Ett liv präglat av andras emigration

/strong> och senare Björn Ulvaeus och Benny Anderssons iscensättningar har historien visualiserats, blivit ansikten, bildsekvenser, repliker och sånger som förmedlar och vidareberättar Mobergs verk in i vår tid, genom Max von Sydow som kämpar mot stenarna, Monica Zetterlund som skäller ut prästerna, Peter Jöback som sjunger om guldet som blev till sand och Helen Sjöholm som skriker till Gud att han måste finnas.

Musikalen Kristina från Duvemåla kom 1995. Årtalet är viktigt, eftersom det sammanfaller med en av de värsta flyktingkatastroferna i modern tid. De jugoslaviska krigen rasade som värst, människor flydde från Balkan i oerhörda strömmar. 1992 sökte 84 000 personer, främst från forna Jugoslavien, asyl i Sverige. Med rapporterna om krigets grymheter ökade också engagemanget i det svenska civilsamhället. Kristina från Duvemåla hade premiär bara några månader efter Srebrenicamassakern, och journalister och opinionsbildare talade ofta om flyktingarna som ”vår tids Karl Oskar och Kristina”.

Den tankefiguren, att se Mobergs romanfigurer som en spegling av vår tids migration till Sverige, har med tiden blivit enormt populär. Efter att Mustafa Can blivit rikskänd för sitt program i Sommar i P1 2003, där han berättade om sin mors invandring från turkiska Kurdistan, drog han ofta parallellen mellan henne och Kristina. I en intervju framhöll han att hon var:

en sorts Kristina från Duvemåla i modern tappning och det finns många likheter: de båda kvinnorna utvandrade från sina hembygder under två olika sekel och följde motvilligt sina män till ett främmande land för att slippa se fler barn dö av svält och sjukdomar, slippa oron för att maten inte ska räcka.

I senare iscensättningar har denna samtidsparallell manifesterats än tydligare. 2006 satte regissören Farnaz Arbabi upp pjäsen Utvandrarna på Riksteatern, med premiär i Växjö. Här vändes perspektivet till att handla om invandrares upplevelser som nyanlända i Sverige, och språk som persiska, ryska och bosniska talades på scenen. En liknande tolkning gjordes av Mats Ek när Dramaten satte upp Utvandrarna som dansteater 2014, där Rolf Lassgård och Stina Ekblad som Karl Oskar och Kristina i slutscenen anländer till – Stureplan. Idén om att Mobergs romaner skulle vara användbara i denna kontext är så stark att de inte bara har använts i undervisning, inte bara i svenskundervisning för invandrare utan även som fördjupning till deras svensklärare, för att dessa bättre ska förstå nyanländas situation.

Som Mobergforskare har jag ofta försökt framhålla detta i ett försök att värna konstens rätt att vara just konst, inte ett sakpolitiskt brännbollsträ.

Romanerna har dessutom åberopats utifrån vitt skilda ståndpunkter. Den som vill väcka sympati och medkänsla för flyktingar säger att de är ”som Karl Oskar och Kristina”, den som vill begränsa stödet till invandrare säger att ”Karl Oskar och Kristina fick klara sig utan hjälp”, den som vill att invandrare ska lära sig svenska säger att ”Karl Oskar och Kristina var tvungna att integreras och lära sig engelska”, och så vidare. Bara ibland påpekar någon de avsevärda skillnaderna mellan USA under mitten av 1800-talet och Sverige i början på 2000-talet. Och ännu mer sällan påpekas den verkligt avgörande skillnaden: att Karl Oskar och Kristina är en fiktion och därmed snarare än med dagens svenska migrationspolitik borde jämföras med Röde Orm, Pippi Långstrump i Söderhavet eller andra skönlitterära reseskildringar.

Som Mobergforskare har jag ofta försökt framhålla detta i ett försök att värna konstens rätt att vara just konst, inte ett sakpolitiskt brännbollsträ. Men också för att missbruket av ”Karl Oskar och Kristina” skymmer en mycket mer intressant och relevant ingång till migrationsfrågan hos Vilhelm Moberg.

