En ny säkerhetsordning – där Tyskland är den stora förloraren

Det är lika angeläget som förfärande att minnas den ryska retorik som präglade månaderna före den 24 februari 2022. Vladimir Putins krav på en ny säkerhetsordning innebar inte bara att Ryssland skulle få fria händer att dominera hela det tidigare sovjetiska territoriet. De innebar också att Nato skulle acceptera att dra sig tillbaka från den tidigare Warszawapaktens territorium. Innebörden av det senare var att länderna i Centraleuropa och Baltikum åter skulle domineras av Moskva.

Förfärande eftergivenhet

Minst lika förfärande är att minnas den eftergivenhet som präglade ledande europeiska stater, främst men inte enbart Tyskland och Frankrike. Via sina ändlösa telefonsamtal med Putin visade förbundskansler Olaf Scholz och president Emmanuel Macron inte bara att deras förståelse av Rysslands ambitioner var obefintlig. De stärkte också Putin i hans övertygelse att Europas egenintresse skulle vara starkare än önskan att försvara Ukraina.

Ukrainas ambassadör i Tyskland, Andrii Melnyk, förde under krigets inledande skede en förlorande kamp i tyska medier för att få Tyskland att acceptera att Ukraina mycket väl kunde vinna kriget, och att det vore i Europas eget intresse att hindra en rysk seger. Den tidigare brittiske premiärministern Boris Johnson, som tog ledningen i att bistå Ukraina, skapade stor uppståndelse när han i en intervju med CNN gav Melnyk rätt. Tyskland ville helst se ett snabbt nederlag för Ukraina, så att man kunde återgå till normala relationer med Ryssland.

Det finns mycket goda skäl att begrunda vad som hade kunnat ske om det varit Tyskland, snarare än England, som tagit ledningen.

USA valde under 2022 att spendera drygt fem procent av sin militärbudget på att låta Ukraina krossa hälften av den ryska krigsmakten.

Om Ryssland snabbt lyckats underkuva Ukraina hade man kunnat fortsätta med att ta kontroll även över Moldavien. Allt hopp om att Belarus skulle bryta med Ryssland hade varit ute, och en ytterligare militarisering av Kaliningrad hade följt. Därefter skulle man ha varit redo att kraftigt öka trycket mot våra baltiska grannstater och mot Polen. Gotland skulle hamnat i fokus för ryska hot.

I ett sådant läge skulle Tyskland otvivelaktigt ha blockerat medlemskap i Nato för Sverige och Finland. Oron för att provocera Putin skulle ha vägt betydligt tyngre än eventuell omsorg om svensk och finländsk säkerhet. Man skulle också ha fullbordat sin beryktade energiewende, genom att avveckla all kvarvarande kärnkraft och att samtidigt kraftigt öka sitt beroende av rysk gas. Rysslands strypgrepp på Europa skulle därmed ha blivit övermäktigt.

Tack vare Ukrainas framgångsrika väpnade motstånd har inget av detta skett. Via sitt hjältemodiga uppträdande under krigets första dagar angav president Zelenskyj tonen. Han inspirerade sitt folk till att inte ge upp och hans regelbundna framträdanden i sociala medier kommer att inspirera metervis av vetenskaplig litteratur om politiskt ledarskap.

Det europeiska egenintresset

Den viktigaste anledningen till att Ryssland kan och kommer att besegras ligger dock i att vissa stater insåg det uppenbara, nämligen att det utöver alla moraliska argument ligger i deras eget tydliga intresse att garantera att Ukraina vinner kriget.

USA valde under 2022 att spendera drygt fem procent av sin militärbudget på att låta Ukraina krossa hälften av den ryska krigsmakten. Det är svårt att tänka sig en bättre militärstrategisk investering för att öka Europas säkerhet. Den amerikanska strategin att trygga Europas gränser i öster genom att successivt stärka Ukrainas militära förmåga tycks också vara på väg att bli långsiktig, vilket är mycket lovvärt.

