När jag skriver det här mördas unga kvinnor i Iran. Det pågår en feministisk revolution och i ljuset av det så ter sig en fråga jag ställt mig själv de senaste åren: ”Kan feminismen fortfarande ge mig någonting?”, bortskämd, privilegierad.
Men, ändå känns det som om jag inte behöver feminismen längre.
Som att den var ett nödvändigt ont, ett raster att överleva tonåren genom. Jag tyckte att jag var ful, men med feminismen i ryggen hade jag rätt att vara ful. Jag hade inte råd att shoppa smink, och det var lätt att göra det till ett feministiskt ställningstagande. När jag blev dumpad av en kille så intalade jag mig att jag var en stark kvinna, att jag hade det bättre utan honom.
Feminismen måste ha varit bra för mig, den måste ha gjort mig stark på något sätt.
Men det kom också till en punkt då den slutade göra mig stark, och jag undrade om den inte snarare gjort mig svag. Då kände jag mig mer stärkt av att bara få vara normal.
De senaste tio årens feminism, som man skulle kunna kalla en fjärde våg, har dessutom nått pöbeln, det vanliga folket.
Feminismen handlade under större delen av 1900-talet om konkreta orättvisor, som att det fanns olika lagar för kvinnor och män, medan den under 90- och 2000-talets tredje våg handlade om osynliga strukturer, som den sociala pressen på kvinnor att se vackra ut, eller parförhållandens inbyggda vanor (det är kvinnor som städar). Nina Björk skrev Under det rosa täcket, som blev en svensk feministbibel. Det fanns en upptagenhet vid att ändra på könsroller, man antog att dessa per definition var skadliga. Unga kvinnliga skribenter som Linda Skugge och Belinda Olsson gjorde den uppmärksammade antologin Fittstim, vars framsida pryddes av en kvinna med trosor och slarvigt rakad bikinilinje – som ett uppror mot den manliga blicken, som för övrigt var ett populärt begrepp vid den här tiden. Det var det här jag fängslades av som tonåring. Möjligheten att slippa vara på ett visst sätt bara för att man var tjej.
Idag är det ingen som talar om den manliga blicken eller skeva skönhetsnormer för kvinnor. Att vara vacker är en rättighet snarare än en betungande skyldighet, botox använder var och varannan kvinna har jag hört, och det har inget med att vara feminist eller inte att göra.
De senaste tio årens feminism, som man skulle kunna kalla en fjärde våg, har dessutom nått pöbeln, det vanliga folket, och kommersialiserats, vilket gör den mindre attraktiv för dem som vill tänka själva. Liv Strömquist, serietecknare och inflytelserik feministisk ikon för min generation, påpekar i en intervju med ETC 2019 att ”Den skolan som kallas radikalfeminism menar att den stora konflikten i samhället är mellan gruppen kvinnor och gruppen män. […] Jag är inte en anhängare av den formen av feminism.”.1 Och 2018 frågade sig Greta Schüldt i ett reportage i DN: ”Varför är det så fel att som kvinna vilja vara behaglig?”. Jag tänker att hon hade börjat längta efter samma sak som jag, normalitet, lyxen i att luta sig tillbaka mot sin könsroll. Reportaget, där hon utnämner sig själv till ”huskvinna” (likt ”husblatte”), får anses vara lite av en uppgörelse med den svenska feminismen som den såg ut just då. Kanske rentav ett hejdå till den.
Mätt och lite äcklad av dagens feminism
Idag tycker ingen jag känner att det är edgy att kalla sig feminist. Det är inte ens edgy att kalla sig anti-feminist. Det är en icke-fråga.
I ett svar2 till 68-feministen Ebba Witt-Brattström citerar kritikern Rebecka Kärde (född 1991) ur en artikel i Tidskrift för genusvetenskap: ”Ni tror att vi lider av okunskap rörande kvinnorörelsen men tänker inte på att vårt ointresse likaväl kan bero på mättnad.”3
Mättnad är ordet. Och kanske lite äckel. Feministrörelsen som den tar sig uttryck i Sverige just nu, med medieprofiler som Cissi Wallin, är lite cringe, vilket också Greta Schüldt skriver i sin text om huskvinnan: ”Instagramfeminismen har spelat ut sin roll”. Det är fyra år sedan, men feminismen verkar inte ha gått i någon intressantare riktning sedan dess. Om det är att hänga ut en sexistisk tatuerare i Norrköping4 för sina 90 000 följare på Instagram som är fjärde vågens feminism, så betackar vi oss. På 90-talet hade det nog varit fräckt, nu känns det bara som klasshat.