Nämligen hans eget liv. Livet hos den som blev kvar.

Från Moshultamåla till Mellanvästern

Vilhelm Mobergs liv var från första början präglat av migration. Hans föräldrar, Karl Gottfrid och Ida Charlotta, var båda ensamma kvar i Moshultamåla i Småland efter den stora vågen av utvandring från 1868 och framåt. Karl Gottfrids syster och Ida Charlottas stora syskonskara med fem bröder och en syster hade samtliga utvandrat till Nordamerika. Förutom Vilhelms mormor Johanna, som levde fram till 1912, och faderns halvbror Frans, som var glasblåsare, fanns därmed alla nära släktingar på andra sidan Atlanten.

Försök föreställa dig ett liv där alla dina anhöriga har övergett sin hembygd. Föreställ dig den enorma hopplösheten hos den som är kvar i den brutala fattigdomen i en liten soldatstuga i södra Småland. Där föddes Vilhelm Moberg 1898 som ett av sju syskon. Två av hans bröder dog innan de hann fylla ett år. En annan bror, Hjalmar, dog som 18-åring 1909. Ett annat syskon, Astrid, drabbades av polio 1908 och fick leva sitt korta liv som invalid i hemmet, hon dog som 20-åring 1921.

Föreställ dig att ha fyra syskon som dör innan de hunnit bli vuxna.

Huset, som sannolikt hade stått på samma skogsbacke sedan 1600-talet, hade ingen toalett. Nej, inte utedass, inte avträde; huset hade ingen toalett alls. Man gjorde sina behov i en grop ute på gården. Senare skulle Moberg berätta om hur han som treåring kände snön ila mellan skinkorna, om hur han fick frostskador på ”göken” och hade ont när han kissade.

Föreställ dig.

I ett hem som led brist på tryckta texter var flera av pojkens första läsupplevelser följetonger i svenskamerikanska tidningar. Ännu viktigare: nästan alla kontanta medel kom från Amerika.

Som vuxen skulle Vilhelm Moberg ofta berätta om det djupa och tidiga intryck som Amerika – och föreställningen om Amerika – gjort på honom som liten. Amerika var ett av de första ord han lärde sig. Fotografierna på föräldrarnas syskon och deras barn stod i vackra snäckramar på byrån, den heligaste platsen i hemmet, och fick aldrig vidröras. De finklädda barnen på bilderna tedde sig exotiska och sagolika för barnen i soldatstugan – ”Länge trodde jag att kusiner var ett slags finare och förnämare barn, som bara fanns i Amerika”, mindes Moberg i en ofta citerad formulering.

Nästan alla brev som kom till familjen kom från Amerika, i de karakteristiskt långsmala kuverten. Dessutom skickades tidningar som Svenska Amerikanaren, Nordstjernan och Gamla och Nya Hemlandet över Atlanten till Småland och soldattorpet. I ett hem som led brist på tryckta texter var flera av pojkens första läsupplevelser följetonger i svenskamerikanska tidningar.

Ännu viktigare: nästan alla kontanta medel kom från Amerika. En dryg kilometer från soldattorpet fanns en bondgård som i generationer funnits i släktens ägo. Där satt Vilhelm Mobergs mormor Johanna på undantag. När gården 1907 utbjöds till försäljning skickade Idas syskon i Amerika pengar så att systern skulle kunna köpa tillbaka släktgården och låta modern tillbringa sina sista år i orubbat bo.

Tack vare Amerikapengarna kunde familjen höja sin materiella standard betydligt. I den nya bostaden fanns bland annat ett avträde, ett ”skithus” som för barnen var ”gårdens underbaraste byggnad”. Pengarna från Amerika hjälpte familjen Moberg att göra klassresa.

Pojken som blev kvar

Hur gick det för de släktingar som utvandrade? De flesta av Karl Gottfrids och Ida Charlottas syskon hamnade i Mellanvästern. Enligt vad Vilhelm Moberg berättade grundade tre av hans morbröder samhället Iron River i Michigan runt 1880. En av dem hade köpt ett landområde, där man senare hittat en järnmalmsfyndighet. Gruvan gjorde honom tillräckligt rik för att kunna dra sig tillbaka till Kalifornien och sluta arbeta. Denne morbror ska ha varit Mobergs enda verkligt rika släkting i USA. Han var så pass välbeställd att han hade råd att göra det som blev allt vanligare efter sekelskiftet: han återvände hem, inte för att återvandra – vilket många gjorde – utan för att hälsa på.

1913 kom alltså Ida Charlottas förmögne bror hem till Moshultamåla för att besöka sin syster, tillsammans med sin svenska hustru Matilda. Den ingifta mostern tyckte om att läsa och hade just köpt August Strindbergs Hemsöborna för 25 öre i en billighetsserie. Efter en smula övertalning tilläts den femtonårige Vilhelm Moberg att läsa författaren, som i vissa kretsar fortfarande sågs som en osedlig ungdomens förförare. Strindberg blev den utan jämförelse viktigaste författaren i Mobergs liv.

Allt var klart för Vilhelm i Kalifornien. Han skulle bo hos sin morbror i San Leandro, ett litet samhälle som i dag är sammansmält med Oakland på andra sidan San Francisco bay. Han skulle få läsa på high school där tillsammans med kusiner.

Matilda och hennes man lade märke till den intellektuellt brådmogne pojken och frågade honom om han ville följa med dem tillbaka över Atlanten. Det hade inte varit något anmärkningsvärt. Bortsett från Vilhelms poliosjuka syster Astrid – som ingen tycks ha räknat med någonsin skulle tillfriskna – hade hans två överlevande syskon båda sina blickar riktade västerut. Hans storasyster Signe hade träffat en man vid namn Karl Fredriksson som tänkte emigrera. De gifte sig och fick en dotter 1914 innan han gav sig av, ensam. Signe fick vänta fram till 1926 innan hon kunde ta med sig dottern över Atlanten och ansluta till maken, som hade bosatt sig i norra Michigan. Vilhelm Mobergs lillasyster Elsa skulle i sinom tid träffa en hemvändande svenskamerikan, Karl Fransson, som återvänt till sitt föräldrahem i Algutsboda och hade råd att sätta bo i Moshultamåla.

Vilhelm avtalade med sin morbror och hans fru att han skulle flytta över till dem. 1916 kom pengarna till biljetten. Att utvandrade svenskar i Amerika skickade över pengar så att anhöriga kunde ansluta var relativt vanligt, och blev för många det yttersta kvittot på den framgång man kunde nå i det nya landet: inte bara hade släktingarna där borta klarat sin försörjning, de var dessutom så pass förmögna att de hade råd att betala frakten för dem som fanns kvar!

Allt var klart för Vilhelm i Kalifornien. Han skulle bo hos sin morbror i San Leandro, ett litet samhälle som i dag är sammansmält med Oakland på andra sidan San Francisco bay. Han skulle få läsa på high school där tillsammans med kusiner. Han reste inte ensam; två av hans jämnåriga vänner skulle också emigrera. Han hade köpt en ny emigrantkostym i cheviot för resan.

Men hans mor var förtvivlad. Sex av Ida Charlottas syskon hade emigrerat, hon var den enda i sin familj som hade stannat. Hon hade förlorat Hjalmar 1909, två andra pojkar hade dött som spädbarn och hennes svärson, Karl Fredriksson, hade emigrerat och lämnat sin fru och lilla dotter i Moshultamåla. Vilhelm var den ende unge man som familjen Moberg hade kvar i livet. Att förlora också honom var mer än hon kunde bära. 