Det finns flera anledningar till att uppslutningen bakom Ukraina kom att skilja sig åt så markant, mellan länder och mellan världsdelar. Antalet stater som givit Ryssland öppet stöd har förvisso begränsats till de mest notoriska skurkstaterna – Belarus, Nordkorea och Eritrea. I både Asien och Afrika finns dock ett antal stater som valt att avstå från öppna fördömanden. Denna observation leder till en dyster slutsats, nämligen att Förenta nationerna – den förmodade garanten för fred och säkerhet i världen – helt enkelt inte fungerar.

Ungern och Österrike har varit öppet Kremlvänliga och gjort allt de kunnat för att blockera både sanktioner och militärt stöd till Ukraina.

Rysslands krigföring i Ukraina är ett solklart fall av renodlad ondska som ställs emot hjältemodigt självförsvar. Efter en serie av katastrofala nederlag på marken valde Ryssland att övergå till urskillningslösa terrorbombningar av civila mål. Listan över väl dokumenterade ryska brott emot krigets lagar är lång och blir bara längre. Detta agerande borde i rimlighetens namn ha kunnat erkännas som ett solklart brott emot FN-stadgan och mot snart sagt alla internationella konventioner om mänskliga rättigheter.

I praktiken har det dock visat sig svårt att säkerställa internationell enighet om att Ryssland måste brännmärkas. Det finns förvisso olika förklaringar till detta. Kina och Indien prioriterar billig olja och gas. En del länder som tillhörde Sovjetunionen är fortsatt obenägna att bryta helt med Ryssland, och en del stater i Afrika föredrar Ryssland framför tidigare europeiska kolonialherrar. Genomgående är dock att Moskva, via sin plats i FN:s säkerhetsråd, har fått möjlighet att öppet visa hur fullständigt tandlös den internationella fredsordningen har blivit.

Splittring även bland demokratierna

Än mer oroväckande är att det även inom kretsen av demokratiska stater finns betydande splittring. Ungern och Österrike har varit öppet Kremlvänliga och gjort allt de kunnat för att blockera både sanktioner och militärt stöd till Ukraina. Tyskland har visserligen talat vackert om att Ryssland inte kan tillåtas vinna kriget, men det har varit en läpparnas bekännelse. Blott under galgen har förbundskansler Scholz kunnat förmå sig till att omsätta sitt vackra tal i praktisk handling.

Även de som sedermera har gjort mycket för att hjälpa var inledningsvis försiktiga. Det militära stödet från USA har portionerats ut så att det räckt för att hejda den ryska anstormningen, men inte för att kasta ut invasionsarmén. Det var först efter befrielsen av Cherson som de tongivande demokratierna började tro på en ukrainsk seger, och därmed började anpassa det militära stödet till att möjliggöra en bred motoffensiv. Detta har gjort att kriget har dragit ut på tiden, och att många människoliv har gått till spillo som kunde ha räddats.

Ett genomgående tema har varit en ogrundad fruktan för att ett alltför omfattande stöd till Ukraina skulle kunna provocera Ryssland att eskalera sin krigföring. (Rysk kärnvapenutpressning har i vissa kretsar varit mycket framgångsrik.) Västvärldens överdrivna tro på Rysslands militära förmåga, och dess parallella underskattning av Ukraina, har varit den ryska regimens i särklass starkaste kort, starkare även än det beryktade ”energivapnet”. Idag kan vi konstatera att bägge dessa vapen hade synnerligen begränsat värde. Energiberoendet gick att hantera, den tidigare så fruktade ryska krigsmakten visade sig vara en papperstiger.

Alla de militära bedömare som talat sig så varma om den ryska krigsmakten som världens näst starkaste, och som i vissa fall även har målat upp bilder av att ett krig med Nato skulle kunna vinnas av Ryssland, har idag fått en hel del att begrunda. De har varit delaktiga i att underbygga den ryska skrämselpropagandan och har därmed de facto gått Rysslands ärenden.

För dem som velat se, har det funnits gott om både ryska och utländska analyser som visat en bild av omfattande rysk militär oförmåga. Om denna bild kunnat få genomslag kanske västvärlden inte hade varit så senfärdig i att komma till Ukrainas undsättning. Kanske det till och med hade varit möjligt att bilda en så enad front att det hade gått att avskräcka Ryssland från en fullskalig invasion.

