Vi minns förre försvarsministern
Peter Hultqvist (s) för ett drygt år sedan: ”Det blir inga ansökningar om nåt medlemskap till Nato så länge vi har en socialdemokratisk regering.” Det kunde han
garantera alla – och fick då rungande applåder.
Vi vet hur det gick sedan. Formeln ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig” blev historia, och Hultqvist skyllde på att världsläget förändrats. Som om vi aldrig varit med om radikala historiska skiften som kastat världen över ända tidigare. Det borde räcka att öppna vilken historiebok som helst för att inse att framtiden kan bjuda på många typer av överraskningar.
För den som saknar fantasi är förstås ett storkrig i Europa alltid avlägset och svårt att föreställa sig. Men för den som använder hjärnan till att skissa konsekvenser, alternativa utfall och hypotetiska scenarier är förekomsten av ett storkrig mindre svårt att föreställa sig.
Intelligens och fantasi
Den nyzeeländske statsvetaren James R. Flynn, som för övrigt gick bort häromåret, har gett namn åt den så kallade Flynneffekten. Den består i att den genomsnittliga intelligenskvoten har ökat kraftigt i många länder i modern tid. Upprinnelsen till observationen lär ha varit skillnaderna i resultat i intelligenstesterna vid mobiliseringarna till första respektive andra världskriget. Medelvärdena hade stigit signifikant vid andra världskriget.
I ett fascinerande TED-talk för några år sedan påpekade Flynn att intelligens har att göra med att ta det ”hypotetiska på allvar”, det vill säga reflektera över vad som kan vara snarare än vad som är. Han talar alltså om fantasi, föreställningsförmåga och associationsrikedom i tänkandet.
Den kanadensiske psykologiprofessorn Steven Pinker har berört något liknande i ett föredrag, där han hävdat att just vidgad föreställningsförmåga är en av faktorerna bakom världens långsiktigt ökade fredlighet och humanism. Hur? Jo genom en vidgande cirkel av inkludering av den andre. Detta har skett historiskt genom allt ifrån fjärrhandel och resor till romaner, journalistik och reseskildringar, som ju en ökad läskunnighet bidragit till. På så sätt har vi människor genom ökad föreställningsförmåga blivit mer humanistiska och inkluderande.
Vi använder i snitt 47 procent av vår vakna tid åt att dagdrömma…
En liknande tankegång kan man läsa om i litteraturvetaren Ingrid Elams nya och finstämda bok om romanens uppkomst, Romanens segertåg (Natur & kultur 2022). Där berättar hon om hur romanen, långt innan det fanns fotografier eller film, tränade läsarens föreställningsförmåga. Romanen, som slog igenom under upplysningen, präglas bland annat av en berättelse där man inte vet slutet, vilket sannolikt triggade läsarnas fantasi. Romanen handlar även till stora delar om den enskilda människans känsloliv, och med Elams ord ”växelspelet mellan igenkänning och det aldrig förut upplevda”.
Ett helt annat exempel på vikten av fantasi ges av underrättelseagenten Jan Leijonhielm i den färska boken Ett svenskt leijon (Medströms bokförlag 2022). Där beklagar han sig över just fantasilösheten hos vissa underrättelsetjänster, till exempel vid misslyckandena inför Pearl Harbour-attacken år 1941 och 9/11 år 2001. Målet för en underrättelsetjänst är ju att kunna binda samman enskilda fakta till förståelse, “connect the dots”, med Jan Leijonhielms ord. Det vill säga att kunna skapa mönster och förståelse med hjälp av fantasin. Och att hela tiden söka föreställa sig nya grepp – som att terrorister skulle kunna använda passagerarplan som självmordsbombare.
Den fantasilöse är chanslös inför en sådan uppgift.
Fantasi som överlevnadsfaktor
I sin nyutkomna och tankeväckande bok Fantasi (Fri tanke 2022) av hjärnforskaren David Bäckström, konstaterar han att fantasi, som vi alla har i varierande grad, är något som skiljer oss människor från djuren. Vi kan föreställa oss en framtid, andra människors tankar och livet på andra platser. Och vi använder i snitt 47 procent av vår vakna tid åt att dagdrömma, enligt en stor studie i Science. Dagdrömmandet är ett sätt att förbereda oss på framtiden, eftersom många av våra fantasier handlar om vad som kan hända, skriver David Bäckström.
Vem vill ha en läkare, pilot eller rörmokare som är optimist?
Detta fantasibaserade framtidstänkande är en viktig förklaring till Homo sapiens alla framgångar som art. Vi är inte byggda för nuet – vi reflekterar hela tiden över framtiden. Forskare har skattat att vi tänker runt 70 000 tankar om dagen. Ofta om vad vi hoppas eller befarar ska hända. Individuellt är vi ofta optimister, medan vi tenderar att vara mer pessimistiska i generella termer.
Men är optimism något att eftersträva? Vem vill ha en läkare, pilot eller rörmokare som är optimist? En viss dos pessimistisk fantasi är inte sällan en överlevnadsfaktor. Att vara riskmedveten och kunna föreställa sig potentiella hot och faror är livsviktigt, och har varit en av mänsklighetens största framgångsfaktorer.
Ett av mina favoritexempel på fantasilöshetens förbannelse är cykeln, vars första inkarnation uppfanns så sent som för 200 år sedan. Och föregångaren till dagens moderna cykel – med luft i gummidäcken, med två lika stora hjul, kedjedrift och fotbroms – introducerades så sent som på 1890-talet. Detta är alltså senare än högteknologiska innovationer som telefonen, telegrafen och kulsprutan. En cykel är långt mindre tekniskt komplicerad än till exempel en hjullåspistol, som tillverkades redan på 1600-talet. Begränsningen sitter som så ofta i våra huvuden, i vår kringskurna förmåga att tänka nytt, originellt och utveckla tankeled som ingen gjort tidigare.
Fantasi behövs alltså för att förstå världen. ”Vi såg det inte komma”, sade Stefan Löfven häromåret om gängvåldet. Citatet fångar mycket av bristen på konsekvenstänkande i det svenska 2010-talet.
Den fantasilöse är dömd att inte se vad som kan komma att ske.
Henrik Höjer är Kvartals vetenskapsredaktör. Han är även historiker och författare.
