Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Kultur |

Fel bok vann Augustpriset

Vinnaren Elin Cullhed. Foto: Andreas Sundbom

På måndagen delades Augustpriset ut, den svenska litteraturens tyngsta pris. Fel roman vann, menar Kvartals kulturredaktör Ola Wong som hyllar och sågar böckerna från de sex nominerade i den skönlitterära klassen.

Lyssna på texten
Laddar ...
Följ Kvartals poddar: Apple | Spotify
Av Ola Wong | 20 november 2021
Ola Wong är Kvartals kulturredaktör, Kina-kännare och författare.
Profil Inlästa texter I korthet Lästid 12 min Skärmläsarvänlig
I korthet

På måndagen 22 november delades Augustpriset ut, det tyngsta litteraturpriset i Sverige efter Nobelpriset. 

Kvartals kulturredaktör Ola Wong var en av elektorerna som utsåg pristagare i den skönlitterära klassen.

Eufori. En roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed vann i den skönlitterära klassen. 

Eufori är ”maniskt jobbig” menar dock Ola Wong som här recenserar boken.

Hans topplista är i stället följande:

1, Den svarta månens år, Ellen Mattson, Albert Bonniers Förlag.

2, När vi var samer, Mats Jonsson, Galago.

3, Återliv. Med Skapelsen och Kvällens frihet, Kjell Espmark, Norstedts.

4, Europa, Maxim Grigoriev, Albert Bonniers Förlag.

5, Eufori. En roman om Sylvia Plath, Elin Cullhed, Wahlström & Widstrand.

6, Singulariteten, Balsam Karam, Norstedts. 

 

Jag var en av elektorerna som var med och utsåg vinnare av Augustpriset i den skönlitterära klassen i år. Uppenbarligen höll de övriga 20 i juryn inte med mig i mitt omdöme om Eufori: En roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed: ”Alla som känner någon eller själv har fastnat i uppvarvade ältande tankar vet att det enda man vill till slut är att stänga av. Detsamma gäller denna bok.”

Hon vann nämligen Augustpriset på måndagskvällen. 

Samtliga nominerade böcker recenseras nedan.

Så här röstade jag:

1, Den svarta månens år, Ellen Mattson, Albert Bonniers Förlag.

2, När vi var samer, Mats Jonsson, Galago.

3, Återliv. Med Skapelsen och Kvällens frihet, Kjell Espmark, Norstedts.

4, Europa, Maxim Grigoriev, Albert Bonniers Förlag.

5, Eufori. En roman om Sylvia Plath, Elin Cullhed, Wahlström & Widstrand.

6, Singulariteten, Balsam Karam, Norstedts. 

Prismotiveringen för Augustpristagaren Elin Cullhed: ”På livsbejakande och rasande prosa skildras hur ett poetiskt geni brottas med en hemmafrutillvaro där drömmar och desperation föder varandra.”  

Efter prisutdelningen kom en allt annan än nöjd Pelle Andersson på Ordfront förlag som ger ut Mats Jonssons När vi var samer ut i baren på Södra Teatern. 

– Jag brukar inte klaga när vi inte vinner, men den här gången tycker jag att det var fel, säger han.

Det är bara att hålla med. Mats Jonsson hade varit en värdig vinnare för sitt livsverk med serieromaner om sitt liv. Kvalitativt var dock Den svarta månens år av Ellen Mattson den bästa boken. 

Har du läst någon av böckerna ? Ge oss gärna din gärna din topplista över årets bästa böcker och motivering i kommentarsfältet nedan.

Maniskt jobbig ”Eufori. En roman om Sylvia Plath” av Elin Cullhed

(Wahlström & Widstrand)

Alla som känner någon eller själv har fastnat i uppvarvade ältande tankar vet att det enda man vill till slut är att stänga av. Detsamma gäller denna bok. Eufori skildrar poeten Sylvia Plaths maniska medvetandeström under perioden före hennes självmord. 

Mammans tragiska livsöde har nämligen blivit upphov till en hel liten industri med plathomania.

Visst är det ett tacksamt objekt att skriva om. Poeten och författaren Sylvia Plaths barn sov i sina sängar när hon stoppade huvudet i gasugnen. Hennes man, den firade diktaren Ted Hughes, har av vissa fått skulden. Hon var bipolär. Självmordet gjorde att Plaths namn förvandlades till en feministisk ikon för rebelliska men deprimerade unga kvinnor som inte står ut med samhällets normer och dessa usla män. Parets enda överlevande barn Frieda Hughes har gått till rasande motangrepp mot de feminister som anklagar Ted Hughes för saker som de inte har en aning om och approprierar hennes mammas tragiska öde för egna syften – ett övergrepp menar dottern. Mammans tragiska livsöde har nämligen blivit upphov till en hel liten industri med plathomania: biografier, avhandlingar och nu som sagt även en Augustprisvinnare på svenska.

