I den migrationspolitiska debatten använder bägge sidor Sveriges grundlagar som slagträ, med påståendet att grundlagen skulle innehålla någon form av formulering med innebörden att Sverige är, eller ska vara, ett mångkulturellt land. Problemet för samtliga sidor är att det inte existerar någon sådan lag, skriver advokaten Carl Lindstrand som reder ut begreppen en gång för alla i en analys.

Från den sida som efterfrågar ett stort svenskt flyktingmottagande framhålls grundlagen som ett argument för en generös flyktingpolitik samt mot idén om att en särskild kulturell gemenskap är viktig för en framgångsrik integrationspolitik. Detta framförs även i nyhetsmedier och public service, som okritiskt och utan närmare förklaring hänvisar till att en bestämmelse om att ”Sverige är ett mångkulturellt samhälle” skulle ha införts i svensk grundlag år 2010.1

 I en debattartikel författad av advokat Michael Pålsson som nyligen publicerats i Aftonbladet står exempelvis att:

Sverige är på goda grunder ett mångkulturellt samhälle. I själva verket är vi så mångkulturella att det är inskrivet i en av Sveriges grundlagar, Regeringsformen.2

Två företrädare för S-kvinnor skrev i en debattartikel från förra året följande på samma tema:

I och med den grundlagsändring som gjordes år 2010 så står det nu i vår grundlag att Sverige är ett mångkulturellt land. Alltså ett land som inte bara härbärgerar en kultur utan flera. Kulturer som samverkar och samspelar sida vid sida.3

Från den sida som i stället vill se en restriktiv flyktingpolitik anförs också ofta påståendet att det skrivits in i den svenska grundlagen att Sverige ska vara mångkulturellt, då som något förment negativt och som ett exempel på regler som måste ändras. Inte minst brukar detta upprepas av företrädare för Sverigedemokraterna, även från partiledningens sida.4

Från mer konspiratoriskt och extremt lagda kritiker av svensk migrationspolitik dyker också ofta påståendet om en särskild grundlagsbestämmelse om mångkulturalism upp, och då som exempel på hur utstuderad ”elitens”, förment medvetna, plan på att förändra Sverige och svensk kultur i grunden varit alltsedan den påstådda grundlagsändringen sägs ha gjorts. Ofta nämns i sammanhanget just år 2010 som året för detta stadgandes införande men ofta hävdas också att lag- eller grundlagsregler som dikterar att Sverige ska vara mångkulturellt infördes redan år 1975.5

Inledningsvis kan konstateras att ordet ”mångkultur” inte figurerar i någon av de fyra svenska grundlagarna.

Då formuleringen ”Sverige är ett mångkulturellt samhälle enligt den svenska grundlagen” återkommande upprepas från alla möjliga håll och kanter finns det anledning att reda ut begreppen en gång för alla.  

Inledningsvis kan konstateras att ordet ”mångkultur” inte figurerar i någon av de fyra svenska grundlagarna. Vidare finns markeringar åt det motsatta hållet, inte minst med hänsyn till den särstatus som den svenska uttolkningen av den lutheranska tron givits genom kravet i 4 § successionsordningen på att statschefen (det vill säga konungen) ska bekänna sig till denna.

fakto·­id [‑i´d] substantiv ~en ~er • före­ställning som hålls för sann men är felaktig

Var kommer då påståendet ifrån? Ett av de stöd som alltså ofta brukar nämnas när faktoiden (ty det är en sådan, åtminstone när det påstås att det skulle finnas något tvingande i grundlagen om att Sverige ska vara mångkulturellt) om grundlagsfäst mångkultur kommer upp är en regeringsproposition från 1975, närmare bestämt proposition 1975:26: riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m m. De lagförslag propositionen avser innefattade emellertid inget förslag om grundlagsändring med den påstådda innebörden om mångkultur. Propositionen innefattade inget förslag om grundlagsändring alls, utan behandlade i stället riktlinjerna för migrationspolitiken och mynnade ut i regler som innebar att rikstäckande invandrar- och minoritetsorganisationer fick rätt till statsbidrag samt till ökade anslag om resurser för informationsinsatser riktade till invandrare. Slutligen nämner den ett förslag att regeringen skulle bemyndigas meddela föreskrifter om auktorisation och godkännande av översättare och tolkar.

