Flyktingkrisen – Polens bästa stund sedan Solidaritet

Hittills har två miljoner ukrainare flytt till Polen, och det är inte staten som hjälper dem. Praktiskt taget all flyktinghjälp sker frivilligt. Ingen jag träffar använder ord som kris eller katastrof. Ingen skäller på politikerna för att de inte gör något – kanske för att folk inte förväntar sig något av dem.

Ett land som varit ökänt för sin ovilja att öppna gränserna håller på att genomgå en fullständig förvandling. År 2015 sade den polska regeringen tvärt nej när EU begärde att de skulle ge plats åt 7 000 flyktingar, påminner journalisten Sławomir Sierakowski, men kriget i Ukraina har gjort Polen till världens fjärde största flyktingmottagare (Project Syndicate, 21 mars 2022).

Hur föreställer du dig att en flyktingvän ska se ut? De kan se ut som Andrzej Siemieński.

Hjälpsamheten är imponerande eftersom ukrainare och polacker inte har varit särskilt goda grannar.

Han är lokal chef för tågbolaget Polregio i Kraków. Bolagets kontor råkar ligga granne med det ukrainska konsulatet, där kön ibland kan vara ett par hundra meter lång; kommer man från Lviv är Kraków den första stora staden på den polska sidan av gränsen.

– Vi hade inget val, det var uppenbart vad som skulle hända, säger Siemieński. Vi började bjuda på varm dryck, och sedan har vi bara utvecklat det vidare därifrån.

En frivillig hjälpcentral

Polregios byggnad – ursprungligen en tjugotalsvilla för en förmögen familj – är nu en frivillig hjälpcentral. Och här kommer det märkliga. Siemieński hade kunnat vara stressad. Han hade kunnat säga: Titta vad som har hänt med mitt fina kontor! Papplådor med barnmat ända upp till taket. Nallebjörnar! Ungdomar som springer omkring med smörgåsar och te. Flyktingtält i trädgården. Men det gör han inte. När han tar emot mig på sitt rum är han lugn, närmast road. Han frågar om jag såg vad han har tejpat upp på sin dörr. Där står den fras som har blivit hela världens favoritmeme: ”Russkij vojennyj korablj, idi na chuj” (Ryska krigsskepp, dra åt helvete).

Jag frågar varför han ser så nöjd ut.

– Jag blir glad av att se entusiasmen hos de unga. Som institution kan vi bidra med lokaler och elektricitet, men det är ungdomarnas energi som driver alltihop.

Hjälpsamheten är imponerande eftersom ukrainare och polacker inte har varit särskilt goda grannar. Agnieszka Kuś, en historiker som jag träffar i Warszawa, kan inte berätta för sin mormor att hon brer smörgåsar åt flyktingarna. Morfaderns familj dödades av ukrainare under andra världskriget. Ju fler personer jag lyssnar till, desto grymmare och snårigare blir den polsk-ukrainska historien.

Länderna förde krig mot varandra 1918–19, efter att västra Ukraina utropat sig till självständig republik. Till huvudstad valdes Lviv, där en majoritet av invånarna då talade polska – det antyder hur blandad befolkningen alltid har varit. I ett sådant område kommer varje nydragen landgräns att leda till bråk.

25 000 polacker och 100 000 ukrainare sattes i fångläger på respektive sida; i de polska lägren beräknas 30 000 ukrainare ha dött. De territoriella konflikterna fortsatte under andra världskriget. Ukrainska nationalister genomförde en etnisk rensning i de områden de ville återerövra; mellan 50 000 och 100 000 polacker beräknas ha dött i massakrerna. I Ryssland exploaterar Putin historiska lidanden för att legitimera sitt krig, samtidigt som polackerna höjer sig över förflutna oförrätter och skriver ett nytt kapitel i sin historia.

Trötta ögon

Många av de ukrainare som söker sig till Polen passerar Warszawas centralstation. Sent på kvällen kommer en familj med fyra barn gående bakom de smutsvita tälten där frukt och smörgåsar delas ut. Flyktingar brukar ha trötta och försiktiga ögon; sådana ögon tar det inte många dagar att få. De undviker att möta någons blick, men den här familjen ger sig tid att stanna upp, de lyfter på huvudena och tittar på spegelskyskraporna på andra sidan vägen. De vänder rentav tillbaka, ställer upp sig på en liten mur och tar selfies av varandra, med skyskraporna i bakgrunden.

Flykt kan lätt bli en transportsträcka som inte är värd att minnas, eftersom du själv inte är riktigt verklig innan du har kommit i säkerhet. Det är inte meningen att du ska vara på de platser du tvingas passera och därför finns det ingen anledning att lagra dem i minnet – men den här familjen tillåter sig att uppleva världen. Jag har sett familjer som varit mer stressade på sina semestrar.

