”När en konstnär som Park hamnar i rätten”, förklarade Lars, ”måste det finnas någon konstkunnig i salen för att förklara att konst kan tolkas på olika sätt. Annars”, fortsatte han, ”kan det gå som när åklagaren Linda Rasmussen ville pressa Park på vad han ’egentligen menade’. Och det kan man ju inte”, sa Lars och log. ”Det vet inte jag, det vet ju ingen, konst är ju inte propaganda.”
Vi byter scen.
”En simpel provokation som är öppet rasistisk och fientlig mot Ungern”, utbrast den ungerske ambassadören i Österrike 2013 efter att en konstutställning i staden Linz jämfört Ungerns behandling av romer med judarnas situation under Nazityskland. Ambassadören stormade mot Österrikes förbundspresident och krävde att utställningen skulle stängas. Samma utställning hade redan visats året innan, och då hade alla affischer ”destruerats” efter påtryckningar av ungerska nationalister. Strax rusade en socialdemokratisk parlamentsledamot till konstnärens försvar: ”Eftersom politisk konst måste vara provokativ vill vi visa denna utställning igen.” Ambassadören blev utskrattad och brunsmetad. Allt prat om provokation och ”fientlighet mot Ungern” var som hämtat ur Adolf Hitlers öppningstal inför utställningen ”Urartad konst” i München 1937 som, enligt Hitler, ”förolämpar tyskarnas känslor.”
Året därpå utspelade sig något liknande i vårt eget land. I Halmstad och Nyköping hade skolor utsmyckats med muralmålningar som föreställde kvinnliga underliv. ”Konstnärer som målar underliv borde sitta i fängelse”, ansåg en dåvarande riksdagsledamot för SD. Lars Ohlys replik kom som ett skott: ”Den här synen på konst och kultur hör hemma i Tyskland på 30-talet” och, la han till, ”konstens syfte, ja, det har verkligen inte vi med att göra.”
Det är faktiskt så att vår inställning till konst inte definieras av konst vi tycker om utan av konst vi ogillar.
I den bästa av världar skulle vi nu stå inför en klassisk motsättning mellan ett konstfientligt konservativt etablissemang å ena sidan, och å andra sidan en progressiv vänster som hävdar konstens frihet som princip eller, som det så elegant heter på franska: l’art pour l’art – konsten för sin egen skull. Och när konsten inte är för något annat utesluts ideologier och preferenser. Och mer därtill. Det är faktiskt så att vår inställning till konst inte definieras av konst vi tycker om utan av konst vi ogillar. Ingen har – sägs det – uttryckt denna tanke bättre än Voltaire: ”Jag avskyr vad du säger, men jag är beredd att ge mitt liv för din rätt att säga det.”
Men om vi då i stället ser det från andra hållet och undersöker hur vänstern ser på konst med udden inte mot höger utan mot vänster, hur ser det då ut? Försvarar vänstern verkligen konstens frihet no matter what eller är den snarare bara en eländig spegelbild av konservativ intolerans?
Ständig polisbevakning
Lars Vilks är lackmustestet för vänsterns syn på konstnärlig frihet. När Vilks 2007 i Nerikes Allehanda publicerade en tecknad rondellhund med profeten Muhammeds ansikte fick han en dödsdom över sig med 100 000 dollar i belöning, eftersom teckningen ansågs ”kränka” och ”förolämpa” islam. Hans hus sattes i brand, och han undkom flera mordförsök, som i Krudttönden i Köpenhamn 2015. Det liv han haft försvann och fick ersättas av en ambulerande tillvaro under ständig polisbevakning.
En progressiv vänster som försvarar konstens principer klarar detta lackmustest galant. Det är bara att applicera konstnärlig frihet på en annan konflikt och exempelvis jämföra Lars Vilks religiösa kritiker med 1930-talets nationalsocialister och med full kraft försvara konstens autonomi mot religiösa och politiska påtryckningar. Oavsett om de som känner sig kränkta är katoliker, muslimer eller Sjundedagsadventister är de ungefär lika löjeväckande.
Leif GW Persson skrev att Vilks var en fegis som knappt kunde rita en huvudfoting.
Men det som hände var något helt annat. Journalisten Elisabet Höglund ansåg att Vilks bara hänvisade till ”konstens frihet (…) för att kunna angripa muslimer”, och Peter Weiderud från Socialdemokrater för tro och solidaritet menade att ”tiden nu är mogen för att distansera oss från Vilks hädelser”. ”Dra in hans bevakning och lägg ut stormningen av hans hus på Youtube, sedan kan vi väl glömma alltihop. Snälla. Glöm Lars Vilks”, skrev journalisten Täppas Fogelberg. Dåvarande ordföranden för publicistklubben Ulrika Knutson raljerade över att Lars Vilks bara ville få vår uppmärksamhet, och citerade islamologen Jan Hjärpe som sagt att ”det finns ingen muslim i hela världen som nu stöder ett attentat mot Lars Vilks”. Och Svenska PEN:s dåvarande ordförande Ola Larsmo kallade hans konst ”osmaklig”. Leif GW Persson skrev att Vilks var en fegis som knappt kunde rita en huvudfoting.
”Han kan ju inte måla!” utbrast Jan Guillou och lät mest som en högreståndsdam med smak för figurativa oljor. Lars Ohly själv hade hastigt sprungit över till motståndarlägret: ”Vi får inte glömma”, lät han förstå, ”att Vilks ambition med sin konst är att underblåsa rasism och islamofobi.” Som i en politisk fars återkom alla anklagelser fast med rocken på avigan. Ovan hade Ohly angripit den provokativa konstens kritiker för att lukta 1930-tal. Nu var det i stället den provokativa konstnären själv som var högerextrem. Om en vindflöjel någonsin haft ett ansikte. Konstens syfte, ja det har vi verkligen ibland inte med att göra.
Spegelbild av kulturförakt
Och om högern ville destruera vänsterkonst och sätta konstnären i fängelse tycktes vänstern ha samma inställning fast från andra hållet. Efter att ha ställts ut på Christiansborg – den danska riksdagen – som en grund för en diskussion kring konstens frihet, blev Malmöprovokatören Dan Parks konst destruerad och själv hamnade han i fängelse. Det är svårt att inte se vänsterns konstsyn som annat än en ledsam spegelbild av extremhögerns kulturförakt.
Mellan dessa båda kolosser på lerfötter till höger och vänster stod liberalen Lars Vilks med ett dokument i hand och försökte få gehör för tanken om konstens frihet och vikten av humor och provokation. Han stod där ganska ensam, trots att han var stillsam och intellektuellt resonerande eller kanske just därför. Vad gjorde då de flesta journalister, akademiker och politiker som angrep honom? De anklagade Vilks för att vara högerextrem och blandade på så vis samman konstnärlig frihet med förtryck, originalitet med provokation, och humor med ”islamofobi”.
Vila i frid.
Om vi skissar på en rondellhund som är progressiv, självironisk och med en försynt vilja av stål, så skulle nog ansiktet dra åt Vilks håll. Som en vän skrev klokt: ”Vår frihet bygger på hans ofrihet. Glöm inte det.”
Nu finns Lars Vilks inte längre. Då måste vi föra vidare hans kamp för öppen debatt, religionskritik och humor. Kanske klarar vi den uppgiften. Å andra sidan är det enklare att uttrycka sin diskreta uppskattning inkognito, medan andra hänger ut sitt huvud i kulregnet.
Vila i frid.