Förvisso uttrycks som en bärande tanke i propositionen att man ska underlätta för minoriteter att behålla sin ursprungliga kulturella och språkliga identitet, enligt vad som i propositionen kallas ”valfrihetsmålet”. Notera dock att syftet med detta inte i sig var att främja en utveckling från ”monokultur” till ”mångkultur”, utan att ett av de argument som anfördes för denna tanke i stället var att invandrarna skulle få det lättare att återvända till ursprungslandet:

Valfrihetsmålet innebär att medlemmar av språkliga minoriteter ska kunna välja i vilken grad de vill uppgå i en svensk kulturell identitet och i vilken grad de vill bibehålla och utveckla den ursprungliga iden­titeten. Åtgärder för att bevara kontakten med ursprungslandets kultur underlättar även valet mellan att stanna i Sverige eller återvända och återanpassas i ursprungslandet.6

Det går visserligen att problematisera omkring hållningen att staten aktivt ska främja bibehållandet av hitflyttade människors ursprungskultur, inte minst ur intregrationspolitisk synvinkel, men faktum kvarstår att det alltså inte är fråga om något grundlagsfäst påbud om mångkultur från år 1975.

Således andas snarare lagrummet ett antagande från lagstiftarens sida av att det finns en stark majoritetskultur.

Vad står då faktiskt i grundlagen på temat? Jo, det finns en passus som rör minoriteters frihet att utöva sin kultur i regeringsformen som numera framgår av 1 kapitlet 2 § 6 stycket (den återfanns tidigare i sagda lagrums fjärde stycke) och som funnits med sedan ikraftträdandet av regeringsformen 1974. I detta stadgande anges att minoriteter ska ges möjlighet att odla sin särart (tidigare stod det ”bör ges möjlighet” vilket ändrades till ”ska ges möjlighet” just år 2010, varvid samerna samtidigt utpekades särskilt i grundlagstexten). Innebär då inte detta ett påbud om mångkultur? Nej, det är knappast det som är syftet. Inledningsvis bör nämnas att det i den juridiska litteraturen framhålls att 1 kapitlet 2 § regeringsformen inte innehåller några egentliga bindande rättsregler, utan att det snarare handlar om mål och ideal.7 I litteraturen påpekas vidare att den sakliga betydelsen av lagrummet hittills inte varit särskilt stor.8 I den mån stadgandet om minoriteters kulturella uttryck i lagrummets sjätte stycke överhuvudtaget har någon betydelse utöver att vara någon sorts allmän avsiktsförklaring (och som sådan till föga förpliktigande), så torde det röra sig om markeringen av en så kallad ”negativ frihet”; det vill säga en markering om att staten inte ska sätta käppar i hjulet för människor som identifierar sig med en minoritet och att dessa ska vara fria att utöva sin kultur. Det bör vidare, åtminstone vad gäller lagändringarna från 2010, vara frågan om ett utslag av de åtaganden Sverige har gjort internationellt (inte minst FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter). Det handlar alltså inte om några särdeles kontroversiella syften som vore ägnade att slå fast att Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle i bemärkelsen ett samhälle där ingen kultur tillåts att vara dominerande. Snarare än att pådyvla den offentliga verksamheten någon sorts ideologisk överrock med innebörd att mångkultur ska råda, bekräftar 1 kapitlet 2 § 6 stycket regeringsformen förhållandet att det finns en svensk majoritetskultur i förhållande till vilken minoriteterna ska kunna odla sin särart. Minoritet kan man bara vara i förhållande till en majoritet. Således andas snarare lagrummet ett antagande från lagstiftarens sida av att det finns en stark majoritetskultur.