Med fjärde vågens feminism har det kommit en medvetenhet kring de förtryck som riktas mot kvinnor som inte är vita eller rika, tillsammans med ett transperspektiv. Samtidigt finns en stark dogm kring att man bara ska tala för den grupp man själv företräder. Hemsidan vardagsrasismen.com förklarar: ”Tolkningsföreträdet betyder att de som inte hör till gruppen inte har samma rätt att höras, synas eller säga sin åsikt. Något som ofta ses som oerhört provocerande för personerna i privilegierad position som är van att få delge sina åsikter i alla sammanhang.”5
Risken finns att de som är privilegierade och vana att delge sina åsikter i alla sammanhang håller sig till ämnen som berör dem själva, av rädsla för att trampa någon på tårna.
Männen är fortfarande rikast, arbetarkvinnorna sliter fortfarande
Det är synd, för vidgar man blicken så återstår faktiskt orättvisor mellan kvinnor och män. De som sitter på de stora pengarna är fortfarande män, och i underklassen dubbelarbetar kvinnor och sliter, precis som alltid. LO:s Jämställdhetsbarometer6 visar att kvinnor i arbetaryrken har väldigt svårt att få ihop familj- och yrkesliv, och då på ett annat sätt än det som medelklassen kallar ”livspussel”. Snarare handlar det om rättigheter som plötsligt inte visar sig gälla. Behöver man barnomsorg utanför kontorstid till exempel så måste man först visa att det inte går att ordna omsorgen på något annat sätt. Detta läser man inte så ofta om.
I stället handlar feminismen i böcker och spalter om att ha blivit tafsad på en gång eller att män förklarar saker för en. ”Mansplaining” och ”metoo” är begrepp som säljer böcker och som vi förväntas känna något inför, men jag känner då ingenting. Det är inte så att fenomenen i sig inte existerar eller är problem, men känslan blir att vi pratar om detta i brist på verklig överblick. I boken Backlashen – metoo och revolutionen som stoppades (Weyler förlag, 2022) driver Irena Pozar tesen att allt som varit till nackdel för kvinnorna som klev fram under metoo innebär en backlash för den feministiska rörelsen. Men hade det inte varit konstigt om de, som blivit anklagade, inte slog tillbaka? Det behöver inte innebära en backlash. Faktum är ju att metoo-rörelsen haft och har stort inflytande. Den har satt män i fängelse och gjort dem arbetslösa. Går det att klaga på att inte exakt alla anklagade män hamnat i fängelse eller blivit arbetslösa?
Vissa börjar till och med undra om det inte är männen det är synd om.
I boken Allt män har rätt till (Fri tanke förlag, 2022) som nyligen kom på svenska går filosofen Kate Manne igenom alla möjliga vis som män är privilegerade på, men exemplen är luddiga. Till exempel bör män anstränga sig för att ta reda på om kvinnan innerst inne vill ha sex eller inte. Men hur tar man ens reda på vad någon vill innerst inne?
Metoo var viktig och kanske en revolution, men om det ska vara det och ”mansplaining” som är feminismens huvudsakliga fokus, så målar den in sig i ett hörn. Irena Pozar skrev nyligen en artikel7 om att influencers som klädde ut sig till ”pimps and hoes” på en fest indirekt stöttade trafficking. Alla borde enligt henne rannsaka sig själva: “På vilket sätt bidrar jag till att upprätthålla och eskalera den utbredda sexualisering av barn som pågår?” Vem är en sådan rigid och humorlös feminism till för? Nu är att klä ut sig till hora på en fest inte det mest humoristiskt nyskapande jag hört, men jag skulle tro att det varken gör till eller från för ett traffickingoffer.
