Jag hade aldrig sett någonting liknande. Människorna på bilderna med sina spöklika drag, hålögda med rakade huvuden. Som levande skelett. Alla klädda i samma randiga kläder. En annan bild visade nakna kroppar slängda i en stor grop, en enorm anhopning av lik.
Det var omöjligt för ett barn att förstå vad bilderna visade.
Än idag kan jag erfara den rent kroppsliga effekt som bilderna hade på mig. Utan att veta det då har mycket av det jag senare kommit att ägna mig åt varit ett försök att förstå vad jag såg den gången.
Att försöka förstå vilka processer som möjliggjorde och ledde fram till Förintelsen har på många sätt varit helt centralt för de europeiska demokratierna för att förhindra att historien upprepar sig. Jag vill hävda att det är någonting som går rakt in i demokratifostran i många europeiska länder. År 1933, då nazisterna tog makten, har kommit att utgöra en både symbolisk och konkret varning för folkmord i Europa.
Historielösa jämförelser
Det senaste decenniet har varningarna för ”Tyskland 1933” duggat tätt i den svenska offentligheten. Även om det funnits skribenter, bland andra Göteborg-Postens Håkan Boström och Adam Cwejman, som påpekat det historielösa i jämförelsen mellan dagens Sverige och det tyska 30-talet. Förklaringen till de upprepade varningarna för ”Tyskland 1933” är givetvis Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 och partiets exempellösa framgångar i val efter val till dess att partiet nu är Sveriges näst största riksdagsparti.
Vi har för några veckor sedan genomlevt vad som varit det smutsigaste riksdagsvalet i min livstid.
Partiets historia har nyligen beskrivits i den första delen av en vitbok skriven av idéhistorikern Tony Gustafsson. Vitbokens första del, om partiets grundande, visar att minst en tredjedel av grundarna hade kopplingar till nazistiska eller fascistiska rörelser och att en majoritet av grundarna hade varit verksamma i Bevara Sverige Svenskt (BSS).
Vi har för några veckor sedan genomlevt vad som varit det smutsigaste riksdagsvalet i min livstid. På mer än ett sätt upplever jag det som att dissonansen i den svenska offentligheten nått sällan hörda nivåer. Med det sagt så har det senaste decenniet präglats av vad som endast kan beskrivas som en kamp om problemformuleringsprivilegiet och på samma gång även verklighetsbeskrivningen.
Sverige har i mycket snabb takt förändrats under de två senaste decennierna. Få av oss kunde i början av detta sekel föreställa oss att ett litet högerextremt parti med rötter i ännu mer extrema rörelser som nynazismen och BSS och som i riksdagsvalet 2002 fick 76 300 röster (1,4 procent) i valet 2022 skulle vara Sveriges näst största parti med 1 330 325 röster och 20,5 procent.
En paradoxal verklighet
Under ungefär samma tid som Sverigedemokraterna växt till att bli Sveriges näst största parti har i Sverige andelen utrikesfödda i befolkningen ökat från 11,3 procent motsvarande 1 003 798 personer år 2000 till 20 procent motsvarande över 2 000 000 personer år 2021. Det bör tilläggas att SD även växt bland de utrikesfödda väljarna, inte minst i så kallade utsatta områden. Kort sagt är det en paradoxal verklighet vi står inför.
I samband med valet ökade varningarna för det tyska 1930-talet i styrka till helt nya nivåer. Folkpartiets tidigare partiledare Bengt Westerberg och den tidigare partiledaren för Socialdemokraterna och före detta statsministern Stefan Löfven gick i en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter ut och varnade för SD med flera direkta anmärkningar om Hitlertidens Tyskland:
”Curatorn Paulina Sokolow konstaterar i utställningskatalogen att vi närmar oss hundraårsminnet av det ödesmättade året 1933, det vill säga det år då Hitler kom till makten i Tyskland: ’Vi står (…) inför ett riksdagsval som kan bli ett av de svåraste i mannaminne och en omvärld som snabbt håller på att ritas om med en växande skara bedömare som menar att demokratin (…) utvecklas åt fel håll.’”
Westerberg och Löfven menade vidare att vi i förändringen av språket, speciellt i de sociala mediernas kommentarsfält, kan se en utveckling mot det totalitära 1930-talet, det 1930-tal som ledde fram till Förintelsen:
”En som varnar för vad som kan ske även i vårt land är Hédi Fried, författare, psykolog och överlevande från Auschwitz. Hon har berättat hur förändringarna i Tyskland på 1930-talet började långsamt och subtilt. Steg för steg, nästan omärkligt, fördes de in i vardagslivet.
