Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Kultur |

Feminismen betyder inget för mig längre

Foto: Gunnar Lundmark / TT

Feminismen behöver skyddas från medelklassens privatliv. Annars kan ingen längre ta den på allvar, skriver Anna Axfors i en essä om den svenska feminismens relevans. För kan Irena Pozar verkligen klaga på att inte exakt alla metoo-anklagade män blivit utstötta?

Av Anna Axfors | 29 oktober 2022
Anna Axfors är poet, kulturskribent och författare.
Lästid 10 min
I korthet

När jag skriver det här mördas unga kvinnor i Iran. Det pågår en feministisk revolution och i ljuset av det så ter sig en fråga jag ställt mig själv de senaste åren: ”Kan feminismen fortfarande ge mig någonting?”, bortskämd, privilegierad.

Men, ändå känns det som om jag inte behöver feminismen längre.

Som att den var ett nödvändigt ont, ett raster att överleva tonåren genom. Jag tyckte att jag var ful, men med feminismen i ryggen hade jag rätt att vara ful. Jag hade inte råd att shoppa smink, och det var lätt att göra det till ett feministiskt ställningstagande. När jag blev dumpad av en kille så intalade jag mig att jag var en stark kvinna, att jag hade det bättre utan honom.

Feminismen måste ha varit bra för mig, den måste ha gjort mig stark på något sätt.

Men det kom också till en punkt då den slutade göra mig stark, och jag undrade om den inte snarare gjort mig svag. Då kände jag mig mer stärkt av att bara få vara normal.

De senaste tio årens feminism, som man skulle kunna kalla en fjärde våg, har dessutom nått pöbeln, det vanliga folket.

Feminismen handlade under större delen av 1900-talet om konkreta orättvisor, som att det fanns olika lagar för kvinnor och män, medan den under 90- och 2000-talets tredje våg handlade om osynliga strukturer, som den sociala pressen på kvinnor att se vackra ut, eller parförhållandens inbyggda vanor (det är kvinnor som städar). Nina Björk skrev Under det rosa täcket, som blev en svensk feministbibel. Det fanns en upptagenhet vid att ändra på könsroller, man antog att dessa per definition var skadliga. Unga kvinnliga skribenter som Linda Skugge och Belinda Olsson gjorde den uppmärksammade antologin Fittstim, vars framsida pryddes av en kvinna med trosor och slarvigt rakad bikinilinje – som ett uppror mot den manliga blicken, som för övrigt var ett populärt begrepp vid den här tiden. Det var det här jag fängslades av som tonåring. Möjligheten att slippa vara på ett visst sätt bara för att man var tjej.

Idag är det ingen som talar om den manliga blicken eller skeva skönhetsnormer för kvinnor. Att vara vacker är en rättighet snarare än en betungande skyldighet, botox använder var och varannan kvinna har jag hört, och det har inget med att vara feminist eller inte att göra.

Av Anna Axfors | 29 oktober 2022
Anna Axfors är poet, kulturskribent och författare.
Profil Lyssna på textenLästid 10 minSkärmläsarvänlig
I korthet
När jag skriver det här mördas unga kvinnor i Iran. Det pågår en feministisk revolution och i ljuset av det så ter sig en fråga jag ställt mig själv de senaste åren: ”Kan feminismen fortfarande ge mig någonting?”, bortskämd, privilegierad.

Men, ändå känns det som om jag inte behöver feminismen längre.

Som att den var ett nödvändigt ont, ett raster att överleva tonåren genom. Jag tyckte att jag var ful, men med feminismen i ryggen hade jag rätt att vara ful. Jag hade inte råd att shoppa smink, och det var lätt att göra det till ett feministiskt ställningstagande. När jag blev dumpad av en kille så intalade jag mig att jag var en stark kvinna, att jag hade det bättre utan honom.

Feminismen måste ha varit bra för mig, den måste ha gjort mig stark på något sätt.

Men det kom också till en punkt då den slutade göra mig stark, och jag undrade om den inte snarare gjort mig svag. Då kände jag mig mer stärkt av att bara få vara normal.

De senaste tio årens feminism, som man skulle kunna kalla en fjärde våg, har dessutom nått pöbeln, det vanliga folket.

Feminismen handlade under större delen av 1900-talet om konkreta orättvisor, som att det fanns olika lagar för kvinnor och män, medan den under 90- och 2000-talets tredje våg handlade om osynliga strukturer, som den sociala pressen på kvinnor att se vackra ut, eller parförhållandens inbyggda vanor (det är kvinnor som städar). Nina Björk skrev Under det rosa täcket, som blev en svensk feministbibel. Det fanns en upptagenhet vid att ändra på könsroller, man antog att dessa per definition var skadliga. Unga kvinnliga skribenter som Linda Skugge och Belinda Olsson gjorde den uppmärksammade antologin Fittstim, vars framsida pryddes av en kvinna med trosor och slarvigt rakad bikinilinje – som ett uppror mot den manliga blicken, som för övrigt var ett populärt begrepp vid den här tiden. Det var det här jag fängslades av som tonåring. Möjligheten att slippa vara på ett visst sätt bara för att man var tjej.

Idag är det ingen som talar om den manliga blicken eller skeva skönhetsnormer för kvinnor. Att vara vacker är en rättighet snarare än en betungande skyldighet, botox använder var och varannan kvinna har jag hört, och det har inget med att vara feminist eller inte att göra.

Läs mer Visa mindre

Redan prenumerant?
Prova Kvartal Total!

49 kr första månaden.

Eller vill du bara läsa denna artikel?