Vissa börjar till och med undra om det inte är männen det är synd om, som den amerikanska författaren Nina Power i boken What do men want? Masculinity and its discontent (Allen Lane förlag, 2022), där hon undersöker manlighetens kris. Hon vill att man i debatten ska sluta ställa män och kvinnor mot varandra. En åsikt som inte direkt trendar i något läger. Att män kan ha det svårt i egenskap av att vara just män, anses löjligt. Men faktum är ju att trots männens strukturella överläge så är det de som är ensamma efter skilsmässa. De är incels. De är datorspelsberoende. De lyckas inte i skolan. Och ja, i den medelklass som för tillfället äger och bryr sig om den feministiska frågan kanske det är kvinnorna som är vinnarna. De har både IQ, EQ och erotiskt kapital. Kanske är det också en anledning till att de skribenter som en gång populariserade feminismen, som Nina Björk, Liv Strömquist och Fittstim-feministerna, inte med hull och hår gett sig in för att förnya den fjärde vågen. De har fått det bra, de kan inget mer önska för egen del och andras kamper är som sagt inget man lägger sig i.
Flytta bort feminismen från våra egna kroppar
Samtidigt som de coola skribenterna och serietecknarna gått vidare har feminismen alltså fått eget liv och dyker upp både i konventionella kvällstidningskrönikor och reklamer – det finns till exempel en woke rakhyvel, ”Estrid”. Woke är den rörelse som feminismen uppslukats i allt mer, och som lägger stor vikt vid marginaliserade gruppers rätt att inkluderas i majoritetssamhället, inte minst på språklig nivå. Det kan handla om allt från rimliga saker, som att fasa ut användningen av n-ordet, till saker som är svårare att hålla koll på, som att man inte längre säger HBTQ utan HBTQIA+ (ett begrepp som exempelvis Malmö stad använder).8 Reklam och språkliga korrigeringar är också ungefär det enda som den svenska feminismen verkar användas till numera.
Kanske är det inte dåligt att jag känner att jag inte behöver feminismen längre, det är väl så det ska vara i den bästa av världar. Den svenska medelklassen har nått en punkt där feminismen inte är ett användbart verktyg längre, där vi måste söka svaren på våra problem bortom uppfattningen att kvinnan är underordnad. Hur vet man om någon vill ha sex med en eller inte? Hur mycket bör man bry sig om sitt utseende? Det ligger mer på ett psykologiskt plan än ett politiskt.
68-feminismen politiserade intimsfären med parollen ”det personliga är politiskt”, men kanske behöver vi nu flytta feminismen bort från våra egna kroppar. I alla fall om jag med ”vi” menar den vita medelklass som driver den feministiska diskursen.
Kanske borde jag sluta fråga vad feminismen kan göra för mig och i stället börja fråga vad jag kan göra för feminismen.
Efterkrigsfilosofen Hannah Arendt äcklades av det personliga. Det psykologiska skulle döljas precis som organen under huden. Det hade inget med politik att göra, menade hon.
Nu lever vi i en självbekännelsens tid där allt som rör privatpersonen anses intressant. Men tänk om det personliga faktiskt inte alltid är politiskt? Jag säger det inte som en liberal hade kunnat säga det, för att skydda privatlivet från politik, utan tvärtom: politiken, i det här fallet den feministiska kampen, behöver skyddas från medelklassens privatliv.
Frågan ”kan feminismen fortfarande ge mig någonting?” kanske för all del är bortskämd, men också relevant. Den kan inte ge mig någonting just nu, och det är bra.
Men var feminismen någonsin något som bara skulle skänka en något personligen, var den inte en kollektiv kamp? Kanske borde jag sluta fråga vad feminismen kan göra för mig och i stället börja fråga vad jag kan göra för feminismen. Men vad skulle jag kunna göra? Att tala i andras sak har ju blivit något högst riskabelt, och en felsägning kan få en att framstå både som korkad och som en förtryckare. Men för att den feministiska kampen ska bli relevant igen måste vi sluta tala blott om det vi känner till, och börja kämpa även för det som inte är rakt framför våra näsor.
Anna Axfors är poet, kulturskribent och författare.