Det tyngsta priset för att väst så gärna och så länge spelade med i Rysslands spel av att vara en stormakt har självfallet fått bäras av Ukraina, i blod och materiell ödeläggelse. Men även omvärlden har fått betala ett högt pris, i form av energikris, hög inflation och global livsmedelskris. Ett snabbare och mera resolut ingripande för att hjälpa Ukraina hade kanske inte kunnat undvika detta orättfärdiga krig, men omfattningen av konsekvenserna hade kunnat lindras.

Bra start på året

För Ukrainas del har det nya året inletts med en rad positiva besked. Det började med amerikanska antydningar om att man tänkte sända M2A2 Bradley pansarskyttefordon, som under kriget i Irak visat sig ha förödande kraft mot rysktillverkade stridsvagnar. I en uppenbar ambition att förekomma, valde Frankrike att förklara att man sänder AMX 10 RC pansrade stridsfordon. Beslutet hade uppenbarligen inte kommunicerats till Tyskland, och då dessa stridsfordon kan klassas som lätta stridsvagnar, drabbades man i Berlin av stor vånda.

Alltsedan den fullskaliga ryska invasionen inleddes, har den tyska regeringens hållning varit att göra så lite som möjligt, så sent som möjligt. Grunden till denna ”Scholz-doktrin” har varit att inte försvåra en återgång till de normala relationer med Ryssland man i Berlin så hett eftertraktar. De fikonlöv man har hållit upp för att dölja denna ambition har med tiden blivit alltmer löjeväckande.

När Polen och andra tidigare medlemmar av Warszawapakten valde att leverera ett betydande antal av sina kraftigt moderniserade sovjetiska stridsvagnar, var det tyska halmstrået att man inte ensam kunde skicka stridsvagnar som tillverkats i väst. När Frankrike valde att sända sina lätta stridsvagnar blev den tyska ryggmärgsreaktionen att detta inte var riktiga stridsvagnar. Mitt i denna fullkomligt absurda tyska tvist om påvens skägg tycktes taket plötsligt ha ramlat in.

Kanske det var så, att president Biden gjorde klart att tålamodet med Tyskland nu hade runnit ut. Oavsett anledning, meddelade Scholz att man inte bara skulle leverera de Marder pansarskyttefordon som stått redo för leverans sedan mars. Han lovade också att leverera det batteri av Patriotrobotar man tidigare erbjöd sig att placera i Polen, men absolut inte kunde tänka sig att sända till Ukraina. Efter att relationen till Polen redan kraftigt försämrats, är det nu plötsligt möjligt att leverera till Ukraina. Som lök på laxen passade den brittiska regeringen på att antyda att man kan komma att sända egna tunga stridsvagnar.

Europas nya säkerhetsordning kommer därför att behöva vila på en omfattande upprustning av Ukrainas egna väpnade styrkor.

Denna eskalation uppfattades av många som att det tyska motståndet mot att leverera tunga stridsvagnar av typ Leopard 2 äntligen skulle upphöra. Många grannar hade uppfattat det som särskilt stötande att Tyskland inte bara vägrade leverera egna stridsvagnar, man vägrade även länder som köpt tyska stridsvagnar att överlämna dessa till Ukraina. Kulmen kom den 20 januari. Vid ett möte på den amerikanska militärbasen Ramstein i Tyskland enades 50 civiliserade länder om ett betydande paket av militärt stöd. Olaf Scholz framhärdade dock i sin vägran att fatta beslut om stridsvagnar.

Denna utveckling ger en klar antydan om hur Europas framtida säkerhetsordning kommer att se ut. Första steget är att Ukraina under innevarande år, med stöd av tunga vapen från väst, sannolikt kommer att lyckas befria hela sitt territorium, inräknat Krim. När detta väl har skett kommer vapenstillestånd att följa vilket innebär att fredsförhandlingar kan inledas, möjligen med Turkiet som medlare.

Ingen fred under överskådlig tid

I sådana förhandlingar kommer Ukraina att ställa krav som varje civiliserad stat måste uppfatta som fullt legitima – alltifrån fullt trupptillbakadragande och utväxling av krigsfångar, till erläggande av krigsskadestånd, utlämnande av krigsförbrytare och återlämnande av alla de ukrainska barn som helt folkrättsvidrigt har deporterats till Ryssland och överlämnats till att bli uppfostrade av ryska föräldrar.

