Vänsterpartiet var ett Sovjetvänligt parti som nästan in i kaklet försvarade diktaturens övergrepp. Ändå hade varken Socialdemokraterna eller den allmänna opinionen några besvär med att S säkrade makten genom att räkna in just VPK. Vetskapen om att Socialdemokraterna vid behov skulle vara beredda att väcka den slumrande riksdagsmajoriteten var en betydande del av partiets makt. I sitt förhållande till SD har S i stället valt att agera som ett parti bland andra, skriver Widar Andersson, chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet.
Det offentliga Sverige har gått i baklås. Oförmågan att på allvar ta itu med tunga samhällsproblem inom utbildningen och på arbets- och bostadsmarknaderna är lika omfattande som famlandet när det gäller att hävda rättsstatens överhöghet gentemot kriminella klaner och nätverk.
Det finns tre avgörande orsaker till baklåset i politik och förvaltning: För det första är det nu uppenbart för de flesta att Socialdemokraterna har lämnat sin ställning som dominerande parti och vårdnadshavare för den politiska ordningen i Sverige. För det andra är det nu uppenbart för de flesta att Sverigedemokrater
na har lämnat sin ställning som smårasistiskt uppstickarparti på ytterkanten. Kanske kommer S att vara större än SD även efter riksdagsvalet om några veckor. Men skillnaderna är mycket små. Dessa två betydande strukturella förändringar har krattat manegen för den tredje baklåsande orsaken: Ett decennielångt förfall inom invandringspolitiken.
Den misskötta invandringspolitiken bidrog starkt till Sverigedemokraternas växande styrka, och SD: s växande styrka bidrog i sin tur till än mer misskött invandringspolitik eftersom ingen i septetten ville beslås med att tänka sverigedemokratiska tankar.
Socialdemokraternas nedgång och Sverigedemokraternas framgång skapar osäkerhet och oro i den politiska miljön i staten. Vem ska bestämma? Hur ska det bli? De invanda nycklarna passar inte längre.
Dessa tre faktorer – S svaghet, SD: s styrka och invandringens misskötsel – är inte endimensionella på något vis. Orsakerna muterar lätt till verkan för att sedan lika lätt skifta till orsak igen. Ett tungt exempel på detta är att när Sverigedemokraterna började växa till i styrka gjorde Socialdemokraterna ett känslostyrt och väsentligt avsteg från sina nedärvda och maktstärkande uppföranderegler. Socialdemokraterna omvandlade sig frivilligt till att bli ett parti bland andra. Socialdemokraterna ingick nämligen i den septett av partier som nu i stället pekade ut Sverigedemokraterna som det nya och speciella partiet. Den misskötta invandringspolitiken bidrog starkt till Sverigedemokraternas växande styrka, och SD: s växande styrka bidrog i sin tur till än mer misskött invandringspolitik eftersom ingen i septetten ville beslås med att tänka sverigedemokratiska tankar.
I sin krafts dagar skulle Socialdemokraterna inte frivilligt ha stigit ner från tronen på detta sätt. Vilket historien visar. Trots att kommunisterna sedan 1917 är socialdemokraternas arvfiende, hade varken partiet eller den allmänna opinionen några som helst besvär med att Socialdemokraterna säkrade makten i riksdagen genom att räkna in just ett kommunistiskt parti i majoriteten. Och det var inget tjosanhejsankommunistparti vi talar om här. VPK var ett mycket Sovjetvänligt parti som nästan ända in i kaklet försvarade den östliga diktaturens övergrepp och förtryck.
Sovjetdiktaturens makt skulle knappast förvärras av att S-regeringen i Sverige höll öppet för att vid något enstaka tillfälle driva igenom sin politik med hjälp av ja- eller nedlagda röster från riksdagsledamöterna i VPK.
Socialdemokraterna förhöll sig pragmatiskt till saken. Sovjetdiktaturens makt skulle knappast förvärras av att S-regeringen i Sverige höll öppet för att vid något enstaka tillfälle driva igenom sin politik med hjälp av ja- eller nedlagda röster från riksdagsledamöterna i VPK. Vetskapen om att Socialdemokraterna vid behov skulle vara beredda att väcka den slumrande riksdagsmajoriteten var en icke oväsentlig del av partiets makt. Socialdemokraterna hade VPK i fickan.
Men med SD gick det som sagt rejält i baklås. På årets valaffischer ser jag hur S försöker att mäla sig ut från det där ett parti bland andra gänget. Budskapet är att en röst på Socialdemokraterna är den ”enda garanten” för att Sverigedemokraterna inte ska få något inflytande. Affischen i sig har dock även ett ordlöst och rakt motsatt budskap till väljarna: ”SD har så stort inflytande att vi i det stora partiet till och med måste skriva deras partinamn på våra affischer.”
Mycket talar för att valet 2018 kommer att bjuda på ett resultat som påminner om valet till andra kammaren 1918. Återigen kommer vi att ha tre partier som samtidigt har runt 20 men mindre än 30 procent av rösterna.
Det här baklåsta läget i politiken är ingen ny företeelse. Under tidernas gång har det från tid och till annan behövts låssmeder för att dyrka upp såväl köksdörrar som de lite större entréerna. Inte så sällan har det gått brutalt till. Statskupper, krig, mord, blodbad och fängelsehålor var en gång i tiden viktiga redskap för att få saker och ting att fungera i maktens salonger. För att hitta någon historisk epok som mer liknar vår egen nutid kan vi slänga ett öga på valet till andra kammaren i riksdagen 1918. Den historiska återblickens poäng är inte att sia om hur det kommer att gå för oss här och nu. Snarare vill jag påminna om att situationen är helt ny för dagens politiker. Inte ens bland de få äldre som ännu finns kvar i toppolitiken finns några som har personliga erfarenheter av hur det gick till på den tiden.
I valet till andra kammaren 1918 var det tre partier som fick stöd från mer än 20 procent av väljarna; Socialdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet/Liberalerna dominerade i riksdagen. Så här med facit i hand tror jag det är rimligt att säga att valet 1918 var slutpunkten för den gamla politiska ordningen i Sverige. Den nya ordningen var ännu inte etablerad men i alla riksdagsval som följde efter 1918 skulle Socialdemokraterna alltid vara det största partiet som alltid fick mer än 30 procent av rösterna. Under hundra år var Socialdemokraterna mamma och pappa vid det svenska folkhemmets köksbord.
Mycket talar för att valet 2018 kommer att bjuda på ett resultat som påminner om valet till andra kammaren 1918. Återigen kommer vi att ha tre partier som samtidigt har runt 20 men mindre än 30 procent av rösterna. Två av partierna är desamma som för hundra år sedan. Folkpartiet/Liberalerna har däremot säckat ihop och lämnat över till Sverigedemokraterna. Partitrojkan som tillsammans lär samla ungefär 65–70 procent av väljarna i sina septemberlador kommer inte att inom sig kunna komma överens om en regeringsbildning. Ingen ny ordning har etablerats. Men den gamla politiska ordningen är över. Folkhemmet är föräldralöst.
Hur kan man då tänka om detta? Sverige har en stor politiskt styrd sektor. Tunga områden som sjukvård, utbildning, pensioner och arbetslöshets – och sjukförsäkringar finansieras i allt väsentligt av skatter och avgifter. Medborgarnas beroende av fungerande och rationell politik är kort sagt mycket stort. Som väljare bör vi därför göra vad vi kan för att trycka utvecklingen i den riktningen.
Widar Andersson är chefredaktör för Folkbladet (S)
