Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Prova Kvartal Total i en månad helt gratis!
Prova Kvartal Total i en månad helt gratis!

Enighet byggd på tomhet

Foto: Ramir Delgado / Mostphotos
Av Malcom Kyeyune | 4 april 2017
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil I korthet Lästid 15 min Skärmläsarvänlig
I korthet
  • Många hävdar i dag att höger – vänsterskalan förlorat sin betydelse. Den avgörande motsättningen kan i stället beskrivas som en kamp mellan nationalistiskt och globalt inriktade krafter.
  • Enbart två positioner förefaller möjliga i nutidens idékonflikt. Svart eller vitt – ”med oss eller mot oss”. Det förenklade synsättet präglar i lika hög grad liberaler och socialister som högernationalister i debatten.
  • Liberalismens tilltro till sin egen ideologi och förmåga att förvalta folkviljan är tynande. En liknande process har tidigare drabbat den politiska vänstern. Över hela västvärlden är etablerade partier i dag på tillbakagång. I stället kliver populistiska rörelser fram med nya anspråk på att representera ”folket”. Därmed blir en allians mellan liberaler och socialister naturlig – de två förlorande aktörerna som står mot den nya tredje.
  • Motståndet mot populistiska rörelser motiveras gärna med parollen att dessa ”ställer grupper mot varandra”. Demokratiers syfte är emellertid inte att förhindra populism eller en politik som gagnar vissa grupper på bekostnad av andra. Snarare är demokratins förtjänst att den gör det möjligt att ställa grupper mot varandra på ett civiliserat, rättssäkert sätt.
Konflikten mellan höger och vänster förefaller överspelad. Nu förenas forna meningsmotståndare i kamp mot populism och i växande misstro mot demokratin. Men dagens samsyn mellan liberaler och socialister vittnar främst om att båda parter förlorat tron på sin egen ideologi, skriver Malcom Kyeyune. Den nya alliansens världsbild ter sig ofta lika svartvit som högernationalisternas – bara med omvända förtecken för gott och ont. 

Sociologen Peter Mair beskriver i sin bok Ruling the void en process där våra västerländska demokratier urholkas inifrån. [1] I princip alla svenska partier tappar medlemmar sedan årtionden. [2] SD är det enda som i dag går tämligen blygsamt framåt. I takt med att medborgarna drar sig undan politiken förändras dess själva karaktär. Behovet att ens ha en engagerad bas av partimedlemmar minskar med tiden – statliga partibidrag ersätter den. Denna strukturella omvandling förändrar samtidigt politikernas sätt att se sig själva. De blir experter, förvaltare och teknokrater – medan väljarna alltmer reduceras till kunder, särintressen eller rena irritationsmoment. Politikens institutioner förlorar all annan mening än att bevara status quo, det tillstånd som de själva hämtar näring ur.

Läs mer Visa mindre