Jag kallade dem familj, men en person saknas. Ni kan säkert gissa vad fadern gör.

Den äldsta flickan är kanske tolv; hon har två yngre systrar och en bror i femårsåldern. Jag går fram till modern och frågar om hon vet vart de är på väg härnäst, men hon kan ingen engelska. Allt hon kan säga är ”house”.

Jag kallade dem familj, men en person saknas. Ni kan säkert gissa vad fadern gör.

Inne på stationen bemannar ungdomar i gula västar en disk där människor får hjälp att resa vidare; andra går runt med skyltar där det står Helsingfors eller Hamburg. En flicka med en konservburk i handen köar bredvid sin mamma till en disk där ukrainare får hjälp att hitta tillfälliga boenden. De största städerna i Polen är redan fulla, varnar ett plakat. ”Var inte rädd för att åka till mindre städer: de är fredliga och har bra infrastruktur. Levnadsomkostnaderna är lägre och du har större chans att hitta arbete.”

Två telebolag delar ut gratis sim-kort i varsitt tält. Brandmän i smutsgula uniformer är utkommenderade för att hålla ordning, men de har inget att göra och hjälper ibland till med att följa en grupp människor till rätt perrong, medan de bär deras väskor. Det råder en viss trängsel, men allt är lugnt och tyst. Här finns ingen aggressivitet, ingen förtvivlan. En klar majoritet av hjälparbetarna som går runt på golvet är unga kvinnor. De har tejpat fast papper på de gula västarnas ryggar, där det står vad de kan hjälpa till med, eller skrivit det direkt med spritpenna. En tjej med texten ”tolk” står och pratar med två medelålders kvinnor.

Den allmänna stämningen är trötthet och väntan, blandat med övertygelsen att allt går att lösa. Polen har haft mycket stränga restriktioner under pandemin, men nu gäller andra prioriteringar. Ingen gör någon stor sak av att bara en tredjedel av ukrainarna sägs vara vaccinerade.

Ett land med inre problem

Två tioåriga tvillingsystrar roar sig med att åka rulltrappa ner från övervåningen och sedan tillbaka upp igen. Jag följer efter dem. Däruppe hör jag det enda gråtande barnet, en tvåårig pojke på sin pappas axel. Äldre män och kvinnor har bäddat med dubbla lager filtar på bänkarnas stålnät. Räls till leksakståg och några andra leksaker ligger utströdda på golvet. Där finns till och med en vattenskål för hundar, och rykten säger att en dinosaurie har setts vandra omkring på centralstationen. Det kan jag inte bekräfta, men jag har sett tre andra unga män i djurdräkt: en blå hund, en grå åsna och ett gult lejon. De delar ut godis ur en papplåda för att muntra upp barnen, böjer sig ner och high-fivear ett par sexåriga flickor till mammornas förtjusning.

Före flyktingkrisen var Polen ett land som knakade i fogarna av inre problem. Förra året dog en kvinna till följd av landets strikta abortlagstiftning; de stora protester som följde har inte lett till några förändringar. Regeringen har systematiskt undergrävt domstolarnas självständighet, vilket har lett till att EU fryst 36 miljarder euro i coronastöd. Trots allt detta upplever det polska civilsamhället just nu sin bästa stund sedan den fria fackföreningen Solidaritet bildades 1980.

Vid det här laget har jag börjat tänka att det är något underligt med alltihop. Hur kommer det sig att två miljoner flyktingar gör underverk med folks humör?

– Det är en sorts beroende, säger Duda. Det är kanske inte rätt att vara lycklig, men du märker en omedelbar positiv effekt av det du gör, att det har mening, och flyktingarna är tacksamma.

Den 29-åriga juristen Agnieszka Gargas-Zielińska berättar att hon ger husrum åt ett äldre par från Ukraina. Jag frågar vad hon brukar prata med dem om.

– Jag har aldrig träffat dem, svarar hon, som om det var den naturligaste sak i världen. Jag och min man har en extra lägenhet i Katowice, där jag är uppväxt. Vi åkte dit och städade, sedan gav vi nyckeln åt grannen. Han har en trädgårdsfirma, och den ukrainske mannen har redan börjat jobba åt honom.

Är det ingen som är missnöjd med flyktingvågen?

– Jo, en kul grej är att Konfederacja, ett högerradikalt parti, började klaga på att ukrainarna får åka gratis spårvagn och sådant, och alla, även deras egna väljare, vände sig mot dem. Polen är ett delat land på många sätt, men när det gäller det här, då håller vi ihop.

