Förstå varför många röstade på Trump

Genast uppstår en känsla av artigt, nordiskt obehag. Min fråga är helt enkelt svår att hantera. Vanliga svar är ”jag skulle ha röstat på Donald Trump eftersom jag är rasist” eller ”jag skulle ha röstat på Donald Trump eftersom jag är lågutbildad”.

Denna oförmåga att sätta sig in i andra människors situation är ett tecken på fundamental brist på föreställningsförmåga. Den är också det säkraste sättet att förlora ett val. Fråga bara en amerikansk demokrat hur det gick i valet 2016.

För fyra år sedan förlorade vi eftersom vi inte förstod den rättmätiga oron hos många vanliga människor, som kände sig utestängda från sitt eget land och – helt korrekt – upplevde att de föraktades alternativt togs för givna av de traditionella partierna och den akademiskt utbildade medelklassen.

Resonemanget borde vara bekant även för svenskar.

Avfärdas som rasister

Idag är en av den amerikanska vänsterns outtalade strategier att avfärda alla sina meningsmotståndare som rasister, korkade, eller människor som i själva verket inte inser sitt eget bästa. Denna slappa, självgoda attityd prackar vi sedan på européer. Men om en röst på Trump är en röst för rasism, hur ska man då förklara att ett betydande antal afroamerikaner och latinos röstade på honom? Informationen håller fortfarande på att sammanställas och analyseras, men NBC News har rapporterat att 26 procent av svarta män med högst gymnasieutbildning röstade på honom, liksom 22 procent av svarta män som har grundläggande högskoleutbildning och tjugo procent med högre universitetsexamen.

På samma sätt röstade en rejäl majoritet av latinos på Rio Grande-slätten i södra Texas på Trump.

År 2016 vann Hillary Clinton i valdistriktet Miami-Dade med en marginal på 30 procentenheter. Ett distrikt vars befolkning består av nästan sjuttio procent latinos. Efter fyra år av Trumps invandringspolitik och nationalistiska retorik vann Biden där med sju procentenheter. På samma sätt röstade en rejäl majoritet av latinos på Rio Grande-slätten i södra Texas på Trump.

Hur tolkar man de siffrorna?

En viktig förklaring är förmodligen den starka oron som icke-vita män känner för ekonomisk tillväxt och jobb. En del av dem litar mer på Trump än Biden, eller åtminstone mer på Republikanerna än Demokraterna. Jag delar inte deras uppfattning, men den är knappast irrationell.

Ställ dig själv samma fråga: hur viktigt är det egentligen att Trump är en lögnare, mobbare och pajas – eller att han förolämpar våra europeiska allierade (som i vilket fall som helst vältrar sig i anti-amerikanska föreställningar samtidigt som de litar på att USA ska garantera deras säkerhet) – om du samtidigt tror att det är genom hans politik du har störst chans att få ett fast jobb?

Obamas utsträckta hand

Man kan knappast förvänta sig att Kuba-amerikaner i Florida ska förlåta Demokraterna att de under Obamas ledning sträckte ut en hand till den regim som under terror tvingat dem och deras familjer att fly. Latinos på Rio Grande-slätten – stolta amerikaner och hårt arbetande medlemmar av den lägre medelklassen – märker tydligare än nästan alla andra i landet de negativa sociala och ekonomiska följderna av illegal invandring längs den mexikanska gränsen.

Kanske en del svarta eller latinos noterat det faktiska resultatet av det kriminalpolitiska lagförslag som Trump skrev under 2018 – vilket var en stor framgång.

Kanske vände sig en del icke-vita Trumpväljare emot den amerikanska vänsterns tendens att behandla USA som en samling väldefinierade, etniska intressegrupper, som ska tilldelas statliga bidrag enligt en sådan kategorisering. Kanske en del svarta eller latinos noterat det faktiska resultatet av det kriminalpolitiska lagförslag som Trump skrev under 2018 – vilket var en stor framgång. Och utan tvekan entusiasmerades många av Trumps främsta talang, sprungen ur hans motbjudande personlighet, nämligen att kanalisera ett folkligt förakt för personer sådana som jag (det vill säga människor som känner sig lika hemma i Europa som i Amerika).

Alldeles bortsett från anledningarna borde själva förekomsten av sådana röster få oss att tveka inför de generella förklaringar som många svenskar – och amerikanska demokrater – introducerat för att kunna förstå valet.

Svensk moralisk indignation

På samma sätt är min erfarenhet att svenskar ofta uttrycker moralisk indignation över att USA:s presidentval avgörs genom en summering av elektorer snarare än samtliga enskilda röster i landet. Som om detta skulle bryta mot något slags grundläggande demokratisk princip. Även detta bygger på ett missförstånd.

Vårt system för att styra landet är uppbyggt på detta sätt för att balansera den underliggande mångfalden av gemenskaper.

USA är en nation men också en sammanslutning av femtio delstater. Folket i USA röstar samfällt på sin president, men de röstar också i egenskap av att de tillhör en provinsiell jurisdiktion. Vårt system för att styra landet är uppbyggt på detta sätt för att balansera den underliggande mångfalden av gemenskaper. Systemet med elektorer är en av dessa mekanismer.