Det började med språket. Hon tycker sig känna igen en del av det i dagens språkbehandling. Uttryck som ingen för några år sedan skulle ha tagit i sin mun, är numera helt godtagbara. Man ser dem överallt, inte minst i forumens kommentarsfält på internet, där avhumaniseringen av människor görs lätt och utan eftertanke.”
Ett steg längre
Professorn i teoretisk filosofi, Peter Pagin, går i tidskriften Opulens längre och hävdar att SD:s förordande av frivillig återvandring, en politik som även andra riksdagspartier förordat, är nazistisk politik:
”Något SD däremot gjort under senare tid är att förorda ’frivillig återvandring’ av invandrare. Detta förekommer i partiets valplattform 2022. Förslaget har också spritts i en ökänd tweet av Tobias Andersson.
Är detta nazistisk politik? Ja. Det är nazistisk politik därför att nazisterna under åren 1933–39 aktivt uppmuntrade judar att frivilligt emigrera från Tyskland.
Att få judar att lämna Tyskland i mitten av 1930-talet var inte helt lätt, bland annat för att deras tillgångar till stor del beslagtogs och för att många länder (delvis därför) inte ville ta emot dom. Många judar var också väl assimilerade, kände sig hemma i Tyskland och hoppades att den nazistiska perioden skulle gå över.”
Vad Pagin utelämnar i sin text är att de tyska judar som nazisterna ville se lämna landet var fullvärdiga tyska medborgare och att många av dem hade levt i Tyskland i hundratals år. Den historia som ofta utelämnas när den moderna antisemitismen ska beskrivas är att den moderna antisemitismen är samtida med den judiska emancipationen i stora delar av Europa och USA. Det saknas inte studier av denna parallella utveckling och vad den i förlängningen kom att innebära i termer av medborgarskap och rättigheter i de nationalstater som växte fram i spåren av Napoleonkrigen och Wienkongressen, samt efter de borgerliga revolutionerna 1848.
Att utelämna spänningen mellan en växande antisemitism och judarnas emancipation riskerar att bara ge en halv förståelse av den moderna antisemitismens tillkomsthistoria.
Ett särskilt nämnvärt exempel är historikern Michael Laurence Millers Rabbis and revolution: The Jews of Moravia in the age of emancipation i vilken han framför allt visar hur nationstanken och mer specifikt den framväxande konflikten mellan det tjeckiska och det tyska kom att skapa helt nya förutsättningar för den judiska befolkningen i Mähren. Att utelämna spänningen mellan en växande antisemitism och judarnas emancipation riskerar att bara ge en halv förståelse av den moderna antisemitismens tillkomsthistoria.
Det är med andra ord inte så enkelt som Dagens Nyheters kulturredaktör Björn Wiman hävdar i sin för några år sedan utgivna bok Hatet mot judarna då han påstår att paradoxen bestod i att judehatet nådde nya höjder samtidigt som Europa anpassade sig till ”en ’judisk’ livsstil, präglad av upplysning, modernitet, urbanisering.” Detta är den tid då judarna blir fullvärdiga medborgare i en rad europeiska stater, de får bland annat rätten att äga land och att inneha statliga tjänster. Vad Wiman dock utelämnar är att många av judisk börd med ledande positioner i samhället var nationalister. Nationalismen var extra stark i den första generationen emanciperade judar. Deras barn kom, som Hannah Arendt påpekar i en text om Walter Benjamin, ofta att bli antingen marxister eller sionister (inte sällan både och vid olika tidpunkter). Den år 1922 mördade storindustrialisten och utrikesministern, Walter Rathenau uttrycker detta bäst: ”Jag är tysk av judisk bakgrund. Mitt folk är det tyska folket, mitt hem är Tyskland, min tro är den tyska tron som står över alla andra trosinriktningar.”
I Hatet mot judarna är Wimans huvudpoäng att påminna om att: ”Så mycket förenar den förnuftsföraktande populismens framväxt nu och då – och så lite skiljer civilisationen från avgrunden.”