Ordnade sig snabbt

Översättaren Dominika Górecka erbjöd sig att ta emot en mamma med barn. Barnet visade sig vara en storväxt 15-åring som gillade boxning. Var han ett par år äldre skulle han ha åkt in i armén. Allt har ordnat sig snabbt, berättar hon.

– Jag hittade en boxningsklubb i närheten, med tränare från Belarus och Ukraina, och han är välkommen att vara där så mycket han vill. Det går som elektricitet mellan människor, man bara fixar saker.

Hur länge får de stanna?

– Vi har sagt en till två månader, sedan får vi se.

Hur mår de?

– De är oerhört ledsna, men de vill inte ge upp. Kvinnan vill börja jobba så snabbt som möjligt.

Behöver du registrera dem hos polisen? Eller är ett par miljoner människor på drift utan att någon vet var de är?

– Man är tvungen att anmäla hos stadsdelsförvaltningen att man har flyktingar boende hos sig, och de måste följa med och visa sina pass.

Och vad gör staten?

– Det sägs att vi som har flyktingar hemma ska få ersättning, 40 złoty per dag och person (motsvarande 100 kronor), men allting är väldigt oklart. Det staten hjälper till med är att flyktingarna kan få personnummer snabbt, så att de kan börja jobba. De som jobbar ska också få barnbidrag.

Stödgrupper på sociala medier

Ingen väntar på tillåtelse, på någon samlad organisering, eller på att någon annan ska ta initiativ först. Volontärerna hittar varandra via stödgrupper på Facebook – ni vet, det där sociala nätverket som alldeles nyss sades göra oss till Trumpväljare och rasister.

I ett tält framför centralstationen i Kraków serveras soppa ur stora beige behållare som kunde komma från ett fältkök. Jag byter några ord med Mateusz Kuryło från den kristna hjälporganisationen Caritas, som organiserar utspisningen.

– Staden sade bara: Här får ni ett par tält, hej då, berättar han obekymrat. Allt du ser inuti tälten har folk skänkt frivilligt.

Nu vet jag hur praktisk solidaritet låter…

Inne på stationen träffar jag de unga hjälparbetarna Kasia och Gabriela. Jag frågar var de har fått sina gula västar från. Under Gabrielas väst syns för övrigt en brun scoutuniform; det är vanligt att scouter deltar i hjälparbetet.

– Man bara går och tar en väst, och sedan är man volontär, säger Kasia.

– Mitt första uppdrag var att ta emot ett gäng holländare. De hade kört ner en buss full med mat och nu undrade de vem de skulle vända sig till, vem som höll i alltihop. Det blev jag!

Har ni smitit från skolan, frågar jag.

– Min spansklärare säger att det är okej. Det här är också en sorts utbildning, menar han. Men när jag är tillbaka måste jag berätta för klassen.

Entusiasm som smittar

Nu vet jag hur praktisk solidaritet låter. Det är ett ständigt ritschande och rasslande av plast och papplådor som rivs upp. Ibland hörs enstaka skratt från de intensivt arbetande ungdomarna. En gammal sporthall i Łódź har blivit en omlastningscentral för donerade varor. Utanför står en långtradare; en gaffeltruck lyfter in pallvis med gåvor från företag och privatpersoner. Medicin, hygienartiklar, barnvagnar, vattenflaskor – föreställ er torn av papplådor i en hall som är hundra meter lång. Och föreställ er framför allt den stämning som ligger i luften: en entusiasm som smittar direkt, från kropp till kropp, utan behov av några argument.

Förklaringen till euforin får jag av Barbara Bieniek. I vanliga fall är hon turistguide i Kraków; nu organiserar hon hjälparbetarna i Polregios lokaler. De jobbar i skift från sju på morgonen till nio på kvällen.

– Pandemin gjorde alla deprimerade, och sedan händer det här. Under covid har ungdomarna tillbringat en lång tid i social isolering, men nu känner de att de gör någonting värdefullt. Jag är väldigt glad för deras skull.

Jag intervjuar henne i Polregios källare, som har gjorts om till lekrum för barn. De ungdomar som just nu engagerar sig i flyktinghjälpen kommer att bli framtidens ledare, tror hon. Vad är det som driver henne själv?

– Vi måste göra det här. Ukrainarna betalar med blod för våra värderingar. Jag känner personligen att jag deltar i kriget, visserligen bakom fronten, men Polen och Ukraina har gemensamma trauman. Den 24 februari kändes det som om någon hade flyttat mig tillbaka till den första september 1939.

Alla verkar veta exakt vad de ska göra, och de har dessutom roligt. När har polackerna haft tid att öva på flyktingmottagning?