Ett annat påstående som hörts i debatten är att portalparagraferna i 1 kapitlet 1 § andra stycket, samt 2 § första stycket i regeringsformen skulle utgöra stöd för att Sverige ska ha ett mångkulturellt samhälle, eller i alla fall att dessa bestämmelser skulle omöjliggöra tanken på att integrationspolitik ska syfta till att nyanlända bör ges förutsättningar att tillgodogöra sig svensk majoritetskultur.9 Vad som avses är alltså portalbestämmelserna i regeringsformen om åsiktsfrihet och människors lika värde i förhållande till staten. Resonemanget torde dock bygga på en mängd felaktiga antaganden och missförstånd om såväl dessa lagrum som den funktion de är avsedda att fylla.

Regeringsformens första kapitel innehåller givetvis inte något deskriptivt, beskrivande, uttalande om vilken kultur som råder i Sverige. Det är således tämligen självklart att regeringsformen inte uttryckligen anger att svensk kultur, eller för den delen ”mångkultur” (vad nu det egentligen innebär), dominerar i det svenska samhället. Ett sådant uttalande vore ju meningslöst i lagtext. Det vore som att lagstifta om att solen till övervägande del består av väte. Objektiva fakta är vad de är, oavsett vad man må skriva om dem i lagtext. Människor i landet identifierar sig med och utövar viss kultur som präglar samhället, så är det. Det är upp till kulturvetare och folklivsforskare att beskriva detta. Det är i alla fall inte lagstiftarens uppgift.

Lagstiftarens uppgift är att lagfästa normer och regler för människors och institutioners handlande. Innehåller då 1 kapitlet 1 §, andra stycket samt 2 § första stycket i regeringsformen något specifikt normativt om vilken kultur, eller vilka kulturer, som ska råda i Sverige? Syftet med lagrummen är att uttrycka tankarna att staten a) inte skall lägga sig i människors åsikter och b) ska behandla människor lika. Det utgör alltså inte något normerande uttalande om vilken kultur som ska, eller inte ska, ligga till grund för samhället (notera i sammanhanget att ”samhället” inte är detsamma som ”staten”). Ett sådant uttalande vore nämligen också meningslöst, eftersom människor i ett fritt statsskick formar de normer och idéer om etik och estetik som blir kittet i samhället (diktaturer försöker typiskt sett kidnappa och styra kulturen, med varierande framgång).

Men med vilken kultur man identifierar sig bestämmer alltså till syvende och sist folk själva inom ramen för åsiktsfriheten.

Inget av vad som står i regeringsformens första kapitel (eller i grundlagarna i övrigt) är avsett att vara någon sorts påbjuden norm om att Sverige ska vara ”mångkulturellt”. Det står inte heller uttryckligen att någon sorts svensk majoritetskultur måste råda (även om det som sagt finns antydan om det i successionsordningen samt det faktum att minoriteternas frihet att utöva sin kultur måste ses i förhållande till en presumerad majoritetskultur). Men med vilken kultur man identifierar sig bestämmer alltså till syvende och sist folk själva inom ramen för åsiktsfriheten. Precis som första kapitlet 2 § i regeringsformen stipulerar. Men det är däremot, för att lämna den juridiska analysen ett ögonblick, ett faktum att ett samhälle utan sammanhållande kitt i form av gemensamma värderingar och föreställningar inte längre är ett ”samhälle”. ”Samhälle” handlar således om ”sammanhållning”. Utan något som håller samman, inget samhälle. Därför kan man måhända hysa viss sympati för tanken att nyanlända behöver ges möjlighet att få en förståelse för den majoritetskultur som faktiskt råder.

Det finns mycket att säga om orsakerna till Sveriges nuvarande integrationspolitiska utmaningar, men orsakade av den svenska statens grundlagar är de inte.

