Nederländska bönder i kläm mellan hemmets och planetens intressen

Nederländerna har en av Europas minsta jordbruksytor men är oerhört produktivt; landet är världens näst största exportland av livsmedel (i huvudsak av vete, potatis, och paprika, men även av kött från ko, gris och kyckling). Mot bakgrund av svälten under andra världskriget hjälpte jordbruksminister Sicco Mansholt, själv bonde, på 1940- och 50-talet bönderna att utveckla effektivare produktionsmetoder. Nederländska bönder uppfann och blev ledande med växthusodling på industriell skala men kom även att förlita sig på tillförsel av stora mängder kväve, exempelvis i form av konstgödsel samt som restprodukt från boskapsskötseln.

Vad driver den nederländska regeringen till att i klimatets och ekologins namn skifta jordbruket på ett sätt som nu skadar ens egna bönder?

Bieffekten av detta kväve är att det utarmar ekologin lokalt och över tid bildar växthusgaser som värmer klimatet globalt. Bönderna har därför sedan 1990-talet minskat kväveutsläppen avsevärt. Men 2019 fastslog Nederländernas högsta domstol, med hänvisning till internationella klimatåtaganden, att ännu större minskningar krävdes och då särskilt inom boskapsskötseln.

Konflikten mellan lokalt och globalt

Vad driver den nederländska regeringen till att i klimatets och ekologins namn skifta jordbruket på ett sätt som nu skadar ens egna bönder? Och vilka lärdomar ska vi dra av böndernas motstånd att bevara sina gårdar och hem? En ledtråd ligger i själva ekologi-begreppet, från grekiskans oikos för ”hem” och i förlängningen även läran om ”hushållande” med hemmets resurser.

Oikos är bland de äldsta orden i den västerländska civilisationen. Och likt grekiskans klima (grunden för dagens klimat-begrepp), har oikos vidgats från att beskriva det lokala till att idag handla om globala fenomen. Samtidens miljödebatt existerar just i spänningsfältet mellan oikos betydelse som ett lokalt och globalt hushållande, jämte bevarande av hemmet. Å ena sidan kräver motverkandet av global uppvärmning någon form av hushållning med kväve- och växthusgasutsläpp. Å andra sidan påminner de nederländska böndernas protester om att sådan hushållningspolitik kan hota ens hem och levebröd.

Varför är det så svårt för miljödebatten att förena de två betydelserna av oikos? Ett försök till svar utformades av den engelske filosofen Roger Scruton i essän ”Oikophobia”, (Journal of Education 1993) och senare i England and The need for nations (Civitas 2004), där Scruton menar att Västvärldens samhällseliter lider av oikofobi – förakt för den egna kulturen. Med ”elit” åsyftas inte primärt ledare utan de som administrerar organisationer, företag och myndigheter. Det är en i huvudsak urban högskoleutbildad klass, vars sysselsättning är att tänka och tala, kommunicera och kontrollera. Deras självförakt bottnar inte primärt i någon materiell klasskamp utan snarare i ett kulturellt avståndstagande från sin egen bakgrund. Denna oikofobi kompenseras ofta genom ett överdrivet intresse för främmande seder, andra platser och folk.

Ett exempel på eliternas oikofobi idag, enligt Scruton, är hur de bedriver en miljöpolitik som inriktas på globala frågor men på bekostnad av det lokala. Att en nation har en levande landsbygd, där jordbruket ärvs från tidigare generationer, är för oikofoben inte lika viktigt som att leva upp till framtidens internationella klimatåtaganden som visar hänsyn för andra platser och folk.

Föraktet mot den egna kulturen blir en karriärväg.

Den svenskamerikanske filologen och filosofen Benedict Beckeld publicerade i maj i år Western self-contempt (Cornell University, 2022) där han genom historiska studier visar under vilka omständigheter som samhällseliter drabbas av oikofobi. Först efter att en civilisation blivit framgångsrik, exempelvis antika Grekland, blir det möjligt och önskvärt för samhällseliten att bryta ned den. Till skillnad från bönder och andra sysselsatta i samhällsproduktionen är eliterna mindre rotade i specifika sysslor. När yttre fiender besegrats har eliten därför en tendens att söka inflytande, prestige och pengar genom att hitta fel eller fiender inom den egna kulturen. Föraktet mot den egna kulturen blir en karriärväg.

