När popens smakdomare blev politikens
Författaren Johannes Nilsson beskriver i sin populärkulturella analysbok Tyckonom (2017) hur intresset för politik och samhällsdebatt tog över det populärkulturella samtalet i och med sociala mediers framväxt. Tyckare som tidigare väglett tidningsläsare i vilka skivor, böcker och filmer man skulle kolla in blev åsiktsvägledare. Kanske var det i den vevan som den så omtalade åsiktskorridoren blev trängre? Kulturdebatt blev mer och mer samtidsdebatt. Martin Aagård och Natalia Kazmierska argumenterar i sin essäbok Popkulturens död från 2018 för att populärkulturen numera är helt utrotad.
Om Nick Hornbys succéroman High Fidelity skildrade den frejdiga skivbutiksmiljön som präglade det sena 1990-talet, så beskriver den franska författaren Virginie Despentes romantrilogi Vernon Subutex den dystra baksmällan efter skivindustrins ödeläggelse efter flodvågen av digitala musiktjänster och skiftet från ett populärkulturellt 1990-tal till ett kulturkrigande 2010-tal. Bortom nutidens buzzwords och politiska diskussioner försöker Despentes att teckna en bild av vad det innebär att vara människa i dag i en konkurrensutsatt tillvaro, där en före detta skivbutikshandlare blir vräkt från sin lägenhet och söker upp gamla exflickvänner, kompisar och stammisar.
En nutida Balzac
Översättaren Kristoffer Leandoer skriver i en introducerande text om Vernon Subutex i SvD:s Under Strecket att Despentes är en Balzac för vår tid – en jämförelse som har nämnts flertalet gånger när man försöker beskriva Despentes romanprojekt. Det är det stora intresset för stadens utstötta, människorna i marginalen, som kopplar romanerna till 1800-talets stora realistiska berättare.
Paris präglas av rädslan för terror och det är ett kusligt faktum att första delen av trilogin gavs ut samma dag som attentatet mot tidningen Charlie Hebdo den 7:e januari 2015. Samma dag gavs även Michel Houellebecqs dystopiska roman Underkastelse ut, en roman som i likhet med Despentes romantrilogi nästan frossar i de dystrare sidorna av ett nutida Paris.
Jag kastar mig över framförallt den första volymen som den samtidstorsk jag är. Vad menar jag med det? Ja, i likhet med många andra har mitt romanläsande alltmer kommit att präglas av en hunger efter att äta samtiden. Den intervenerar friskt i det öppna sår som den franska samtiden befinner sig i. Alla vi läsare blir nästan ett slags gisslan i romanens kamp mellan att dels behålla en självständig position, dels att låta sig genomströmmas av samtidens gissel. Samtiden väller in överallt och hela tiden. Despentes metod för att hantera det hela är helt enkelt att försöka visa upp samtiden som den är. För att göra det har hon Subutex, en postmodern jagkaraktär som liksom fladdrar handlingsförlamat genom en rad olika scenarion och karaktärer. I det liknar Despentes’ Subutex Michel Houellebecqs protagonister, som alla är ett slags viljelösa fallna män som seglar fram över ett postindustriellt landskap. Ett Frankrike som tycks ha förlorat sin själ.
”Minns du, Vernon, man trädde in i rocken som man träder in i en katedral, och den var ett stort och mäktigt kyrkorum, den grejen. Överallt fanns det helgon och man visste inte riktigt framför vilket av dem man skulle lägga sig på knä och be. (…) Vi behövde inga hjältar, det vi var ute efter var det där soundet. Det trängde igenom oss, det slog oss till marken, det fick oss att gå upp i limningen.” (ur Vernon Subutex 2, s. 118)
Rockfrälsaren
I likhet med Michel Houellebecqs romaner, åtminstone hans senare romaner, fungerar rockmusiken som ett slags tröst, något romanens karaktärer använder när alla andra droger inte längre verkar. För Florent-Claudes del i Serotonin är det 70-talsrocken som han avnjuter tillsammans med sin gamle vän Aymeric. Scenerna där de i godan ro lyssnar på Pink Floyd och Deep Purple påminner starkt om scenerna när karaktärerna i Vernon Subutex slår på sina favoritplattor. När alla kartor har blivit oanvändbara finns i alla fall fortfarande rockmusiken kvar. Rockmusikens frälsande potential får allt större betydelse ju längre in i trilogin vi rör oss. Den fallne mannen Subutex återuppstår i de hemlösas läger som ett slags Messias, om än ganska ofrivilligt.
Irrvandring mellan rus och motrus
Vernon Subutex är en både dyster och upplivande trilogi som stretar emot och låter sig uppslukas av den hala samtiden, en samtid som består av ömsom politiska protester och ressentiment, ömsom nostalgi och profetism. Virginie Despentes säger sig, i en intervju i The Guardian, ha velat publicera ett fotografi över nutidens Paris, och man får säga att hon lyckas med det utan att falla in i de vanligaste klichéerna. En invändning är att romanen emellanåt blir tjatig och tycks tröttna på sitt huvudobjekt, och rinner iväg i sidospår, likt en alldeles för lång tv-serie på Netflix eller HBO. Att romantrilogin har formen av en lite för utdragen tv-serie blir samtidigt ett kongenialt grepp för att efterhärma den frustande nutid som ligger över oss, denna långdragna brytningstid och informationsmässiga överdos. För att orka ta sig vidare i detta ständiga flöde av händelser, bilder och röster krävs kanske en sådan anti-hjälte som Vernon Subutex, som i likhet med det motgift som heter samma sak tar gestalten av en sorts motmedel mot det rus som samtiden trycker i oss ständigt och jämt, från alla håll och kanter.