För att återgå till grundlagen och mångkulturen är det alltså enkelt att vederlägga påståendet att det skulle finnas en medveten politisk konspiration som börjat med en grundlagsändring från 1970-talet som går ut på att ersätta svensk kultur med mångkultur, eller att 2010 års justeringar av 1 kapitlet 2 § 6 stycket skulle innebära något sådant. Så är det helt enkelt inte. Det finns mycket att säga om orsakerna till Sveriges nuvarande integrationspolitiska utmaningar, men orsakade av den svenska statens grundlagar är de inte. För den som letar efter orsakerna är en god början i stället att läsa på om innebörden av Greys lag, respektive Hanlons rakkniv, det vill säga det har blivit som det har blivit inte på grund av ont uppsåt utan på grund av inkompetens och ointresse för sakfrågorna.10 Det är sorgligt att behöva konstatera att så är fallet, men den goda nyheten är då å andra sidan att det inte finns något i den svenska konstitutionen som förhindrar en kursändring.

Regeringsformens principer om åsiktsfrihet, människors lika värde samt minoriteters frihet att utöva sin kultur, gör alltså inte mångkultur till något tvingande för folket och skapar inte heller något hinder för staten att ägna sig åt integrationsåtgärder syftande till att informera nyanlända om landets seder och bruk. För att återigen frångå den rent juridiska utläggningen är det också så att det rent objektivt och faktiskt råder en viss majoritetskultur i Sverige (som förvisso inte helt lätt låter sig fångas eller definieras och som också är dynamisk och öppen för influenser utifrån) vilken ligger till grund för det svenska majoritetssamhället. Och denna kultur måste man ha god kännedom om, om man med någon framgång ska kunna delta i sagda samhälle. Detta skulle vara fallet även om man nu skulle få för sig att skriva något annat i Sveriges grundlagar vilket man, som jag hoppas ha illustrerat ovan, alltså inte har gjort.

Låt mig i det sammanhanget, till undvikande av varje missförstånd, vara tydlig med att det inte finns eller ska finnas något motsatsförhållande i att den svenska staten erbjuder möjlighet till rimlig konsumentupplysning om de här rådande kulturella förhållandena, samtidigt som den garanterar alla människor friheten att fritt välja att utöva sin ursprungskultur. Allt detta är alltså sådant som är tillåtligt under grundlagarna, och vill man gå längre kan man kanske till och med tycka att det borde vara självklarheter, måhända lika självklara som att solen till 73,46 procent består av väte.

Avslutningsvis hoppas jag att vi hädanefter kan lägga dessa myter och sofismer om vad grundlagarna säger om mångkultur åt sidan när vi  för den migrations- och integrationspolitiska debatten.

Noter

1 https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ny-grundlag-historiskt-beslut-utan-debatt

2 https://www.aftonbladet.se/debatt/a/dOroBj/utan-mangkulturen-hade-vi-varit-fattiga

3 https://www.dt.se/artikel/debatt-ett-mangkulturellt-samhalle-gor-oss-alla-smartare-1

4 Se exempelvis https://www.expressen.se/tv/politik/richard-jomshof-sd-vill-andra-grundlagen-om-ett-mangkulturellt-samhalle/

5 Detta tema behandlas och vederläggs exempelvis i denna ledare i Gefle Dagblad: https://www.gd.se/artikel/konspirationsmyten-om-proposition-1975-26

6 Prop 1975:26, s 15.

7 Strömberg, Lundell, Sveriges Författning, s 23

8 Bull, Stertzel, Regeringsformen – en kommentar, s 51.

9 https://www.aftonbladet.se/debatt/a/dOroBj/utan-mangkulturen-hade-vi-varit-fattiga

10 Greys lag formuleras sålunda på det engelska originalspråket: “any sufficiently advanced incompetence is indistinguishable from malice” och Hanlons rakkniv som följer:”Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity