Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Testa Kvartal Total! 3 månader för 3 kr.
Testa Kvartal Total! 3 månader för 3 kr.
Samhälle |

Estonia: nya fyndet utan betydelse

Estonia förliste i Östersjön den 28 september 1994. Foto: TT.

Regeringsbeslut om Estoniakatastrofen borde inte styras av konspirationsteorier och rykten på sociala medier. Och inte heller av ensidiga vittnesuppgifter och oseriösa antydningar – som den senaste dokumentären som hävdar att en hittills okänd skada har bidragit till att sänka fartyget. Anders Hellberg går här igenom vad vi verkligen vet och vad som är spekulationer om den nu 26 år gamla katastrofen på Östersjön.

Lyssna på texten
Laddar ...
Följ Kvartals poddar: Apple | Spotify
Av Anders  Hellberg | 8 februari 2021
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil Inlästa texter I korthet Lästid 23 min Skärmläsarvänlig
I korthet

När det första nödanropet gick ut från Estonia klockan 00.22 svensk tid, den 28 september 1994, var det redan för sent för de flesta av passagerarna ombord. Fartyget sjönk 33 minuter senare.

På sociala medier har grundlösa rykten om haveriet växt. Men vi vet vad som orsakade katastrofen.

Estonia förolyckades därför att fartyget höll för hög fart i hårt väder och besättningen inte i tid insåg vad som höll på att hända. Svetsfogar och låsöron i bogvisir och bilramp var inte dimensionerade för höststorm på öppet hav på Östersjön.

Kollisionsskottet – bilrampen – satt för långt fram och kunde därmed dras ner av det havererade bogvisiret. Hade rampen suttit två meter längre akterut och varit uppdelad i fler sektioner, hade katastrofen aldrig inträffat.

Kritiker pekar på uppgifter från passagerare att det fanns vatten på däck 1 under bildäck redan vid midnatt, vilket skulle tyda på att det redan då fanns ett hål i skrovet. Men vittnesmål från besättning visar att detta inte stämmer.

Argument för att ”haverikommissionen inte ger en rättvisande bild” är att fartyget sjönk så snabbt. Kommissionens förklaring är att den kraftiga slagsidan utsatte stora fönster på däck 4 och 5 för enorma påfrestningar från de stora vågor som slog in när styrbords slagsida ökade.

Haverikommissionen kan kritiseras för att den inte förhörde överlevande utan istället använde polisförhören.

Genom att presentera en ofullkomlig och allt för översiktlig – och i vissa stycken felaktig – bild av tidsförloppet öppnade haverikommissionen för debatt om den egna trovärdigheten. Detta ändrar dock inte kända fakta.

Debattörer har hävdat att utredare Hirschfeldt och Försvarsmakten ljuger om militära transporter på Estonia. Att Hirschfeldt efter uppdraget brände allt utredningsmaterial var inte klokt. Men det förändrar inte kända fakta.

Den begränsade skada på styrbordssidan, som den nya Estoniadokumentären beskriver, ligger över vattenlinjen. En sådan skada kan inte fylla däck 1 under bildäck med så mycket vatten att det kan ha påverkat förloppet fram till den plötsliga slagsidan.

”Mayday, mayday, Estonia – please”.

När detta dramatiska och närmast helt osannolika nödrop gick ut från Estlines Stockholmsfartyg Estonia klockan 00.22 svensk tid, den 28 september 1994, var det redan för sent för de flesta av de 989 personerna ombord.

Fartyget hade 33 minuter kvar innan hon sjönk klockan 00.55. Det närmaste räddningsfartyget, Vikinglinjens storfärja Mariella, kom fram till haveriplatsen 19 minuter senare klockan 01.14.

Då fanns bara desperata och drunknande människor kvar i vattnet efter att Estonia försvunnit.

Mariellas befälhavare Jan-Tore Thörnroos har beskrivit synen som mötte honom som ”som en julgran av alla ljus i vattnet på flottar, livbåtar och reflexer på flytvästar”.

Denna septembernatt 1994 skulle komma att skaka Sverige och Estland som kanske inget annat under efterkrigstiden. För Sverige har detta trauma fortsatt att ligga oläkt och obearbetat för tusentals människor – överlevande, anhöriga och vänner.

”Vi måste få veta vad som hände”, är en vanlig ståndpunkt i intervjuer med anhöriga och överlevande.

Ändå torde man helt klart kunna konstatera – för den som skiljer på fakta och närmast fria fantasier: vi vet vad som hände.

Läs mer Visa mindre