De materiella förhållandena skiljer
Givet alla försök att dra en direkt parallell mellan nu och då undrar jag varför så lite av de materiella förhållandena som rådde under Weimarrepublikens år är frånvarande i varningarna för att Sverige 2022 står inför ens en liknade situation som Tyskland stod inför i februari 1933. Wiman nämner att det skedde en kommunistisk kupp i München, men vidareutvecklar inte implikationerna av att Weimars första år, de första demokratiska åren i Tyskland, äger rum under ständigt nya våldsutbrott.
Inte minst var våldet ständigt närvarande i alla de hundratals, för att inte säga tusentals, politiskt motiverade mord som äger rum under 1920-talet. Gatustriderna mellan kommunister och de paramilitära frikårerna som uppstod när trupperna återvände till Tyskland efter krigsslutet var, som bland andra Walter Benjamin, Arthur Koestler och Klaus Mann skrivit om, en ständig påminnelse om republikens bräcklighet.
Lägg därtill en generation av tyska män som traumatiserats eller invalidiserats av det stora kriget.
Samtidigt hade Tyskland en närmast astronomisk krigsskuld som skulle betalas till segermakterna, man hade förlorat ungefär en tredjedel av sitt territorium, inklusive de östafrikanska kolonierna, och delar av Ruhrområdet var besatt av franska trupper. Hyperinflationen ödelade många privatekonomier. Lägg därtill en generation av tyska män som traumatiserats eller invalidiserats av det stora kriget. Förutom de miljontals dödade, vilket så klart devalverade människovärdet. Man kan ju även reflektera över det faktum att Tyskland år 1933 hade ett välstånd i nivå med dagens Uzbekistan och en medellivslängd i nivå med dagens Somalia.
En större plan
Jag är av uppfattningen att vi, om vi vill förstå nazismen, måste förstå dess juridiska, planeringsmässiga och, bisarrt nog, vetenskapliga sidor. Två i detta avseende helt centrala verk är den franske historikern Christian Ingraos Croire et détruire: les intellectuels dans la machine de guerre SS och La promesse de l’Est: espérance nazie et génocide (1939–1943). Ingrao visar med historikerns noggrannhet hur Förintelsen var en del av en större plan, skapandet av ett stortyskt rike som skulle innebära ett nytt Lebensraum för det tyska folket. Litterärt har detta beskrivits av författaren Jonathan Littell i den 2008 på svenska utgivna De välvilliga.
De senaste tio åren har det dessutom publicerats en lång rad studier vars syfte har varit att försöka förklara uppkomsten av det moderna folkmordet och att placera denna historia i relation till nazisternas folkmord på judar, romer och andra ”oönskade”. Två helt centrala verk är historikern Stefan Ihrigs Atatürk in the Nazi imagination och Justifying genocide: Germany and the Armenians from Bismarck to Hitler.
För många svenska intellektuella är lingvisten Victor Klemperers dagböcker Intill slutet vill jag vittna och LTI tredje rikets språk: lingua Tertii imperii: en filologs anteckningsbok centrala källor om vi vill förstå hur språket radikaliseras och i sin tur bidrar till en radikalisering av samhället. I någon mening är det säkert riktigt. Samtidigt är det lätt att förbise hur dagböckerna tillkom. Klemperer hade enbart de källor som alla andra tyskar hade vid den tiden. Att han var mer känslig för språkliga förskjutningar och semantiska förändringar är givetvis riktigt, det är emellertid inte samma position en skribent som skriver idag har. Vi kan studera helt andra källor och har en helt annan förförståelse.
Skyldighet att komma ihåg
Även om jag delar uppfattningen att det skedde en kumulativ radikalisering och att språket var en viktig del i denna radikalisering så är det samtidigt svårt att bortse ifrån att grunden för denna radikalisering även hade materiella förklaringar och en lång förhistoria.
Ett av de största problemen med att ständigt hänvisa till ”Tyskland 1933” är att vi riskerar att distansera oss från det som är en moralisk skyldighet att komma ihåg. Vi löper även risken att missbedöma en specifik politisk situations allvar om vi ständigt gör en och samma historiska jämförelse. Sverigedemokraternas rötter är odiskutabla, men att ständigt tala om att vi står inför ett nazistiskt maktövertagande leder inte bara tanken fel, utan innebär även ett aktivt missbruk av historien.
Om vi idag talar om Sverige som på väg att bli nazistiskt eller fascistiskt – vilka ord ska vi då använda om Putins Ryssland?