Finns det någon svensk kultur utan politik?

Sedan länge har det talats så mycket om vikten av armlängds avstånd mellan kulturen och politikerna att begreppet blivit något av en klyscha. Vänstern varnar för att högern ska lägga sig i – och vice versa. Farorna är också verkliga: både historien och nutiden är fulla av auktoritära, diktatoriska och teokratiska regimer som vill tysta författare, musiker och andra konstnärer. Ayatollah Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie förebådade en ny tid av självcensur i västerländskt kulturliv.

Men i ett upphettat debattklimat, där äldre böcker skrivs om och mångtydighet jagas på flykten, har de faktiska hoten inte bara internaliserats utan också kompletterats med inhemsk retuscheringspolitik. Vi har fått diskussioner om museernas tillrättalagda historieskrivning och bibliotekens hyllrensningar. Det som började med Tintin är nu framme vid dragqueens. ”Armlängds avstånd” betyder i praktiken att enbart egna åsikter bör få genomslag.

SVT har alltid varit en viktig uttolkare av den officiella kulturpolitiken.

Handlar det då bara om import av det amerikanska kulturkriget, som förpestar skolbibliotek och prestigeuniversitet och gör att anställda på inflytelserika tidningar skriver på upprop för att tvinga bort kollegor vars uppfattningar de ogillar? Den trumpifieringen, som inleddes långt före Trump, är vi knappast immuna mot, men vi har också en inhemsk konsensuskultur som vill hålla ordning i leden och se till att de för stunden viktigaste värdeorden får styra.

Att redaktionen bakom Agenda visar uppenbar okunnighet om kultur kan framstå som pinsamt, men det matchas på ett olustigt sätt av kulturredaktionens upptagenhet av köns- och hudfärgsstatistik i de dagliga Kulturnyheterna. Exempelvis som i inslaget den 19 april där musikströmningstjänsten Spotify ställs till ansvar för att ”endast 13 procent av Spotifys hundra mest streamade låtar genom tiderna framförs av kvinnor”.¹

SVT har alltid varit en viktig uttolkare av den officiella kulturpolitiken. Riksdagsbeslutet 1974 om en ny kulturpolitik (proposition 1974:28) präglades av den tidens svenska självbild. Kommersialismens negativa verkningar skulle motverkas och enligt utredningen som låg till grund för propositionen Ny kulturpolitik (SOU 1972:66) hade kulturpolitiken ett övergripande samhällsmål: ”att medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet”.

Svårt att stå fritt från finansiärers intressen

När jag själv senare satt med i det statliga Kulturrådets referensgrupp för bidrag till musikgrupper gjorde vi ett slags regionalpolitiska rättvisebedömningar vid sidan om de musikaliska. Alla landsändar skulle finnas med även om kvalitén inte var den högsta.

Även det så kallade mångkulturbeslutet av en enig riksdag 1975 (proposition 1975:26) hade en viktig kulturpolitisk innebörd. Här uppmuntrades invandrare att starta egna föreningar på etnisk eller religiös grund och bidragssystemet byggdes ut. Genom det officiella Mångkulturåret 2006 blev mångfald ett styrande begrepp i kulturpolitiken, och i Agenda för mångkultur (SOU 2005:91) angavs det som en långsiktig målsättning för kulturutbudet att ”i större utsträckning än i dag aktualisera andra kulturuttryck än det traditionellt svenska eller västerländska”.

Ett kulturliv som står helt fritt från sina finansiärers intressen är svårt att tänka sig. Förhoppningen ryms ändå i den svenska kulturpolitikens nationella mål om kulturen som ”en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund”. I sin rapport Så fri är konsten (2021) konstaterar Myndigheten för kulturanalys att det förekommer olika former av styrning, som strider mot de kulturpolitiska målen. Detta sker bland annat genom statlig bidragsgivning och politisk klåfingrighet på lokal och regional nivå.

Intresset för kulturpolitik har dock varit ojämnt fördelat, över tid och beroende på vem som styrt.

Allt utom Stadsteatern och ABF sågs som suspekt

För femtio år sedan skrev Malmös kommunstyrelseordförande att kommunen inte kunde ge bidrag till varenda liten flicka i regnrock som ville spela teater. Några år senare rekommenderade samma stads kulturkommunalråd en av de fria teatergrupperna att starta tombola om den ville få pengar till sin verksamhet. De var båda socialdemokrater i en socialdemokratiserad stad där all kultur utanför Stadsteatern och ABF då sågs som suspekt.

Senare har svenska regeringar haft flera aktivistiska kulturministrar, som Marita Ulvskog (S) och Alice Bah Kuhnke (MP). På ett något motsägelsefullt sätt har de, som är verksamma inom kulturen, nästan alltid efterfrågat starka kulturpolitiker eftersom dessa setts som en kanal till ökat ekonomiskt stöd. Men i nuläget ska de helst inte tycka något om kulturens innehåll. Någon garanti för ett dynamiskt och obundet kulturliv med generös yttrandefrihet är systemet knappast.