Hon övertalade honom att stanna. Biljettpengarna skickades tillbaka. Det var ett av de viktigaste beslut Vilhelm Moberg skulle fatta och en av hans livs största uppoffringar. Minnet av de två reskamraternas ”litet överlägset medlidsamma” bemötande när de kom för att ta avsked av den som blev kvar skulle aldrig sluta svida. Resan som nästan blivit av skulle eka i honom som ett tänk om, en what if, en ständig fantasi om det liv som kunde ha blivit. Den skulle förfölja och en dag komma ifatt honom. 

Det Andra landet

Det som tecknas här är bilden av en miljö där det Andra landet är allt – ekonomiskt, socialt, kulturellt. Där det fortfarande 1916, i en tid vi gärna tänker oss som ett slags halvmodernitet – två år före Ingmar Bergmans födelse – är självklart att en ung mans största livsmöjligheter finns på en främmande kontinent.

I Kärlek och pengar, hans teaterdebut från 1919, förekommer en dräng som emigrerar till Amerika och i det lyckliga slutet återvänder förmögen, redo att erövra den vackra flickan från den rike bonden.

Vilhelm Moberg stannade kvar och började från 1919 och framåt etablera sig som provinsjournalist och bygdeförfattare, först i Vadstena och Motala, senare i Alvesta. Emigrationen fanns kvar hos honom som ett litterärt motiv. I Kärlek och pengar, hans teaterdebut från 1919, förekommer en dräng som emigrerar till Amerika och i det lyckliga slutet återvänder förmögen, redo att erövra den vackra flickan från den rike bonden. I en novell från samma år, ”Stugan vid skogstjärnen”, återvänder en annan välbärgad svenskamerikan till hemlandet efter tolv år av arbete och sparande i USA; med sina Amerikapengar kan han nu äntligen förverkliga drömmen om en gård vid sin barndoms sjö.

En annan hemvändande svenskamerikan förekommer i den mörka bonderomanen De knutna händerna från 1930. Här skildras hur den förbittrade, isolerade bonden Adolf i en diffus samtid tvingar sin dotter Mari att stanna kvar på den förfallna bondgården Ulvaskog. Men Mari lockas av världen utanför Ulvaskog och förälskar sig i Martin, en svenskamerikan som har återvänt hem. Den unge emigranten beskrivs som gåtfull och spännande:

Han var så brun i ansiktet, så solbränd. Alla som kommo från Amerika voro bruna i ansiktet. Och han var brun i nacken också. […] Mari visste ju inte hans ålder, hon visste knappt något om honom. Men hon hade hört sägas, att han var i flickornas tycke. Det fanns över honom något av det främmandes lockelse, därför att han varit så långt borta.

Adolf övertalar sin dotter att stanna kvar i hemmet och vända ryggen åt Martin – som, förstås, visar sig ha samlat ihop en nätt förmögenhet i USA. Den försummade möjligheten förgiftar relationen mellan Mari och fadern. Dotterns längtan bort och faderns vilja att konservera allt vid det gamla slutar i ett mord: natten innan Mari ska lämna gården för att flytta upp till sin kusin i Stockholm skjuts hon till döds av en far som hellre dödar sitt barn än låter henne uppslukas av det okända. 

Hon skulle lämna sitt unga liv, medan det ännu var utan fläck och utan skuld. Hennes far, som intet offer skydde för henne, som släppte allt annat, han skulle frälsa henne från armodet och orenheten, han skulle frälsa henne från det grymmaste i livet.

På jakt efter Amerika

1948, några månader innan sin femtioårsdag, landsteg Vilhelm Moberg i New York. Resan som uppskjutits 1916 hade till slut blivit av. Tillsammans med sin hustru och tre av sina barn reste han genom landet för att samla material till utvandrarserien. Efter en tid i Minnesota kom familjen till nordöstra Michigan där de bodde hos Vilhelms syster Signe och hennes man Karl Fredriksson, numera Charles Fredrickson. Han träffade också sina många andra släktingar, ättlingar till de morbröder som utvandrat på 1800-talet.

Smålänningarna i Mellanvästern var trista och ointressanta. De var tråkiga, ytliga och hade, förutom den banala och kommersialiserade kyrkligheten, inga särskilda intellektuella intressen.