Ohämmad oikofobi blir parasitär

Beckeld beskriver hur ohämmad oikofobi i längden blir parasitär – den sker på bekostnad av sitt oikos, alltså samhället som helhet. Samtidigt som den västerländska civilisationen värdesätter demokrati och jämlikhet är det i dessa principers namn som oikofobi förstärks. Nya perspektiv ska erkännas, nya minoriteter få upprättelse. Men samtidigt som antalet rättigheter utökas så minskar förmågan till ansvarstagande inom samhället. Till slut når civilisationen en punkt där sammanhållningen, ja ordningen i sig, ifrågasätts.

Oikofobi är central för att förstå varför dagens progressiva framtidsprojekt på samma gång kan verka kulturellt nedbrytande. Dels förklarar det samhällseliternas vurm för globala miljömål på bekostnad av det egna landets bönder. Men oikofobi motiverar i sin tur motrörelser från de samhällsgrupper som redan är produktiva och rotade på en plats. I en sorts dialektik mot de progressiva oikofoberna söker konservativa reaktionärer bevara eller återupprätta en föreställd kulturell gemenskap. Motvärnet till oikofobi blir ofta, som Beckeld påpekar, att anamma dess extrema motsats, xenofobi – ett förakt för främmande seder, för andra platser och folk.

Senaste åren har de som protesterat mot klimatpolitiken – Gula västarna i Frankrike, lastbilsförarnas Frihetskonvoj i Kanada och Bränsleupproret i Sverige – återkommande beskyllts för att vara xenofober. Detsamma lär sägas om nederländska bönder som anklagar regeringen för att vilja bygga migrantbostäder på deras åkermark. Att dessa protestgrupper ses som delar i en rasistisk världsordning har tydligast formulerats av kanadensiska journalisten Naomi Klein, en av världens mest inflytelserika internationella debattörer för progressiv klimatpolitik, och som citeras flitigt i svenska medier och universitetsvärlden.

Utmanade privilegier

Klein beskriver i essän Toxic nostalgia (Intercept Mars 2022) att de fossilintensiva industrier som orsakat klimatkrisen också förlitat sig på, och belönat, vita manliga arbetare. När dessa arbetares privilegier nu utmanas av en växande global klimatrörelse vill de inte se sin livsstil eller jobb som en del av problemet. I desperation knyter arbetarna oheliga allianser med högerpopulistiska demagoger (Donald Trump) och auktoritära ledare (Vladimir Putin) i ett försök att återskapa ett etniskt homogent, kristet, samhälle.

Och i kölvattnet av protestgrupperna, menar Klein, frodas andra förnekande konspirationskulturer. Klimatförnekelse varvas med förnekelse av covid-pandemin, och sen av demokratiska valresultat och så vidare. Proteströrelserna ska enligt henne betraktas som uppvisningar i toxisk nostalgi. De vita männen låter hellre världen brinna än släpper sitt tag om fossilsamhället.

Problemet är att de nederländska bönderna inte är någon klass som väntar på att dö ut.

Kleins lösning på klimatkrisen – alternativet till ett fossilintensivt samhälle med xenofobi – är ett försök till kulturell klassanalys; omoderna klasser måste ge plats för andra som är mer toleranta för det främmande, det nya, den andre. Vad som krävs är en Green new deal, en progressiv stat som under krigslika former skiftar ut jordbruket, fasar ut fossiltunga industrier samt skyddar jordens mest utsatta folk och platser.

Problemet är att de nederländska bönderna inte är någon klass som väntar på att dö ut. Internationellt sett är man fortsatt uppfinningsrik, en förebild för hur andra jordbrukare kan minska sin användning av kväve. Förra året gav klimatorganisationer som Fridays for future stöd till indiska bönder när dessa protesterade mot statliga försök att effektivisera jordbruket. Fastän det nederländska jordbruket är långt effektivare än det indiska resonerade man som så att stöd behöver ges till de grupper och platser som globalt drabbas hårdast av klimatförändringar. I praktiken förmedlar sådana preferenser för det främmande ett förakt för det som är närmare hemma, de egna bönderna.

Som jämförelse kan nämnas en debatt från den 4 juli, där World wildlife fund frågade varför de nederländska bönderna inte ger upp sin kväveutsläppande boskapsskötsel till förmån för vegetarisk kost. Varför bönderna inte äter och odlar vegetariskt synliggör det kulturella avståndet till samhällseliterna. Att anamma nya sätt att leva och äta på, i detta fall ett vegetariskt kök som hushåller med globala resurser, signalerar att man tillhör en internationell elit som belönar tolerans och nyfikenhet för främmande seder och bruk.

