Sameh Egyptsons avhandling vid Lunds universitet väcker känslor. Några försökte hindra den från att läggas fram på grund av påstådd “vetenskaplig oredlighet” redan före den 10 februari. Själva disputationen innebar något nytt i den svenska traditionen av tillit och öppenhet – en höjd nivå på säkerheten i universitetsbyggnaden. Disputant, betygsnämnd, ordförande och opponent eskorterades till och från salen av livvakter. Jag började undra vad som hade hänt i Sverige. Har de säkerhetsarrangemang som jag upplevt sedan 2003 i Irak, Kurdistan-regionen och delar av Mellanöstern nu blivit en del av det akademiska livet i Sverige?
Något fundamentalt hade förändrats. Jag känner knappt igen det Sverige som erbjöd mig skydd och trygghet för 40 år sedan. Och det är just en aspekt av dessa förändringar som Egyptson studerar. Jag kan föreställa mig att få människor läst avhandlingen i sin helhet så noggrant som en opponent måste göra. Under disputationen pekade jag på förtjänster och brister i avhandlingen, men här uppmärksammas några inslag som kan berika den fortsatta debatten.
Centralt i Egyptsons avhandling står en paraplyorganisation vid namn Islamiska förbundet i Sverige (IFiS). Den kontrolleras av cirka 13 män, visar det sig, som har lyckats etablera över 20 muslimska/islamiska organisationer i Sverige. Tre av dessa organisationer lyckades få 437 miljoner kronor i bidrag bara år 2016 – och slog sitt rekord med 618 miljoner kronor år 2019. Dessa organisationer har dessutom lyckats sätta undan 250 miljoner som eget kapital.
Sett från initiativtagarnas perspektiv är detta ett framgångsrikt projekt. Hur gjorde man? Vilka ligger bakom denna sagolika historia? Vilka är deras syften och motiv? Vilket är deras yttersta mål?
Påtagliga kopplingar
Avhandlingen tar utgångspunkt i en svensk akademisk diskussion som ser IFiS och dess organisationssfär som religiösa organisationer. Många religionsvetare tonar ner eller utsår tvivel kring IFiS:s kopplingar till en större, transnationellt verksam organisation vid namnet Muslimska brödraskapet (MB). Egyptson vill testa om det finns några sådana kopplingar genom att försöka kartlägga IFiS:s eventuella relationer till MB på tre nivåer: organisatoriskt, ideologiskt och praktiskt politiskt.
Genom ett gediget faktaunderlag bestående av förstahands- och andrahandskällor, även arabiskspråkiga, kommer Egyptson fram till att det finns, och har funnits, påtagliga kopplingar mellan IFiS och MB. I den omfattande redovisningen träder ett dussintal män fram som “en inre cirkel”. Han hittar deras namn som fingeravtryck på alla tre nivåerna när han granskar och jämför dessa organisationers texter på svenska och arabiska, liksom i intervjuer som gjorts i arabiska media, samt i dokument som dessa personer har lämnat in till svenska myndigheter om sin verksamhet.
Hur vet man, närmare bestämt, vad det är som Allah vill att man ska offra sitt liv för?
Resultatet ger en klar bild av en handfull aktiva muslimska män, som i svenska offentliga och mediala sammanhang hävdar att de tillvaratar “muslimernas intressen” i Sverige. På arabiska framställer sig dessa framgångsrika individer som representanter för politisk islam. De har kontinuerliga, broderliga relationer och kontakter med MB i Egypten och Europa. På en nivå vill dessa människor framstå som om de tillhör ett trossamfund med begränsade mål, på en annan bedriver de identitetspolitik och hoppas kunna konvertera människor; islam är för dem en allomfattande livshållning. Vidare ingår deras aktiviteter i det egyptiska och europeiska broderskapets nätverk för att “islamisera” Europa, om än med fredliga medel.
Många avgörande detaljer
Ideologiskt visar avhandlingen att IFiS i stora drag och i många avgörande detaljer inte bara är själsfränder utan anammar MB:s ideologiska mål och världsbild. Så sent som 2019 var MB:s livsmotto, enligt en lång artikel på arabiska: “Allah är vårt mål; profeten är vår ledare; Koranen är vår lag; jihad är vår väg; och döden för Allahs skull är vår högsta strävan.” Varje aspekt av dessa fem pelare kan leda till, och har lett till, motstridiga tolkningar i politiska och religiösa sammanhang i modern tid (också historiskt). Ta till exempel det sista åtagandet att dö för Allahs skull som den högsta strävan i livet. Hur vet man, närmare bestämt, vad det är som Allah vill att man ska offra sitt liv för?
