Å ena sidan en våldsutveckling där Sverige är unikt bland industrialiserade europeiska länder i fredstid. Sprängdåd och dödsskjutningar avlöser varandra i en takt som gör att de håller på att bli andra rangens nyheter i medierna. Å andra sidan ett reaktionsmönster hos samhällets ledande opinionsbildare och beslutsfattare som åtminstone inte jag uppfattar som adekvat. För vad sägs om till intet förpliktigande uttalanden som ”gängen ska knäckas”, ”detta är oacceptabelt!” eller ”vi ska höja straffen för brotten x,y och z med x,y och z år”. Du kan inte knäcka den som redan är knäckt, som en tidigare gängkriminell uttryckte det. Den här typen av brottslingar som sällan tror att de ska överleva sin 25-årsdag skräms inte av långa straff, särskilt inte när risken för att åka dit är så liten. Dessutom är de flesta åtgärder som föreslås sådana som kommer att dröja innan de träder i kraft.
Samtidigt som problemen de är avsedda att lösa är akuta. Reaktionerna framstår som en blandning av yrvakenhet, handlingsförlamning och likgiltighet.
En bild som kom till mig var Monty Pythons sketch om den svarte riddaren, ni vet ”none shall pass”, där kung Arthur hugger av lem efter lem på riddaren som fortsätter att morskt utbrista saker som ”this is but a scratch” och ”just a flesh wound”. Och när Kung Arthur till slut passerar bron och en motståndare utan vare sig armar eller ben kommer en sista kommentar från den stympade riddaren: ” Oh, oh, I see! Running away, eh? You yellow bastards! Come back here and take what’s coming to you! I’ll bite your legs off! ”
Terrängen har ändrats successivt men drastiskt från ett jordbrukslandskap med grönskande slätter till ett kargt bergslandskap med höga, spetsiga berg och djupa dalar. Likväl fortsätter de flesta av oss att följa kartan och gå i samma riktning som tidigare. Och kompassnålen – det vill säga det verktyg som ska hjälpa oss att få karta och terräng att hänga ihop – snurrar vilt innanför glaset.
Jag har funderat mycket på detta och prövade en ny tanke: Kan det vara så att landets ledande opinionsbildare och beslutsfattare lider av en slags kollektiv depression? Ett tillstånd som ju kan kännetecknas av en längtan tillbaka till en tid då allt var mindre komplicerat och krävande. En sinnesstämning som leder till att man fortsätter att agera som vanligt i stället för att adressera de nya problem man står inför. När jag tittade närmare på diagnoskriterierna för depression stärktes hypotesen:
Några av dem som plötslig viktnedgång/uppgång eller sömnstörningar är lite svåra att tillämpa på ett samhälle. Men flera av punkterna på listan känns plausibla för att öka förståelsen. Titta själva:
- Svaghetskänsla eller brist på energi.
- Känslor av värdelöshet eller obefogade eller överdrivna skuldkänslor.
- Minskad tanke- eller koncentrationsförmåga eller obeslutsamhet.
- Återkommande tankar på döden.
För visst går det att se spår av såväl svaghetskänsla, som obefogade skuldkänslor, obeslutsamhet och tankar på döden i de reaktioner som våldsutvecklingen ger upphov till.
Också när jag botaniserar lite på netdoktor.se bland tänkbara orsaker bakom depression finns intressanta paralleller att dra.
”Likaså gäller det personer som i sitt arbete upplever små möjligheter att påverka och alltför höga krav, stor press eller liten belöning, bristande medmänskligt stöd, osäkerhet i anställningen, mobbning eller konflikter.”
Ja, här finns definitivt något att fundera på. Mot depression finns olika behandlingar. Antidepressiv medicin är en mycket vanlig sådan. Över en miljon svenskar använder denna metod. Men den är trots allt kanske inget att rekommendera till den här patienten eftersom det riskerar att ytterligare trubba av reaktionerna när behovet snarast är det motsatta. En annan behandling är kognitiv beteendeterapi, KBT. En terapeut beskriver sin behandling så här:
Fokus i terapin är främst på här och nu, på de situationer och relationer som du vistas i, på de beteenden, tankar och känslor som skapar problem och vilka konsekvenser dessa får. Det kan handla om att låsa upp och lära om sådant som inte fungerar bra i längden, beteenden, tankar, sociala färdighetsbrister, feltolkningar av signaler från kroppen eller från omgivningen, och samspelet med din omgivning.
Det låter avgjort bättre! Kanske kunde en sådan behandling tämligen snabbt leda till insikten att vi befinner oss i ett akut och mycket allvarligt läge där själva samhällskontraktet och tilliten till Sverige som hemland står på spel. Då skulle vi redan ha gjort framsteg. En akut situation kräver i sin tur exceptionella åtgärder. Det duger inte att stirra sig blind på eventuella oönskade konsekvenser av resolut handling och låta detta bli en ursäkt för att inte göra någonting alls eller bara sådant som marginellt förändrar läget. För i den andra vågskålen ligger redan högst påtagliga konsekvenser av sena, inadekvata och uteblivna åtgärder. Och att inte agera är också ett val.
Jörgen Huitfeldt är chefredaktör på Kvartal.