För bönderna, däremot, var kött bara någon generation sedan en lyxvara som kännetecknade ett välmående hem. Ett beslut från centralmakten att avskräcka människor från att producera, och äta, kött ska alltså betraktas inte enbart som en klimatåtgärd utan som den kulturella pekpinne det i praktiken blir.

Politiker som planetväktare

De som primärt stödjer nederländska regeringens miljöpolitik är idag inte landets produktiva, och mer konservativa, samhällsgrupper utan den samhällselit som sysslar med politisk administration, internationella jordbruksintressen och icke-statliga organisationer. Här kan nämnas ledarnätverket World Economic Forum som nära samarbetar med nederländske premiärministern Mark Rutte, Frankrikes Emanuel Macron, och Kanadas Justin Trudeau, för att nämna några. Även svenska beslutsfattare medverkar regelbundet vid nätverksmötena, exempelvis i oktober 2021 när Per Bolund (dåvarande vice statsminister och miljöminister) talade om betydelsen av att politiker blir en sorts ”planetary guardians” (planetväktare).

Till saken hör att dessa internationella nätverk av planetväktare även samlar stora markägare, bland dem Bill Gates som profilerat sig på satsningar för klimatvänligt jordbruk. Dessa aktörer har råd med den sorts mätinstrument och automatiserat jordbruk som krävs för att uppnå miljömålen om minskade utsläpp av kväve- och växthusgaser.

Nederländerna, likt Sverige, fick genom sina skiften färre bönder som brukade större ägor.

Tidigare reformer av jordbruket (så kallade skiften) har historiskt inte bara effektiviserat utan även koncentrerat markägandet. Nederländerna, likt Sverige, fick genom sina skiften färre bönder som brukade större ägor. Men samtidigt har dessa bönder förblivit bosatta på sina ägor, och är därav naturligt lojala till omkringliggande samhälle. När Nederländernas premiärminister Rutte nu planerar att tvångsköpa mark från bönderna är det i stället internationella aktörer – planetväktarna – som tar över. Därmed upphör böndernas funktion som både hemägare och hushållare av landets jordbruksresurser.

Efter att jordbruksskiftet genomförts – i klimatets och ekologins namn – kommer det såklart finnas bönder kvar i Nederländerna. Men färre är då ägare av marken som brukas. Och går det att automatisera traktorer lär även dessa hindras från att användas för den sorts protestaktioner vi nu ser.

Att bönderna är få ska inte tolkas som att de utgör ett särintresse. Bondemedborgarrörelsen (BBB) – protestpartiet som vann ett mandat i valet 2021 – är enligt opinionsmätningar idag näst störst i Nederländerna. Protesterna har även spridit sig till närliggande länder (Polen, Tyskland, Italien, Spanien). I sammanhanget kan nämnas att liknande förbud mot kväveutsläpp i Sri Lanka resulterat i skenande matpriser, hungersnöd och statskupp.

Likt Nederländernas Mark Rutte har Sri Lankas ledning agerat teknokratiskt för att hedra internationella klimatåtaganden, snarare än utforma en lokalodlad, demokratiskt förankrad, miljöpolitik. Vi ska alltså ta på allvar den sprängkraft som finns uppbunden i denna miljöpolitik, såväl som dess motrörelser i form av protesterande bönder.

Jag menar att vi bör förhålla oss skeptiskt till Kleins förutsägelse att dessa protestgrupper utgör ett hot för västerländsk demokrati. Snarare bör de betraktas som centrala till ett samhälles uppfattning om just sin plats på jorden. Ifall de nederländska bönderna, eller för den delen andra nämnda protestgrupper, lider av xenofobi så sker det här som en reaktion på, och motrörelse till, en regering och politik som i sin tur föraktar dem.

Det är inte civilisatoriskt hållbart, för att parafrasera Beckeld och Scruton, att samhällseliten drivs av förakt för den egna kulturen. Med sitt globala hushållande (av kväve- och växthusgasutsläpp) riskerar alltså samhällseliterna att bli repressiva gentemot de lokalt produktiva samhällsgrupperna. Den nederländska bondens gård ärvs inte av nästa generation utan konfiskeras av staten. Men en klimatpolitik som saknar plats för hemmet kommer varken lyckas med sin hushållningsplan eller de ekologiska målen.

En startpunkt bör därför vara att söka förena oikos två betydelser, en miljöpolitik som värnar både hemmet och hushållandet. Vi kan kalla det klimatpatriotism.