I den sista expertpanelen inför valet tar sig Kvartal an skolan. Med hjälp av fyra av landets främsta experter på området reder Staffan Dopping ut såväl skolans nuvarande status som de faktorer som lett oss till dagens situation.

Tanken med Kvartals expertpaneler är att försöka berätta hur det verkligen ligger inom ett viktigt område, med hjälp av människor med sakkunskap. Gäster den här gången är Per Thullberg, professor i historia och tidigare generaldirektör för Skolverket, Ann-Marie Begler, före detta generaldirektör för Skolinspektionen, Magnus Henrekson professor i nationalekonomi och chef för Institutet för näringslivsforskning och Anna-Karin Wyndhamn, som är doktor i pedagogiskt arbete, TV3:s Supernanny och f d gymnasielärare.

– Då jag började 2002 började de första rapporterna droppa in. Alla pekade i samma riktning, att det hade skett något radikalt med elevernas kunskap. Vi var vana vid en bild av den svenska skolan som stark kompensatorisk och kunskaper i världsklass, men plötsligt var det inte så längre.

Hur är då läget i dag? undrar Staffan Dopping

– Det är svaga prestationer överlag, men ju längre ner i fördelningen vi kommer desto svagare blir det i förhållande till andra länder, säger Magnus Henrekson.

– 1995 var det tvärtom, det vill säga att de svagaste var de relativt sett bättre jämfört med andra. När läroplanen från 1994 slog igenom rasade de svagaste. Det är tyvärr vad man kan förvänta sig när man flyttar över ansvaret till eleverna. Då finns det ingen lärare som kan lyfta den som faller efter, utan det är hemmiljön som slår igenom.

– Jag ställer inte upp på att det är så illa, säger Ann-Marie Begler.

– Det är lite onyanserat. I väletablerade områden ser det hyggligt ut. Men i svagare miljöer ser det värre ut och det är allvarligt för demokratin och allvarligt för barnens framtid.

Är PISA-rapporterna en bra utgångspunkt för att diskutera den svenska skolan? frågar Staffan Dopping.

– Det fanns inga mått tidigare, säger Magnus Henrekson.

– Det fanns hundratals forskare, men de utvecklade inga mått för kunskapsnivån. Först med Pisa fick vi det och möjlighet att föra en vettig diskussion.

I den diskussionen spelar Läroplanen från 1994 en stor roll.

– Vi har gjort en studie av matteämnet, säger Per Thullberg.

– Där kunde man tydligt se lärarnas abdikation. Eleverna fick ingen återkoppling, utan lämnades åt sitt öde. Det är alltså vetenskapligt belagt att undervisningen nu tar sig nya uttryck. Eleverna ska söka sin egen kunskap och lärare ska vara någon form av coach som finns till hands om eleven själv påkallar uppmärksamhet.

– Det är självklart att detta är fel, säger Magnus Henrekson.

– Det är inte så vi människor lär oss. Man lär sig av dem som redan kan. Läroplanen från 1994 står i rak motsatsställning till det vi vet om hur lärande faktiskt går till.

– Läroplanen 1994 tas fram under en period då man pratar om ett nytt bildningsbegrepp, samtidigt som vi hade en gryende digitalisering, säger Anna-Karin Wyndhamn.

– Man trodde att man var tvungen att kasta ut allt det gamla. I läroplanen talas det om en lärare som stimulerar, handleder, stödjer, inte någon som förklarar, instruera eller berättar. Läraren ska stå vid sidan. Eleven ska själv styra sitt eget lärande. Det finns en föreställning att varje elev har en inneboende motivation, lust. Där tappar läraren sin historiska status.

– Det sker i kombination med den frihetsliberala idén om att vi alla skulle skapa vår egen livsresa, ingen skulle behöva hjälpa till med, säger Magnus Henrekson.

– Men det är befängt, för det är inte så man skapar en vuxen och fri människa.

– Från min tid på Skolinspektionen vet jag att det finns skolor som helt bygger sin undervisning på att eleverna ska ta sitt eget ansvar och man ska själv avgöra när man behöver hjälp, säger Ann-Marie Begler

– Men det är omöjligt för ett barn att veta vad som är nästa steg i lärandet. Det är sorgligt att sådana skolor finns.