Men mötet blev inte vad han tänkt sig. Smålänningarna i Mellanvästern var trista och ointressanta. De var tråkiga, ytliga och hade, förutom den banala och kommersialiserade kyrkligheten, inga särskilda intellektuella intressen. Ännu värre var att de hade ett ytterst dimmigt begrepp om svensk kultur. Under en tillställning nämnde han i förbifarten Albert Engström – och insåg till sin förfäran att ingen i sällskapet hade hört talas om honom! 

Först när han kom fram till Kalifornien för en släktträff hos Matilda, den ingifta moster som en gång gett honom ett exemplar av Hemsöborna, hittade han det Amerika han sökte. Han fick hjälp att hyra ett hus nere i Carmel söder om San Francisco. Huset var stort och låg nära stranden. I den blomstrande trädgården växte aprikoser och vindruvor. Vilhelm Moberg, som var van vid att arbeta vid sitt skrivbord i småländsk masurbjörk i kostym och slips satt nu i bara shortsen och skrev i den ljumma brisen. 

Det fanns inga svenska nybyggartrakter i närheten. Han kände sig tio år yngre. I ett brev till Eyvind Johnson berättade han extatiskt om sin upplevelse i det nya landet:

Natur, klimat, bebyggelse, jordens frukter, de vänliga, öppna människorna – allt detta måste besegra en till den milda grad, att man bara kippar efter andan. Tycker bara det är djävligt, att jag skulle hinna bli 50 år, innan jag kom hit. Här borde man ha levat de sista 30 åren, helst borde man ha varit född här …

Och i Invandrarna, när utvandrarna från Ljuder samlas i en nybyggd stockstuga i urskogen vid Ki-Chi-Saga och får frågan om någon av dem ångrar sin utvandring, vet Karl Oskar besked:

Jag ångrar att jag inte flöttade hit för sex år sen. När jag först ble myndi.

Repliken har väl förvaltats av Björn Ulvaeus, som i öppningsscenen till andra akten av Kristina från Duvemåla låter Karl Oskar sjunga:

Om jag ångrar nån enda sak så är det den

att inte jag for hit för längesen

Sverige för vår tids kvarstannare

Berättelsen om Vilhelm Mobergs egna livslånga relation till Amerika är, till skillnad från hans idealiserade och samtidspräglade romaner om Karl Oskar och Kristina, intressant att se ur dagens migrationsperspektiv. Numera ägnas enorma mödor åt att granska migrationen och på alla sätt kartlägga de människor som kommer till Sverige – deras religiösa sedvänjor, värderingar, kriminalitet, sysselsättning, utbildningsnivåer, språkkunskaper, klädsel, och så vidare.

Sådana analyser, när de väl görs, brukar stanna vid de ekonomiska beräkningarna av remittenser och analyser av så kallad brain drain. Men exemplet med Vilhelm Moberg visar att ett invandrarland skapar rötter till hemlandet som fortsätter växa över generationer – i form av drömmar och löften, av berättelser, fantasier och konstnärliga motiv.

Mer sällan hör man talas som vad som händer med dem som inte kommer till Sverige, som stannar kvar i Afghanistan, Syrien, Irak, Marocko eller någon av de andra platser på jorden som är på väg att bli obeboeliga på grund av krig, svält och klimatkatastrofer. Hur påverkas de av sina släktingars och vänners utvandring? Hur, om alls, präglas utvandrarmiljöerna i dessa länder av Sverige? Hur används de enorma pengasummor som årligen skickas via exempelvis Western Union? Vilket perspektiv på Sverige sprids av nordafrikanska barn och ungdomar på Facebook? Med vilka metoder övertalar släktingar sina anhöriga att utvandra till Sverige och ansluta sig till livet här? Och vilka drivkrafter får människor att välja att hellre stanna kvar och försöka bygga sig en drägligare tillvaro i hemlandet? Och vilket öde väntar dem som återvänder? Vilka föreställningar om svenska värderingar, kultur, demokrati och yttrandefrihet skapas i dessa länder och hur påverkar dessa föreställningar människorna som bor kvar där, i det vi kanske, i brist på bättre ord, skulle kunna kalla för ett parallellsamhälle?