Man tröttnar dock på Cullheds malande självupptagna uppdiktade Plath. Som tur är finns originalet Plaths egna verk att beställa på bokbörsen.

Om man vill läsa och få insikt i hur en kärleksfull mamma kan försöka att ta livet av sig rekommenderar jag Linda Boström Knausgårds Oktoberbarn (Modernista förlag, 2019). Det är också en uppgörelse med hur psykvården behandlar bipolärt sjuka och den ifrågasatta elchocksterapin som används i Sverige. Hon skildrar hur maken Karl-Ove Knausgård till slut inte ut står ut med henne längre och lämnar henne. Hon borde ha fått Augustpriset för den, Knausgård alltså. 

Deppigt ”Europa” av Maxim Grigoriev

(Albert Bonniers Förlag).

”Den inre spiralrörelsen mot alltmer gnällighet måste brytas”, skriver Maxim Grigoriev på sidan 65. En föresats han totalt misslyckas med på återstående 380 sidor, då han alltmer planlöst och vemodigt driver genom ett smutsgrått Europa.

Grigoriev skildrar vackert den exilryska upplevelsen. Alla dessa pappersbleka dissidenter, med tunt hår och för stora kavajer. Nostalgin hos dem som fastnat i tiden då de lämnade hemlandet ”som en inert, evaporerande värmerest”.

En som lever på språket kan snabbt bli irrelevant för både hemlandet och det nya landet. För någon född i Sverige är värme värme, men för en invandrare är ordet abstrakt. Men invandraren kan också se det som lokalbefolkningen inte ser, och det skapar en känsla av att vara den ende som inte är blind. Men Grigorievs grafomaniskt gnälliga ordmassor kan dämpa även den mest begeistrade russofil. Om du vill läsa en roman om medelålders män som fastnat i en spiralrörelse av självhatande, ensam meningslöshet i ett Europa på dekis så har Houellebecq gjort det bättre i Serotonin, och med humor. 

Engagerad ”När vi var samer” av Mats Jonsson

(Galago)

”Det lapska låter sig upptagas och förintas af det svenska utan bittherhet, utan kamp”. Så skrev prästen i Malå om traktens samer i Turistföreningens årsskrift 1911. 

Som urfolk har samerna i Sverige haft en relativt bra lott. De har inte internerats i läger som uigurerna eller förvandlats till alkoholiserade socialfall i reservat. Nybyggarna i Norrland gick inte skallgång för att utrota dem, som de gjorde på Tasmanien. Det Mats Jonsson kallar för det mörkaste kapitlet i samernas historia, Rasbiologiska institutets skallmätningar under Herman Lundborg var en kortvarig och inte särskilt inflytelserik historia. Institutet bildades 1921 och redan 1926 hade politikernas entusiasm börjat falna, skriver Jonsson. 1935 tog antirasisten Gunnar Dahlberg över institutet, och han såg rasbiologin närmast som ett skämt. 

Ändå kan man som Mats Jonsson gör i När vi var samer hävda att Sverige gjorde sig skyldig till ett kulturellt folkmord på skogssamerna. Kulturellt folkmord utförs inte genom att döda utan genom massiv invandring av främmande etniska grupper så att den tidigare dominerande gruppen blir en folkspillra. Därtill kommer batterier av åtgärder för att beröva folket sin sammanhållning och identitet, som att förbjuda samiska språket i skolan, pressa föräldrarna att inte ge dem ”lapska” namn, bestämma att lappkvinnor (som var tidens språkbruk) som gifter sig med svenskar räknas som svenska. Definiera så att bara renägande samer på det för staten ekonomiskt ointressanta fjället räknas som samer. Genomföra folkomflyttningar. Under researchens gång inser Jonsson att han är ”planens lyckade slutprodukt”. Skogssamen som inte vet att han är skogssame, som inte ens vet vad en skogssame är. 1928 års renbeteslag gjorde så att majoriteten av samerna kastades ut ur lappbyarna och sökte sig till städerna, där de assimilerades som svenskar, likt Jonssons familj. 

Boken är ett försök att rädda skogssamerna ur denna påtvingade glömska, och berätta deras historia.  Men för den som kan sin Jonsson vet att det kan han bara göra genom att berätta om sig själv. Sedan genombrottet med Hey Princess om tiden som popsnöre på 90-talets Skånegata har han fortsatt att rita sin självbiografi. Den är också en berättelse om Jonssons ideologiska utveckling. Ungdomens kommunist skiftar till en blekare nyans av rött ända tills han i serieromanen Nya Norrland starkt påminner om en entreprenörskramande centerpartist. Engagemanget för att rädda hembygden driver honom till det. Även samefrågan leder Jonsson till en ideologisk terräng där det är lätt att få skavsår för en som vill tro på jämlikhet, rättvisa och framåtskridande. 