– Sedan var det här en del i en internationell strömning, säger Magnus Henrekson.

– Det här dyker upp på universiteten i USA redan på 40-talet och införs på bred front i skolorna från 1965 till 1980. Resultatet är att underprivilegierade gruppers, exempelvis svarta pojkars, resultat faller som en sten. Det är det som har skett i Sverige också. I dag är de svagaste fem procenten i Sverige lika långt efter som de svagaste fem procenten i USA. Det är oerhört sorgesamt.

– När grundskolan infördes 1962 föregicks det av ett omfattande utredningsverksamhet som inleddes direkt efter kriget, säger Per Thullberg.

– Där samlade man eliten inom den pedagogiska forskningen. Friskolereformen däremot föregås av ett åttasidigt pm. Det är en lättsinnighet utan like.

– Man hade inte ens tänkt på att någon skulle kunna mycket tjäna pengar på skolor, säger Anna-Karin Wyndhamn.

– Man hade inte räknat med det som en faktor.

– Det är en naivitet att man inför konkurrens utan att definiera vad som ska produceras, säger Magnus Henrekson.

– Man kan inte ha en marknad där man själv sätter betyg på den egna verksamheten. Det måste någon utomstående göra.

– Det står  i läroplanen att all undervisning ska ske på vetenskaplig grund, säger Per Thullberg.

– Men hur man definierar vetenskap är ett annat problem. Uppenbarligen har postmodernismen haft betydelse för hur lärare tolkar kunskapsbegreppet, nämligen att det är fritt fram för var och en att definiera vad som är kunskap och ingens bild är mer värd än den andres. Uppenbarligen finns det många som anser att kunskap är något man själv konstruerar och kan hävda med samma rätt som den som är forskare.

– Man har akademiserat synen på kunskap från årskurs ett, säger Magnus Henrekson.

– Någon som skriver en bra avhandling befinner sig såklart vid forskningsfronten där det finns en osäkerhet, men det gör det inte i första klass. Man ska ifrågasätta alla kunskap samtidigt som man ska lära sig den.

– Man kan i många skolor se att man inte har ordentliga läroböcker utan man plockar från nätet, säger Ann-Marie Begler.

– Eftersom det finns en så lättvindig syn på kunskap, kan läraren välja den kunskap som den själv tycker är rolig och intressant.

– Inte ens om styrdokumentet skulle vara väldigt bra skulle det hjälpa om vi inte har rätt lärarkompetens, fortsätter hon.

– Min erfarenhet från Skolinspektionen är att politiker inte gärna vill prata om lärarnas kompetens eftersom det är rädda för att anklaga någon för att vara dålig. Men kunskapen och kompetensen är ofta för svag hos lärarna. Det är ett av kärnproblemen.

– Det är svårt att rekrytera till lärarutbildning, säger Anna-Karin Wyndhamn.

– Och meriterna de kommer in på har ju också fallit. Det ser illa ut. Jag hörde Fridolin säga att han hade mycket hög tilltro till kompetensen hos våra lärare. Där tycker jag han ska känna större tvekan. Vi vet att lärarutbildning brister på många sätt.

 

Kommunalisering, målstyrning, konsulter, skolplikt är andra ämnen som diskuteras av vår expertpanel. Över huvud taget är det en ganska dyster syn på skolans situation i dag som tecknas och dagens situation har skapats genom en lång rad felaktiga beslut. Men det finns hopp inför framtiden, det är alla överens om. Bara att skolans problem i dag diskuteras så öppet är positivt. För skolan är viktig.

– Det är de länder som har en bra skola som blivit de ekonomiskt, teknologiskt, kulturellt och politiskt ledande länderna, säger Magnus Henrekson.

– Vi var ett av de länderna. Vi kommer inte gå under om skolan blir sämre, men vi kommer styras av tekniker och organisationer som har utvecklats av andra. Vi förlorar vår frihet.

– Vi har ju en jättediskussion sedan några år, säger Ann-Marie Begler.

– Det är oerhört befriande att den äntligen har kommit igång.

– Jag känner ett stort ”äntligen”, säger Anna-Karin Wyndhamn.

– Många politiker har också förstått, säger Magnus Henrekson.

– Tiden är mogen för att något ska hända.

 

Lyssna på hela Expertpanelen här.