Sådana analyser, när de väl görs, brukar stanna vid de ekonomiska beräkningarna av remittenser och analyser av så kallad brain drain. Men exemplet med Vilhelm Moberg visar att ett invandrarland skapar rötter till hemlandet som fortsätter växa över generationer – i form av drömmar och löften, av berättelser, fantasier och konstnärliga motiv. Oavsett vilka opinioner som uppstår och vilka lagar som stiftas i Sverige kommer dessa rötter att finnas kvar; de existerar oberoende av våra önskningar. Vi kommer därmed att behöva förstå dem.

Ett livslångt band

Vilhelm Moberg fortsatte ha nära band till Amerika livet ut. Utvandrarserien skrevs huvudsakligen i Kalifornien, vid Stilla Havets strand. Dit återkom han även i romanen Din stund på jorden (1963), en gripande och personlig historia där han föreställer sig hur livet hade kunnat bli om han trotsat moderns vilja som ung, följt sitt hjärta och emigrerat.

Och hem till Småland längtar han inte längre. Han har blivit en främling, för världen och för sig själv.

Som framgångsrik affärsman hade Albert Carlson kunnat vara en av de avundsvärda emigranter som ofta skymtade förbi i Vilhelm Mobergs tidiga berättelser. Men hans liv är tvärtom ett misslyckande. Efter en serie skilsmässor lever han ensam som sextiofyraåring i Laguna Beach, en badort söder om Los Angeles. Han har låtit sina affärer förfalla och ser den sista skärven av sin förmögenhet gnagas bort. Av alla sina nederlag sörjer han särskild den förlorade kontakten med sina barn. Och hem till Småland längtar han inte längre. Han har blivit en främling, för världen och för sig själv.

Var det ett sådant pessimistiskt scenario Moberg såg framför sig, när han grubblade över vad som hade kunnat hända honom som svenskamerikan? Åtminstone präglades hans 1960-tal av en alltmer negativ USA-bild. I januari 1966 besökte han för sista gången landet, som inbjuden högtidstalare på Northwestern University i samband med lärosätets sjuttiofemårsjubileum. Vietnamkriget var ett faktum, ett i hans ögon brutalt och orättfärdigt krig mot en fattig bondebefolkning.

[donera]

Under det korta besöket kom han varken till New York, Kalifornien eller Minnesota, men hann träffa några av sina släktingar i Chicago. Den svenskamerikanska familj som 60 år tidigare hade skickat pengar som kunnat användas för en bondgård med ett riktigt skithus, bestod numera av ”extrema republikaner”. I presidentvalet 1964 hade de alla röstat på Barry Goldwater, högerspöket som förespråkat en aggressiv och kompromisslös försvarspolitik och bland annat antytt att han ville eskalera konflikten i Vietnam till ett kärnvapenkrig. Kusinerna hade integrerats så väl i det nya landet att de blivit en del av denna reaktionära, populistiska och militaristiska rörelse.

Men än i det sista hoppades Vilhelm Moberg på en ljusning för den nation som var smålänningarnas andra fosterland. Under sitt besök i Chicago såg han även ett långt demonstrationståg, enbart bestående av ungdomar, som protesterade mot Lyndon Johnsons Vietnampolitik.

I en text från 1968 skriver han:

Här såg jag ett nytt och ungt Amerika, och den synen ingav mig, trots alla nedslående erfarenheter jag gjort, nytt hopp om detta lands framtid.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. 2009 disputerade han på avhandlingen Mobergland. Personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie. I augusti utkommer han på Albert Bonniers förlag med Mannen i skogen, den första heltäckande biografin över Vilhelm Moberg.

span style=”color: #fff”>Inläst essä