Vår måttfullhet var alltför måttlös. Resten av världen förstod inte sitt eget bästa den här gången heller.

Det gick inte den här gången heller, men Sverige gjorde åtminstone en mycket svensk sorti ur kampen om vinter-OS 2026. Kanske den svenskaste sorti som någon svensk ansökan någonsin gjort.

Den som lyssnade på de besvikna rösterna nedifrån schweiziska Lausanne fick ju snabbt analysen klar för sig:

Den svenska ansökan hade följt de nya, mer återhållsamma direktiven från IOK så noggrant att IOK-delegaterna förmodligen inte var redo för det.

Vår ansökan var så hållbar att det blev ohållbart. Vår måttfullhet var alltför måttlös.

Världssamfundets svar på Folkpartiet

Det blev helt enkelt ännu ett kapitel i sagan om Sverige som världssamfundets svar på Folkpartiet: En välmenande aktör som följer alla paragrafer till punkt och pricka, men vars enda lön är att folk blir irriterade. Och som sedan står där, förvånad och upprörd, när den reella utvecklingen drar iväg åt ett annat håll.

På så vis blev det också ännu en påminnelse om att även om resten av världen har fel så är resten av världen fler än Sverige, vilket tenderar att ha viss betydelse i många sammanhang.

Nu tycks det dock inte bara handla om att den svenska ansökan dog martyrdöden på ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart kors. Det finns mer krassa förklaringar också.

Vem är egentligen ”näringslivet”?

Uppenbarligen litade inte IOK på det ekonomiska upplägget bakom det svenska arrangemanget. Ni vet, där arrangörskommunernas enda åtagande skulle vara att hyra ut arenor till ”marknadspris”, där kostnaderna skulle täckas av IOK:s bidrag och odefinierade sponsorer, och där eventuella glapp i budgeten skulle hanteras av ”näringslivet”.

Här får man ha viss förståelse för IOK:s skepsis, särskilt vad gäller det sista. Vad gör man om OS-byn råkar bli en halv miljard dyrare än planerat – skickar en faktura till H&M?

Det är svårt nog att göra långa budgetar för stora projekt, vilket nästan alla infrastruktursatsningar visar. Här vet man inte ens vilka företag som faktiskt utgör ”det svenska näringslivet” sju år fram i tiden, än mindre vilka som leder dem eller vad de förväntas betala för.

Vinn opinionen eller låt bli

Det hade varit ärligare att säga som det är: Ett OS-arrangemang är förenat med ekonomisk risk. Högst sannolikt kommer det att kosta staten och skattebetalarna en och annan miljard, men vi har en plan för att hålla det inom rimliga ramar och bedömer att det positiva utfallet av spelen överväger.

Att försöka skaffa sig en blocköverskridande politisk enighet bakom ansökan, lokalt såväl som nationellt, hade förmodligen inte heller varit en dum början. OS är en politisk fråga, hur mycket man än försöker låtsas som något annat, och ingen vet vilken regering som förväntas klippa bandet för spel som ligger sju år bort. Eller sopa upp efteråt.

Skulle den övertalningsinsatsen visa sig omöjlig så, ja, då kanske det finns en slutsats att dra även av det.

Nu försökte den svenska ansökan ta en genväg och ställa politikerna, och indirekt också folkopinionen, inför nästan fullbordat faktum. Det lyckades nästan hela vägen fram, men just bara nästan.

En kort paus i väntan på framtiden

Tro dock för allt i världen inte att detta är slutet för något, trots de defaitistiska tongångarna från besvikna sportjournalister.

Planerna på ett OS i Sverige har en enastående förmåga att likt den mytologiska grisen Särimner återuppstå efter varje slakt, ofta tidigare än någon anat.

Bli således inte förvånade om vi står där om blott ett par år igen, med nya, uppdaterade visioner om ett OS så samtida att samtiden aldrig skulle kunna drömma om något liknande.

Någon gång måste ju världen förstå att vi har rätt.