Antalet platser i elektorskollegiet som tilldelas varje delstat bygger på samma formel som ger delstaterna representation i kongressen. Representanthuset är begränsat till 435 platser. Varje delstat får sina platser i kammaren i relation till sin befolkningsstorlek, som räknas vart tionde år. I senaten däremot får varje delstat två röster enbart genom att vara en delstat.

Samma formel tillämpas när vi väljer president: antalet elektorer för varje delstat bygger på dess befolkningsstorlek, dessutom får varje delstat två röster oavsett storlek. 435 + (50 x 2) = 535. 535 + 3 (för District of Columbia) = 538. ­538/2 = 269. Därmed krävs 270 elektorsröster för att vinna – det magiska tal alla talar om andra tisdagen i november när presidentval hålls.

USA är som EU

Alltså styrs USA:s presidentval av samma princip som i EU där unionen bestämmer antalet representanter för varje medlemsstat i parlamentet – modellen kallas ”degressiv proportionalitet”. Enligt denna princip får väljare som bor i mindre jurisdiktioner, som Missouri eller Sverige, mer politisk makt i relation till sin befolkningsmängd än väljare i jurisdiktioner med större befolkningsmängd, som Kalifornien eller Tyskland.

Skälet till att vi följer denna princip är inte att ”elektorskollegiet är rasistiskt” – ett påstående jag hör gång på gång i Europa. Skälet är att det tvingar politiska partier att lyssna till människor i glesbefolkade landsdelar, som i praktiken skulle ha ignorerats om presidenten valdes genom att få majoriteten röster i hela landet. Detta i sin tur innebär långsiktig politisk stabilitet.

Wisconsin var avgörande för att Joe Biden skulle vinna flest elektorer. Under sommaren och hösten ägnade Demokraterna stor uppmärksamhet åt denna delstat. Partiet skulle ha hållit sitt nomineringskonvent där i augusti. Men Wisconsin återfinns på plats tjugo vad gäller befolkningsmängd i delstaterna. Hur sannolikt är det att någon presidentkandidat, demokratisk eller republikansk, under ett valår skulle ha besökt den delstaten mer än vid ett tillfälle, om hänsyn inte tagits till de mindre delstaterna?

Demokraterna tvingades slita hårt för att övertyga arbetarklassen i avindustrialiserade och hotade samhällen i Wisconsin, Michigan och Pennsylvania att Biden skulle hjälpa dem. Faktum är att ett starkt argument för Biden i primärvalen var att han skulle kunna övertyga dessa ofta bortglömda människor. Och det är något positivt.

Under kommande år kan vi få uppleva hur skillnaden mellan nationens totala röstantal och rösterna i elektorskollegiet växer […]

Under kommande år kan vi få uppleva hur skillnaden mellan nationens totala röstantal och rösterna i elektorskollegiet växer i takt med att demokratiska grupper ökar i urbana områden medan befolkningen i republikanskt dominerade landsbygdsstater stagnerar eller rent av minskar. USA:s system formades så att denna växande, strukturella skillnad inte skulle cementera en enskild grupps makt över andra, exempelvis prioritera städernas eller den bildade medelklassens intressen, utan i stället uppmuntra politiska förändringar. Något som i just det här fallet fick demokrater att vända sig till de mittenväljare som avgör vem som vinner flest elektorer.

”Sverige hade rätt”

Avslutningsvis förstår inte svenskar den speciella politiska betydelsen som covid-19 hade i 2020 års val. Om vi bortser från Republikanernas enfaldiga inställning till den vetenskapliga expertisen, så påminner i praktiken den sociala och ekonomiska inställningen till covid, som förespråkades av en hel del av Trumps anhängare, på många sätt om den vi sett i Sverige.

Att väljarna i Florida borde vara mer som svenskarna var alltså ett av de centrala argumenten under valkampanjen […]

Faktum är att när svenska läsare är chockerade att så många väljare röstade på Trump, bör de samtidigt begrunda ett påstående som Ron Desantis, republikansk guvernör i Florida, gjorde i början av augusti: ”Sverige hade rätt.” Att väljarna i Florida borde vara mer som svenskarna var alltså ett av de centrala argumenten under valkampanjen från en republikansk ledare i en delstat som är avgörande för elektorskollegiet, och som upprepades av många konservativa runtom i landet.

Väljarna tycks ha delat den uppfattningen. I Florida vann Trump över Biden med 51,2 procent mot 47,9 procent.

När något i Amerika framstår som en motsägelse eller paradox stämmer det förmodligen inte, men erbjuder sannolikt en nyckel till att förstå en mycket större fråga. Det ligger i människans natur att vända sig emot den sortens insikter, men gör man det drabbas man ofta av omedelbara konsekvenser, särskilt inom politiken.

Sålunda är det min förhoppning att Bidens tillträdande administration, genom att mildra den ångest många européer levt med under Trump, också kommer att bidra till att en verklig förståelse för USA växer fram i Sverige. Genom att missförstå USA underminerar Sverige kraften i vår historiskt nära relation – och den bör vi snarare arbeta hårt för att bevara.