– Jag tror att polacker är bland de bästa när det gäller att lösa saker spontant. Det är när vi ska organisera saker formellt som det inte brukar gå så bra. Myndigheterna behöver följa lagar och föreskrifter, och de behöver finansiering, därför kommer de att agera långsammare, men vanligt folk kunde erbjuda hjälp omedelbart. Utan dem hade de första veckornas flyktingmottagning aldrig fungerat. Staten hade kanske satt upp tält, och det hade blivit ett ghetto, men vi har absorberat flyktingarna in i samhället. Det är en bättre lösning.

Finns det något du önskar att regeringen skulle göra?

– Vi behöver en bättre ansvarsfördelning och bättre organisering.

Pengar var inte det första du tänkte på?

– Pengar är självklart, men våra skattemedel räcker inte för att betala för det här. Staten behöver hjälp utifrån. Vi behöver experter, pengar och specialister som kan hjälpa folk med krigstrauman. Hela Europa behöver stödja oss nu.

Även icke-ukrainska flyktingar

Kanske tror någon att de polska volontärerna bara bryr sig om ukrainska flyktingar. I så fall: låt mig presentera Marte Ogrodniczek. Hon står i ett bås på centralstationen märkt ”Non-UA refugees”. Bara i hennes bås har de tagit emot omkring tusen människor från Ghana, Namibia, Indien och Uzbekistan, som råkade befinna sig i Ukraina när Putin anföll.

De hjälper till med övernattning, resor och nödvändiga kontakter; kommer du från Tadzjikistan ligger den närmaste ambassaden i Berlin. På en anslagstavla finns information om vad som gäller för den som vill ta sig vidare till Norge, Tyskland eller Schweiz – däremot inget från Sverige. Till vardags är Ogrodniczek säljare – just nu har hon ett fyratimmarspass som global resebyrå. Hon ställer upp frivilligt och använder sin egen mobiltelefon för alla kontakter, men understryker att den som vill hjälpa människor på flykt måste tänka professionellt.

– Det är viktigt att bara jobba med etablerade kontakter och med organisationer som vi känner till och kan lita på, säger hon. Det finns risk för trafficking och andra former av utnyttjande.

De har skrivit ”Ner med rasismen” och ”Alla flyktingar välkomna”.

Är det några särskilda personer du kommer att minnas, frågar jag.

– Det är så många. Jag berättade för en mamma med två barn att det i sista ögonblicket hade blivit några platser över på en buss till någon tysk stad, kanske Dresden. Ville de följa med? På tre minuter hade hon bestämt sig och packat ihop sina saker.

Katarzyna Duda påminner om att gränsen till Belarus fortfarande är stängd.

– I vissa fall har flyktingar från Belarus skickats tillbaka elva gånger. Vi får inte glömma det som händer där. Vi kallar det rasism.

Hon är med om att organisera en demonstration för samtliga flyktingars rättigheter, och jag går dit. Ett hundratal personer, både ungdomar och äldre, har samlats på gatan med flaggor och plakat. De har skrivit ”Ner med rasismen” och ”Alla flyktingar välkomna”. Gruppen är liten, men uppfylld av samma entusiasm som alla volontärer jag träffar.

Generositeten mot flyktingarna må vara vacker att se, men den pensionerade underrättelseofficeren Vincent Severski bidrar med en bister analys.

– Det senaste årtiondets flyktingvåg har varit mycket gynnsam för Putin. Missnöjespartierna har växt, välfärdssystemen sviktar, och politikerna i Väst har förlorat sin legitimitet. Det som händer nu kommer att ha samma effekt. Att miljontals människor är på flykt försvagar Ukraina och destabiliserar Europa.

Kan bli värre

I förlängningen kan det bli ännu värre, varnar Severski. Ukraina och Ryssland är viktiga spannmålsexportörer. Flera länder i Afrika och Mellanöstern är beroende av deras vete. Om exporten minskar på grund av kriget väntar oroligheter i Mellanöstern, och möjligen en ny flyktingvåg därifrån. Detta kommer att göra Putin belåten, även om kriget inte går som han har tänkt sig. Om han inte kan vinna Ukraina, kan han åtminstone förstöra Europa.

Det sista jag ser innan jag lämnar Warszawa är en äldre man som har tagit på sig en solgul jacka för att folk ska lägga märke till honom på långt håll. Han har ställt upp någonting i Świętokrzyski-parken, där det sovjetbyggda Kulturpalatset ligger, taggigt som en fyrkantig Godzilla. En krets av förtjusta åskådare har redan samlats bakom honom. Gör han vad jag tror att han gör? Ja. Han låter folk kasta pil på en tavla med Putins och Lukasjenkos ansikten. Jag lägger min sista złotysedel i hans papplåda, och en liten flicka i rosa jacka höjer armen.

Vad hon än gör, kommer resultatet att bli en fullträff.