Då det är mycket svårt att föreställa sig en rysk regim som är redo att gå med på ens en del av dessa högst legitima krav, kommer det inte att kunna bli tal om någon form av fred under överskådlig tid. Utfallet kommer snarare att påminna om Koreakrigets slut, med Ryssland i rollen som Nordkorea och Ukraina som Sydkorea.

Likt regimen i Pyongyang kommer en framtida regim i Moskva att styra över ett land som är rustat till tänderna med kärnvapen – men samtidigt blir alltmer isolerat och teknologiskt efterblivet. Dess ekonomi kommer att gå kräftgång under fortsatta sanktioner och den inhemska repressionen kommer att tillta, med ett växande antal oförklarade dödsfall inom makteliten. Hatet mot Ukraina och mot väst kommer samtidigt att piskas upp till hysteriska nivåer, med ständiga hot om kärnvapenanfall.

I umgänget med detta Ryssland kommer den främsta utmaningen för Nato att bli att säkerställa att Ukraina förblir fritt. Ett ukrainskt medlemskap i Nato kommer inte att vara acceptabelt för Tyskland, och tyska förslag om säkerhetsgarantier kommer inte att vara acceptabla för Ukraina. Europas nya säkerhetsordning kommer därför att behöva vila på en omfattande upprustning av Ukrainas egna väpnade styrkor.

Man kommer att få ett avancerat luftförsvar som kan skydda landet mot förnyade ryska robotangrepp. Man kommer att skapa pansarbrigader och mekaniserade brigader som kan avskräcka nya ryska markinvasioner. Man kommer att få moderna örlogsfartyg och sjömålsrobotar baserade på Krim som kan blockera spillrorna av den ryska Svartahavsflottan i den ryska basen i Novorossijsk.

Sammanfattningsvis kommer Ukraina att bli en militär stormakt, med en arsenal av toppmoderna vapen och med en av världens mest stridsvana försvarsstyrkor.

Natos tyngdpunkt förskjuts österut

En direkt konsekvens av denna utveckling är att tyngdpunkten inom Nato kommer att förskjutas österut. Om Polen fortsätter på sin inslagna kurs av omfattande militär upprustning kommer det att bli den starkaste (konventionella) militärmakten i Europa. Tillsammans med Polen och Litauen har Ukraina en större befolkning än Tyskland, och man kommer att ha väpnade styrkor som vida överträffar Tysklands gravt vanskötta och alltmer patetiska Bundeswehr.

Till detta kommer att flera andra länder som gränsar till Ryssland – från Finland och Estland i norr till Rumänien i söder – också kommer att rusta upp sin militära förmåga, samt att USA kommer att kraftigt öka sin militära närvaro i området.

Den verkliga förloraren är dock Tyskland, som nu kommer att tvingas äta upp decennier av arrogans…

För Frankrike innebär det att president Macrons visioner om ett franskt ledarskap i Europa kommer att grusas. Även om Frankrike sent omsider har börjat leverera tung militär utrustning till Ukraina är det för lite och för sent för att vara politiskt relevant. Macron kommer att tvingas inse att ett fungerande ledarskap kräver att det finns någon som vill ledas, och kretsen av länder som vill hamna under franskt ledarskap har blivit ganska tunn.

Den verkliga förloraren är dock Tyskland, som nu kommer att tvingas äta upp decennier av arrogans gentemot alla de länder som geografiskt befinner sig mellan Tyskland och Ryssland. Man kommer att få ständiga påminnelser om hur den egna Rysslandspolitiken har slutat i totalt haveri, om hur den egna energipolitiken har utlöst Europas energikris och om hur den egna försvarsmakten inte längre har någon trovärdighet.

Mest plågsamt av allt kommer dock att vara när omvärlden börjar beskriva Tysklands ovilja att komma till Ukrainas undsättning som en total moralisk kollaps. Decennier av rysk uppvaktning av ledande tyska politiker bär nu frukt – för Ryssland.