Extra jobbigt blir det om man är för klumpig för att slöjda, för tondöv för att jojka, skulle svimma av renslakt, är ointresserad av jakt och fobiskt rädd för rotvältor.

Samefrågan handlar om blod och mark, att vissa ska ha ärvda privilegier baserad på deras förfäders etnicitet och kulturbärande ekonomiska traditioner, även om dessa hindrar utveckling och klimatarbete. Den utgår ifrån att det finns en skyddsvärd kultur som har en essens som måste bevaras. Om man är konservativ så är det mammas gata, man kan försvara adelns fideikommisser, kungahus och norska valjägare med samma argument. Men om man kommer från vänstern så blir det ett problem. Extra jobbigt blir det om man är för klumpig för att slöjda, för tondöv för att jojka, skulle svimma av renslakt, är ointresserad av jakt och fobiskt rädd för rotvältor så att man knappt vågar gå i skogen. Och detta för en aspirerande skogssame. 

Jonsson vrider och vänder på sina argument. Ur När vi var samer.

Jonsson är  väldigt bra på att hitta svagheter i sina resonemang och framförallt i sig själv, kanske lite för bra – självironin kan bli enformig ibland. Till nästa bok hoppas jag att han får en strängare redaktör.  

Det blir många fina noteringar om klass. Alex Schulman kan begära ut vagnslaster med arkivmaterial från Uppsala universitetsbibliotek om sin morfar kulturkritikern Sven Stolpe, medan han själv knappt kan hitta något om ett helt folk, som bestod av hårt arbetande människor i skogen.

Roligast är han som vanligt när han ger sig på den kulturella medelklassen i Stockholm. En samhällsgrupp som verkar äckla honom mer än lappfogdarna, men som ändå är Jonssons eget folk. Han hatar hur han låter förnedra sig själv som en kultursame, en politiskt korrekt exotism på mottagningar. Klädd i kostym och knappt använda samiska näbbskor delar han ut Augustpriset till Linnea Axelsson 2018 för verseposet Aednan. ”Var jag bara en gårdstomte som kraxade högstämt på Konserthusets stora scen medan elitens barn sa aah och oooh?”. Skit samma landar han i, det intressanta är att berätta skogssamernas och sin familjs historia, och det gör Jonsson med nyfikenhet, kunskap, integritet och humor. Dock innehåller boken några utvikningar för mycket.

Lysande ”Den svarta månens år” av Ellen Mattson

(Albert Bonniers Förlag)

Mystiska figurer dyker upp när den från sin tjänst på universitetet avstängde David Svarthed ramlar och slår i huvudet på trottoaren. En student hade anmält Svarthed. Han fick ett anfall då studenten hävdade att det är en definitionsfråga om man får blanda ihop ordklasserna i en grammatikskrivning. Nu är han ensam med sitt forskningsprojekt om Iliaden, och så helt plötsligt: fallet. En röd bok som var betydelsefull, även om han nu inte kan minnas varför, försvann. Plötsligt dyker två ungdomar upp och jakten på de mystiska börjar. David Svarthed inser att det finns en tid för att putsa sina vapen för en som ångrat att han låtit tiden rinna iväg.

Den svarta månens år berättar om åldrande, liv och minne i en förtätad magisk verklighet. Den känns stundtals som en pigg blandning mellan Nobelpristagaren Kazuo Ishiguros Begravd jätte och en detektivbok för barn.  

Under fötterna rinner förgångna tider och barndomens minnen som en brusande mörk flod. Sorlet minner om att man kanske slutat med för många saker utan att ersätta dem med nya. Boken är en protest, för det är fel att låta livet smalna av utan att protestera. 

Illustration: André Wong
Samtliga illustrationer förutom serierutan ur ”När vi var samer” är gjorda av André Wong.

Otacksam ”Singulariteten” av Balsam Karam

(Norstedts)

Om Mustafa Panshiri tycker att flyktingar bör känna tacksamhet som han skrev i Kvartal så verkar Balsam Karam, kurd med rötter i Iran och Irak, å sin sida mest vara irriterad. Boken beskrivs som ett sorgearbete i tre delar. Ett dödfött barn ska födas/ man hade grävt fram en kropp från rasmassorna/snyggaste tjejen i klassen har ett hakkors inristat på handen. 

Svenskarna beskrivs som en ansiktslös massa av oförstående eller rasister.