Oftast svarar religiöst och politiskt aktiva muslimer att det handlar om att förverkliga en politisk världsordning som ska vila på kalifatet (en islamisk stat) och sharia (Allahs lagar). Stat och religion i denna ordning är organiskt sammanvävda och måste genomsyra samhället och gälla globalt. MB:s grundare hämtade sin inspiration till en kosmisk rättvisa direkt från Koranen.
Enligt Hassan al-Banna, Muslimska brödraskapets grundare, har Allah anförtrott muslimerna en högre uppgift än andra folk. De har getts plikten att vägleda mänskligheten till sanning och godhet, samt lysa upp hela världen med islams sol. al-Banna vill att hans “Muslimska bröder” (som organisationen heter på arabiska) på största allvar ska ta sig an detta gudomliga uppdrag som mänsklighetens förmyndare, med rätt till dominans och suveränitet över hela världen. Han påminner om att detta förmyndarskap är “vår sak, inte västvärldens sak.”
Islam, liksom alla andra ideologier, blir bara en fortsättning på politiken, men med andra medel…
Än idag står det gåtfulla ordet “förbered” på MB:s emblem under två svärd och en bild av Koranen. Uppmaningen är hämtad från ett kapitel i Koranen med titeln “Krigsbytena”. Den som kan sin koran och känner till symboliken och kontexten bakom orden om förberedelse behöver inte någon förklaring. En tolkning är att man ska förbereda sig med kraft och andra nödvändiga åtgärder mot dem som identifieras som fiender.
Frågan blir: Hur har de aktiva muslimer som har kommit till det liberaldemokratiska Sverige förhållit sig till detta ädla och eviga uppdrag? Avhandlingen ger en utomordentlig inblick i hur aktivisterna anpassar sig till spelreglerna i Sverige och hittar olika vägar och strategier för att erhålla statliga bidrag för att sätta upp skolor, koranskolor, föreningar och en rad andra organisationer i syfte att förverkliga sina överordnade mål och delmål. Verkligheten tvingar fram modifiering och anpassning, spänningar och medlemsavhopp, men även fusk och olagliga överföringar av allmänna medel för egna syften.
Mer öppenhet i arabiska länder
När jag granskade Egyptsons avhandling och insåg vilket debattklimat som börjat råda i Sverige angående begränsningar i offentliga debatter om islam och muslimers aktiviteter, förvånas jag över att delar av den arabiska debatten rör sig mot en mycket öppnare och djärvare debatt än den svenska.
Dagarna före disputationen lyssnade jag på en egyptisk författare och opinionsbildare, Islam Behery, som uppmärksammar de otaliga problem som islam och muslimska länder konfronteras med om dess traditionella roll som överordnat normsystem ska behållas. Om man inte ser vidden och omfattningen av problemen kommer inga konstruktiva och hållbara lösningar att kunna utvecklas, hävdar han. För dem som arbetar med, granskar eller studerar politik, är det mesta igenkännbart: modernitet, kvinnors rättigheter, finansiell reglering, hälsovård och synen på vetenskap, mänskliga och minoriteters rättigheter liksom yttrandefrihet och organisationsfrihet.
Islam, liksom alla andra ideologier, blir bara en fortsättning på politiken, men med andra medel, för att parafrasera Carl von Clausewitz. Sett som en ultrakonservativ politisk ambition för en samhällsomdaning är politisk islam och aktiva muslimers krav och ageranden inte så obekanta och mystiska som det ibland framställs i den offentliga debatten. Starkt konservativa ideologier, ibland med fundamentalistisk tolkning som värdegrund, har vi mött under 150 år av politisk idéutveckling i Europa och Mellanöstern. I detta representerar IFiS och MB inget nytt.
En akademisk avhandling brukar vridas och vändas på för att lära oss vilka av dess aspekter som kan förbättras i nästa forskningsprojekt. Debatten om att bannlysa ett politiskt ämne som forskningsobjekt kan kosta samhället mycket mer än att tillmötesgå kortsiktiga politiska påtryckningar eller taktiska valallianser.
Egyptsons avhandling borde ses som ett välkommet bidrag till den akademiska och offentliga debatten om hur myndigheter, politiker och partier hanterar offentliga medel, till vilken nytta och vilka normer och ideologier som främjas. En riksdagsledamot beskrev Sveriges hållning till IFiS som naiv, men det kan lika gärna handla om en altruism som gått snett i syfte att “integrera”, kanske rentav en sorts patologisk altruism. Hur kan man annars finansiera aktiviteter och organisationer vars grundläggande normer och mål avviker så radikalt från det svenska samhällets?
Khaled Salih är fil.dr. i statsvetenskap och universitetsrektor (emeritus) vid University of Kurdistan-Hewlêr (Erbil-Irak). Han var opponent på Sameh Egyptsons avhandling.
