på att miljörörelser med utomvetenskapliga agendor har getts ett stort inflytande på jordbrukets utveckling och tillhörande forskningssatsningar inom EU. Många vassa och innovativa projekt blir bortdefinierade därför att de handlar om frågor som miljöaktivismen inte godkänner.¹⁵ Det kan man kalla en intellektuell kapitulation från forskarsamhällets sida.

Men kommissionen sitter där och deklarerar att vi ska utveckla en europeisk bioekonomi, samtidigt som den finansierar lobbyister som motarbetar just denna bioekonomi. Jag kommer att tänka på generalen Jakov Kulneff i Fänrik Ståhls sägner – ni vet han som ”… kysste och slog ihjäl med samma varma själ”.

Min slutsats av allt detta är att vi forskare på den gröna sidan – eller ni forskare säger jag till dem som fortfarande inte är emeriterade – måste ta tillbaka makten över problembeskrivning och kunskapsförmedling. Det går – det gäller bara att ha rätt hatt på skulten.

Gånge forskarhatt till och aktivisthatt ifrån, som man skulle ha sagt redan på medeltiden. Den uppmaningen är viktigare nu än på länge.