Stora delar av boken är skriven i den stilen, namnlöst, platslöst och collageartat fragmentariskt. Många rader har en poetisk elegans, men helhetsupplevelsen för läsaren blir distans. I den sista delen av boken, som heter Förlusterna, drar Karam ner tempot till en pregnant tecknad scen per sida, och där blir boken vackert bra. Det är dock lite i senaste laget.

Singularitet är ett tillstånd i svarta hål med ändlös gravitation, men trots tunga ämnen som trauma, krig och flykt gör stilen att delar av texten saknar dragningskraft.

Anonymiteten hade varit en mer rättvisande titel, och den hade funkat bättre som teaterpjäs. 

Svenskarna beskrivs som en ansiktslös massa av oförstående eller rasister. Bostad, skola, omvårdnad, psykolog, allt som serveras familjen i det nya landet tas för självklart. De kvinnliga doktorerna som ger det sorgliga beskedet förnärmar författarjaget med sin svenskhet. ”Orubbligheten i att vägra låta två vita kvinnor med ett liv som aldrig varit eller kommer att bli ditt omskriva vad som har hänt ditt barn stramar upp dig, gör dig sträng”. Psykologen – Alexander, Johan, Anders, whatever – drömmer hon om att sätta kniven i.

Nåväl, tacksamhet är en knepig sak, som Panshiri också skriver i Kvartal. Påtvingad tacksamhet kan leda till en motståndsidentitet. Alltså att man tvärtom gör motstånd mot det som andra vill att man ska tycka eller tänka och mot dem som kräver tacksamheten. Speciellt om den påtvingade tacksamheten kommer från majoritetskulturen och är riktad mot barn till invandrare som själva är födda i Sverige.

Författarjaget verkar arg för att svenskarna är så ointresserade av hennes trauman. Kanske menar hon att de bör väckas och inse att ”den rådande ordningen har sin förutsättning i ett våld som ingen ser utom de som lever i Utkanterna”, som den postkoloniale professorn Stefan Jonsson skrev i en hyllande recension av Karams förra bok i DN Kultur (man kan också hävda att Sverige osjälviskt gav familjen skydd från barbariska regimer i Mellanöstern). Men för att lyckas med det skulle hon ärligt talat behöva skriva om boken, för i nuläget övertygar denna predikan bara de redan övertygade skönandarna. En författare har bara en uppgift, och det är att vara ärlig mot sig själv. Karam är det, men till nästa bok får man hoppas att hon vågar att inte gömma sig bakom stilen. 

Tryggt ”Återliv. Med Skapelsen och Kvällens frihet” av Kjell Espmark

(Norstedts)

Jag var bygdens snille

Som de skrattade åt på kyrkbacken

Dessa kloka som sitter så bredbent i livet. 

Men att tro sig ha grepp om verkligheten

är som att skära en skåra i relingen

för att markera var gäddan höll till. 

Kjell Espmark skriver i en trygg poetisk tradition med taktfasta rader. Hyllningsdikter har funnits så länge vi har haft hierarkiska samhällen. Återliv tar med läsaren på en lärd resa genom sekler och kontinenter där han prisar sina progressiva hjältar, som urfeministerna Sor Juana Inés de la Cruz (1648-1695) och Mary Wollstonecraft (1759–1979). Ibland slår Espmark in öppna dörrar så att fantasins träflisor ryker ”i spetsen för kvinnornas intåg i parlamentet”. Men ibland blir Espmark också briljant, som i dikten: Jag vill inte ha er förbannade framtid. ”Nu måste jag värna min integritet, mot folk som kallar sig forskare … Jag vill inte ha er förbannade framtid. Jag vill inte ha det ni kallar förståelse.” 

Man anar att i en tid då då det stormat kring akademin och Espmarks egna många motstridiga av- och påhopp i den vevan att han skulle ha föredragit att fly undan den tvärsäkra debatten från dessa kloka som sitter så bredbent i livet och likt tangmästaren Wu Tao-tzu försvinna in i sin egen perfekta målning. 

I övrigt:

Augustpriset är den svenska litteraturens mest prestigefyllda och uppmärksammade pris och delades ut på måndagskvällen på Södra Teatern i Stockholm. Prissumman är 100 000 kronor. 

I klassen Årets svenska fackbok vann Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning av Nils Håkanson, Nirstedt/litteratur.

Årets svenska barn- och ungdomsbok blev Nattkorpen, Johan Rundberg, Natur & Kultur.

Lilla Augustpriset gick till Min ursäkt av Mirja Flodin.

Svenska Förläggareföreningens hederspris gick till Marianne von Baumgarten-Lindberg för hennes livslånga arbete för  barnlitteratur och läsande.

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.